Känn ingen sorg

känn ingen sorg

2starrating

Regi: Måns Mårlind, Björn Stein

Hipster-geek med musiktalanger faller för sexbomben Eva fast han växt upp med vanliga tjejen Lena som är kär i honom. Kompisen Johnny har långt hår och är därför en typ av bad guy. De går igenom flera musikvideoliknande passager utan att intrigen egentligen utvecklas, det hela är sponsrat av Acne och ett glansigt, artificiellt lager ligger tungt över hela upplevelsen.

 

Det står i eftertexterna, och på filmaffischen, att Känn ingen sorg är “baserad på Håkan Hellströms texter och musik”. Det är verkligen en sanning med modifikation. Man brukar ju säga att boken var bättre än filmen; i det här fallet får man säga att… Håkan Hellström är bättre än filmen. Hans musik finns i filmen, och det finns referenser till hans låtar, men det är på något sätt distraherande hela filmen igenom.

Tar man bort honom helt ur filmen blir det lättare att bli klok på den: Känn ingen sorg är en hipster-feel good, sponsrad av Acne, full av oengagerade klyschor och filmad enligt reklamfilmens bildsköna logik; som en lång musikvideo där allt är yta. Det är en film som vill vara så säker som möjligt på att gå med vinst. Här har man satsat på allt man statistiskt sett vet säljer i en film: Snygga människor i snygga kläder filmade som fotomodeller; ett manus med ett opersonligt triangeldrama i mitten á la generisk-TV-såpa, alla de vanliga stereotyperna i svensk film inklusive Tomas von Brömssen som trogen farfar (hur många gånger har han spelat den rollen?) och förstås själva hooken, Håkan, den mest folkkära, målgruppsbreda och feel-good-betingade artist som finns i Sverige.

Cynikern i mig frågar varför man gjort filmen. Är det bara ett sätt att få in pengar till SF:s buffert? Kan verkligen manusförfattaren Cilla Janckert och regiduon Måns Mårling och Björn Stein, som låg bakom den kännbara och med rätta kultförklarade ungdomsserien Spung, med flit ha deltagit i en sådan korrupt idé? Eller var det autosuggestion, ett slags självbedrägeri, har de liksom låtsats att de gjort en riktigt fantastiskt härlig underbar feel-good rakt från hjärtat?

Jag vill tro det. Långt under den blytunga väggen av själlöst glossy-papper och mekaniskt publikfrieri, och bortom den tunna intrigen med de ofullständiga karaktärerna, vid sidan av klyschorna och runtomkring karaktärernas lyxiga garderob vill jag tro att det finns en ärlig avsikt, ett hjärta ändå, en vilja att göra något fantastiskt. Att skådespelarna är så pass bra som de är talar också för det; kvartetten Adam Lundgren, Josefin Neldén, Disa Östrand och Jonathan Andersson ger en faktiskt hopp om en hör-och-häpna skicklig framtida svensk tropp av filmskådespelare. Till skillnad från många äldre kollegor – från Nutley/Hobert-skolan – existerar inte de hopplösa och teatrala uttrycken; de verkar ha en naturlig förståelse för hur en karaktär fungerar på film.

Jag tror säkert att de har förmågan att göra storverk. Att de får agera fotomodeller i Känn ingen sorg kan de ju inte rå för. De håller masken på det mest professionellt tänkbara sättet; de tar sin dialog och den framför den och den tycks förkroppsliga deras personligheter och så sker skådespeleriet framför ens ögon. Det är sånt man vill se.

Att dialogen inte direkt fungerar är som sagt inte deras fel. Vad kan de heller göra åt att deras karaktärer är färglösa skyltdockor fångade i en rätt rörig story som mest består av montage som på ett eller annat (rätt desperat) sätt hänvisar till Håkan Hellström-texter.

Ta huvudpersonen Pål. Vad är hans deal? Han känns lite som tagen ur någon slags uppföljare till Bert den siste oskulden, en tjejtjusare på 2010-talet som spelar musik på loftet och lider av social fobi. Han kanske är ett geni, för så fort han plockar upp en gitarr kommer färdiga låtar ut från ingenstans och alla är Hellströms. Hans problem är att han har scenskräck – fast han säger att det är värre än så; så fort han går upp på en scen får han panikångestattack… vilket ju förstås är en definition av scenskräck men never mind. Så fort han hamnar på en scen står han blick stilla och måste därefter göra “det värsta som kan hända” (moona inför publiken, bröla Hitler-imitationer etc). Detta kan förstås realistiskt sett vara ett solklart tecken på ADHD, men jag tror inte att vi ska tolka det så.

Pål är kär i Eva, som sjunger i ett rockband och spelas av nykomligen Disa Östrand. Det lilla man får se av hennes begåvning är lovande; tyvärr tycks hon ha blivit hämtad från en Megan Fox-lookalike-tävling. Fotot äter upp henne i flera sekvenser som – i faktiskt rätt förbluffande grad – uppmuntrar till onani. Hon är så uppbackad av sin urringning, sin förföriska blick och sin minishorts-rumpa att man ofta inte lyckas registrera ett enda ord hon säger – och jag antar att det är därför Pål är tänd på henne. Någon förklaring till varför Eva är så grejt finns inte.

Inte heller varför barndomsvännen Lena (Josefine Neldén) är så kär i Pål. Och är Pål kär i Lena? Kanske är Lena Påls stora kärlek också, så kan det vara, men han är hursomhelst alldeles för upptagen med att leka vuxenlekar med Eva för att bry sig om stackars Lena, som i sin tur glöms bort större delen av filmen. När Pål ska få skit för sitt svineri så… rinner hela intrigen ut i sanden istället; Pål frågar om Lena vill gifta sig, de kysser varandra och sen går han och har sex med Eva en gång till. Denna triangel får ingen upplösning i filmen. Och för att understryka att Lena är Den Jordnära Tjejen så får vi tusen gånger se henne träna kickboxing (inför någon viktig match), vilket praktiskt taget är allt hon gör i filmen. Det är liksom som om ingen vet vad de vill göra med Lena. Lite “En vanlig tjej. Va? Varför? Måste vi ha henne med? Aja, hon får väl kickboxas i alla fall, då får man ett par snygga slow motion-bilder”.

Att Eva istället är en Manic Pixie Dream Girl Sex Object står väldigt klart från första början, men exakt hur hon tänker står mindre klart. Visst vill hon, som alla sådana karaktärer, blidka sin man men vem ska hon, i sin tur, välja? Hon gillar ju Pål men hon har även ihop det med Johnny (Jonathan Andersson); Johnny ska vara den farliga killen, antar jag, och liksom de andra är hans garderob exemplarisk. Någonstans mellan Klimpen, på tal om Bert, och Thåström i Imperiet anno 1986 är han som gjord för ett temanummer av Bon. Han gillar att dricka sprit och så… det gör även de andra karaktärerna i filmen men jag tror att hans långa, svarta hår gör honom “farligare”. Karaktärerna bedöms utefter deras utseende. Det är, som jag hoppas klargöra, en sådan film.

Halvvägs in i filmen förklarar Johnny att han inte är intresserad av Eva. Det är oklart varför, men det löser Påls och Evas problem. Istället hamnar Johnny i en knarkhärva som försvinner hux-flux framför åskådarens ögon; den innefattar ödesdigert valda danska knarkskurkar (“Jeg ska have mine penge, Johnny!”) och en konflikt som Johnny inte löser men som är där medan den varar, typ.

Ja, hursomhelst. Intrigen flaxar förbi åskådaren och om man gör misstaget att försöka hänga med i den inser man att den inte hänger ihop speciellt bra. Poängen är att musiken flödar lite grann och att montagen har snyggt ihopklippta bilder. Man kan säga att det är en film som handlar om karaktärer vars poäng det är att vara snygga när de rör sig genom olika montage, oavsett om det är pepp eller depp. Mot slutet av filmen sker en olycka och våra vänner springer in på akuten med blodfläckar över kläderna som snyggt matchar deras i övrigt hela och rena Acne-outfits. Låt vara att det är dramatik i en film, men vi får inte förstöra våra sponsorers kläder!

Vad ska man säga om Håkan Hellströms musik? Man kan säga att Känn ingen sorg, till den mån det är en “Håkan Hellström-film”, är som en filmatisering av ett Håkan Hellström-Singstar. Referenserna till hans låtar är inte sällan oerhört fyrkantigt inklämda i filmen. “Kom igen, Lena” säger Lena till sig själv när hon inte vågar säga till Pål vad hon känner. Om du är ett die hard-Håkan-fan finns många chanser att få permanenta rysningar. Ett annat moment med överflöd av smält ost är när den hjärtslitande balladen Nu kan du få mig så lätt – som är så bra på grund av sångjagets ensamhet – förvandlats till en Moulin Rouge-rippad duett mellan Pål och Eva som suktar varandra vid Götaplatsens förföriska Poseidon – det hela exakt som taget ur Rock of Ages. När vännerna åker till Danmark och hamnar på en sambaklubb (?) sjunger de Mississippi kan vänta (på danska då förstås) och på vägen hem råkar Pål, ensam på tåget, inse att han har Johnnys väska med knark medan tullen kliver på. En tulltjänsteman tittar på Pål. Han tittar tillbaka. Ja, för att Pål kan ju inte själv ha köpt knark. Så kan inte en representant för Acne se ut, antar jag.

Tekniskt sett är filmen “snygg”, visst, och överlag är detta inte bättre eller sämre än vilken annan typ av mekanisk formalia-feel good-som helst. Man kan säga att den är lika skicklig som den är själlös, och hur mycket den fungerar beror på publikens vilja till underkastelse. Som bäst är filmen i slutet, när man eventuellt är så nerhamrad av den visuella stilen att man blivit avtrubbad. Man kan tillåta sig själv, kanske, att dras med i bilderna och musiken och nästan tro, men inte riktigt uppleva, att man ser något som griper tag. Det är ju så marknadsföring fungerar.

 

FREDRIK FYHR

 

PS.

Håkan Hellström har en cameo i filmen som är så iögonfallande att man genast dras ut ur den. Hans närvaro gör att man istället kommer på den självklara tanken: En film om hans liv skulle verkligen kunna bli fantastisk. Denna har inte förstört chansen, snarare tvärtom.

 

Visa / dölj kommentarer (9)

9 tankar om “Känn ingen sorg

  1. Pingback: City State | Videosöndag

  2. Pingback: The Secret Life of Walter Mitty | Videosöndag

  3. Pingback: Lego-filmen | Videosöndag

  4. Pingback: Nånting måste gå sönder | Videosöndag

  5. Pingback: Walking on Sunshine | Videosöndag

  6. Pingback: Stockholm Stories | Videosöndag

  7. Pingback: The Diary of a Teenage Girl | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *