Rock of Ages

25starrating

Regi: Adam Shankman

Hej och hå. Jag menar, verkligen. Det var längesedan jag stod så perplex inför en film som jag stod inför Rock of Ages. Medan eftertexterna rullade satt jag och stirrade ut i ingenstans med en utblåst, alldeles säkert något dummare, hjärna. Det är verkligen inte en bra film, sa jag till mig själv. Den är helt klart gräslig. Men jag fann i den en pervers, masochistisk oemotståndlighet, och jag har inte hjärta att underkänna den. Tekniskt sett är filmen skräp, och mer därtill. Men den är verkligen inte tråkig. Den har en närbild på Tom Cruise medan han skrålar ”I wanna know what love is” in i Malin Åkermans rumpa. Några invändningar?

Filmen är byggd på en Broadway-musikal, och det är det största problemet med filmen, om man nu ska försöka tolka den seriöst. Storyn är så obetydlig att den förmodligen är medvetet klyschig, och går ut på att en naiv tjej från Oklahoma (Julianne Hough) kommer till LA för att söka lyckan, börjar jobba på känd/ökänd rockbar vid namn Burboun, faller för rookie-rockare (Diego Boneta), varpå vi har en standard musikalpanorama-story med diverse olika karaktärer – främst innefattandes den avdankade rockstjärnan Stacee Jaxx (Cruise) och Burboun-barens ägare (Alec Baldwin) med pengaproblem, samt en konservativ borgmästarfru (Catherine Zeta-Jones) som vill utplåna den skadliga rockmusiken; ändå har hon ett helt eget musikalnummer i filmen, där hon tillsammans med alla i sin kristna kvinnoförsamling sjunger Hit Me With Your Best Shot. Paul Giamatti spelar sliskig manager. Russell Brand har givetvis hoppat med på festen också. Han spelar, förstås, Russell Brand.

Alla dessa skådespelare kippar efter luft med sina karaktärers intriger och ingen av dessa intriger är speciellt intressanta. Framförd på en scen är en sån här intrig en naturlig del av musikalen, eftersom dialogerna bara tjänar syftet att länka ihop musikalnumren. Det spelar, kort sagt, nästan aldrig någon roll vad en musikal handlar om när man ser den på scen. Poängen är musiken och show-aspekten. Rock of Ages faller in i samma problem som många filmade musikaler: I filmatiseringen har teaterkänslan överlevt och filmen andas inget autentiskt, cinematiskt liv. Aldrig, aldrig, tror man som åskådare att det som händer sker i någon som helst typ av verklighet. Alla skådespelarna tycks helt medvetna om att de är med i en film. Scenerna är riggade så att vi aldrig får se vad som finns utanför bild, och skådespelarna står alltid i bild som om de står på en scen. Filmen känns fyrkantig till sin form, och går aldrig att ta ens på lite allvar.

Det finns ytterligare teknikaliteter som sänker filmen. Teknikaliteter är ofta vad som spelar roll i filmmusikaler, en underskattad genre på så sätt att alla tar en musikal för givet när det i själva verket krävs rätt mycket arbete för att dom ska fungera. I Rock of Ages är ljudmixningen – av alla saker – fundamentalt misslyckad. Vi vet att alla när som helst kan bryta ut i sång men när dom gör det vill vi inte att ljudet ska skifta så att vi hör att ”någon” liksom ”sätter på en låt” och skådespelarna börjar mima. Ännu värre blir det eftersom skådespelarna sjunger med i samma låt fastän de befinner sig på olika platser, via filmklippning. Rock of Ages är en misslyckad filmmusikal eftersom den har klippning när den, som alla musikaler, borde ha koreografi. Den är ett offer av nutidens amerikanska filmestetik där alltför hastiga klipp, och tagningar från midjan uppåt, är allt man ser och där en fobi finns för längre tagningar där mer än en sak är med i bild.

Tydligast blir det om man jämför med en fantastisk musikal, som Grease, med koreografi av Patricia Birch. I den filmen har varje sångnummer en genomtänkt struktur; som åskådare ser man alltid precis vad som händer och fastän John Travolta och Olivia Newton-John är på två olika platser när dom sjunger Summer Nights så känns det fortfarande som att dom sjunger ”på riktigt” i någon slags symbiotisk musikal-sfär, och inte bara står och mimar, sammanförda av slafsig filmklippning.

Men, okej, det är alltså den tekniska anledningen till varför Rock of Ages inte fungerar på någon seriös nivå. Visst kan man också konstatera att pluttiga Diego Boneta ser mer ut som en Backstreet Boy än en rocker, eller att filmen överlag har en hög töntfaktor och att den har mer gemensamt med American Idol än vad den har med 80-talet, men om man ska börja analysera filmen utifrån smak så kommer man förr eller senare hamna i samma sits som Fredrik Strage och börja prata om självmord.

Det finns förstås ett helt annat sätt att närma sig den här filmen. Om man inte har något emot flams, trams, töntig humor, ordvitsar, gränslöst överdrivna visuella idéer (som nämnda Åkerman-rumpa) och idiotiska inslag som drivs igenom med totalt pokerface från alla inblandade (så att man inte vet om filmen är rolig eller ofrivilligt rolig, eller både och)… då, säger , kan man eventuellt ha rätt kul med Rock of Ages. Jag vet att jag själv tog mig för pannan redan i den  allra första scenen av filmen, där en enkel tripp i en Greyhound-buss urartar till allsång av Sister Christian, Just Like Paradise och Nothin’ But a Good Time, Juke Box Hero och I Love Rock N Roll… samtidigt! Jag förstod uppå detta att den här filmen inte skojade, och att det bara var början. Men jag antar att jag var mer eller mindre hjärntvättad mot slutet – med Don’t Stop Believin’, Catherine Zeta-Jones i YMCA-läder-outfit och Slade i eftertexterna. Sa jag hej och hå? Jag menade det. Filmen är gränslöst optimistisk i sin tro att ”rock n roll” är detsamma som grälla och fluffiga excesser in absurdum.

Det är väldigt mycket i den här filmen som inte fungerar. Det är omöjligt att tro att spolingen Bonetas karaktär ”skrivit några låtar själv” som bara råkar vara I Wanna Rock och nyss nämnda Journey-låt. Det är en film man verkligen stönar sig fram igenom, om man har någon som helst populärkulturell medvetenhet. Men förstår man att Rock of Ages givetvis inte är en dokumentär om 80-talets metalvåg, utan en vulgär pudelrockspastisch på stereoider, då vet man åtminstone vad man blir utsatt för. Jag vet inte om jag rekommenderar den. Jag rekommenderar den, typ. Eller typ inte. Vem som helst kan ju se bristerna i de slarvigt gjorda musikalscenerna, den försvinnande tunna intrigen och alla inslag som helt enkelt inte fungerar som det är tänkt.

Men, som jag sa, så måste jag erkänna att jag upplevde en pervers dragning till den här filmens groteska överflöd av smaklöst trams. Man måste, någonstans, applådera en film som vågar dundra på med så lite konsistens, och så mycket fluff, att man bokstavligt talat inte vet vad man ska säga. Rock of Ages har en chimpans som slår folk på käften och skjuter folk med pistol, en strippklubb ägd av Mary J. Blige, ett kärleksmontage mellan Russell Brand och Alec Baldwin där dom bland annat hånglar och glatt åker karusell i solskenet, ett patetiskt pojkband som blir attackerade av publiken och nerslängda från scen, helt oprovocerade scener av politikerspanking och sensuellt chokladjordgubbsätande, Paul Giamatti som får kiss på skorna, Eli Roth dyker upp som pretentiös MTV-regissör, det finns en scen där Tom Cruise med dödsallvar förklarar hur världen blev vänd upp och ner när han blev slickad i örat, och jag är hundra procent seriös när jag säger att allt det där bara är början. Det finns mer hej och hå i den här filmen än vad jag kan formulera i ord. Jag kan säga att den är en blandning av Mamma Mia och Paul Verhoevens Showgirls. En blandning av Guitar Hero och Michael Ciminos Heaven’s Gate. En blandning av whisky och sockervadd. Jag kan hålla på hur länge som helst. The movie goes on and on and on and on – och jo, dom sjunger så i slutet.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *