Nånting måste gå sönder 3starrating

nånting måste gö sönder videosöndag

3starrating

Regi: Ester Martin Bergsmark

Kärlekshistoria mellan Sebastian och Andreas – Sebastian drömmer om att förvandlas till den blomstrande Ellie medan Andreas brottas med sina känslor och inte vill se sig själv som ”bög”.

 

Detta är en speciell och finkänslig film, bra främst på grund av allt den inte är. Den berättar historien om Sebastian (Saga Becker) som börjat drömma om att förvandla sig till Ellie. Tekniskt sett skulle det vara att förvandla sig från kille till tjej, men det hör förstås inte till saken.

Det är en av sakerna som Andreas (Iggy Malmborg) har djupt rotade svårigheter med. Andreas och Sebastian blir förälskade i varandra, efter att de träffats på Vitabergsparken en sommarkväll där Andreas står och pissar, ser på Sebastian och lite senare spyr i en buske (”Vilket kap du har hittat” säger Sebastians vän Lea, spelad av Shima Niavarani, drömskt).

Saga Becker och Iggy Malmborg är strålande i sina roller, vilket ger mig ytterligare hopp om att svensk film kan räddas ur Dramaten-skolans traditionella tvångströja (den förvisso dåliga Känn ingen sorg innehöll liknande prov på fina unga skådespelare). Ester Martin Bergsmark, som följer upp ”demon” Pojktanten med denna film, har regisserat filmen med återhållsam passion. Den är ”inspirerad” av Eli Levéns bok Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats och tillsammans har de skrivit manus.

Det står så i eftertexterna i alla fall. Jag har en känsla av att mycket i filmen blivit till på experimentella sätt, där kreativiteten fått leda vägen. Filmen präglas av en slags ”fri form”-berättande där storyn ibland tar några steg tillbaka för att ge plats åt stämningar, antydningar, idéer. Nånting måste gå sönder är inte främst en film om sin berättelse. Det är en film om en attityd. En viss luggsliten stolthet. Bortom såväl fördomar som idealiseringar av HBT-kulturen handlar den om en människa som är sig själv och är det ärligt; aldrig faller Sebastian in i vare sig högmod eller självömkan.

Mer än en filmatisering fungerar Nånting måste gå sönder som en förlängning eller ett tillägg till boken. Har man inte läst den kan man nog ha svårt att helt förstå vad den försöker nå ut med. Det är som om Bergsmark redan från början utgått ifrån att bokens starka subjektiva berättarjag inte kan översättas i filmformatet; istället lämnas stora luckor mellan berättelsen och bilderna som boken (om man läst den) absolut hjälper en att fylla i. Bilderna i filmen blir ofta ytligt vackra, där boken var intensiv och omskakande; filmen en sublim, fluffig bris där boken var ett svartrosa åskmoln av passion.

En utomstående kan nog tycka att Nånting måste gå sönder är lite för sketchig och halvbakad. Man kan till och med argumentera för att det inte är mycket till film, antar jag. Men jag fann att jag njöt av dess själ. Både kreativiteten kontra den låga budgeten – och gerillafilmning, dvs. inspelning mitt bland folk i verkligheten – och regissörens vilja att filma såväl vykortsvackra solnedgångar som extrema närbilder på växter, dokumentärliknande handhållna sekvenser, spermafläckar på bröstkorgar och en stiliserad, planimetrisk scen i super-slow-motion där Mr. Kickstart My Heart (som jag kallar honom) kissar på den lidelsefulla Sebastians bröstkorg. Döper honom, så att säga, till Ellie.

Jag tyckte också om skådespelarna som räddar intrigens centrala kärlekshistoria från att bli torftig och ”less-is-less” och istället lyfter den till något som emellanåt blir väldigt kännbart och smärtsamt. Becker och Malmborg tycks drivna av ett kall, som att de är födda för att utforska karaktärer och leverera dem på scen, eller på bild. De behövs i en film som ofta svävar iväg från sina karaktärer och sin intrig, medvetet på jakt efter visuella symboler till känslorna inuti dem.

I min bok var 2013 året för konst-porren, inte sällan i HBT-sammanhang, med Blå är den varmaste färgen, Nymphomaniac och Främling vid vatten och knappt har Våtmarker nått svenska biografer förrän Nånting måste gå sönder tar ”trenden” vidare.

Hade det inte varit för de filmerna så hade denna framstått som väldigt explicit; nu nämner jag det bara för att belysa det. Jag är emot politiska hyllningar av filmer, men det kan ju faktiskt vara så att vi är på väg någonstans här.

Jag tänker på Who’s That Knocking on My Door (1967), Martin Scorseses långfilmsdebut, där en ung man blir kär i en ung kvinna men i slutändan inte kan välja henne eftersom det visar sig att hon inte är oskuld. Ett idag ganska förbluffande krux, vars aktualitet försvunnit.

Här har vi nu, istället, Nånting måste gå sönder; där en ung man inte kan gå till en ung pojktant för att han inte vill vara bög. ”Skaffa dig en fitta” säger Andreas, med en mer sårad än elak röst. De skiljs åt men vi går vidare. Ellie visar vägen.

 

FREDRIK FYHR

 

*

nånting måste gö sönder videosöndag 2

NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER

Originaltitel, land: Nånting måste gå sönder, Sverige.
Urpremiär:
24 januari 2014 (Göteborg International Film Festival).
Svensk premiär:
28 mars 2014.
Speltid:
 81 min. (1.21)
Åldersgräns och lämplighet:
15.
Teknisk process och bildformat:
Digital, 16:9 HD.
Huvudsakliga skådespelare:
Saga Becker, Iggy Malmborg, Shima Niavarani, Mattias Åhlén, Daniel Nyström, Mats Jäderlund, Ida Therén, Carl Kumlin, Nour El-Refai, Saga Gärde.
Regi:
Ester Martin Bergsmark.
Manus:
Ester Martin Bergsmark, Eli Levén, inspirerat av romanen Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén.
Producent:
Anna-Karin Kantarius.
Foto:
Lisabi Fridell, Minka Jakerson.
Klippning:
Ester Martin Bergsmark.
Scenografi:
Elin Magnusson.
Produktionsbolag:
Garagefilm Film AB, Garagefilm International, Film i Väst.
Svensk distributör:
TriArt Film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *