Girlhood 3starrating

girlhood

3starrating

Regi: Céline Sciammas

Tufft tjejgäng i Parisisk förort snattar kläder, festar och slåss mot andra tjejgäng – Marieme, en av tjejerna, kan eventuellt ha en positiv framtid.

Céline Sciammas Bande de filles  (som fått den internationella titeln Girlhood, antagligen för att kapitalisera på Richard Linklaters Boyhood) är en bra film, stundtals lysande, men den är lite mer av ett ”statement” än en fulländad berättelse, och den lär hyllas för att den ens gjorts innan den kritiseras innehållsmässigt, positivt eller negativt.

Det är en Bechdel-vänlig film uppmärksammad för att den praktiskt taget bara innehåller svarta karaktärer och majoriteten är tjejer – män finns i biroller, men det är förrädiskt att kalla dem för att vara i periferin, eftersom deras maktpositioner och härskartekniker påverkar tjejerna, och därmed intrigen, på oundvikliga sätt.

Tomboy-regissören Sciamma är en energisk och lyhörd filmberättare och det är mycket personlighet hon ger till Girlhood, en film som i övrigt beträder mycket bekant fransk filmmark: Vi är i förorterna från Medan vi faller (1995), vars uppbyggnad Jean-Luc Godard studerade för mer än fyrtiofem år sedan, och i grund och botten är berättelsen om Marieme (Karidja Touré) en klassisk coming of age-prototyp.

Många viktiga detaljer fångas tidigt och skickligt i filmen – Ett inledande montage som visar tjejer som spelar amerikansk fotboll har inget med resten av filmen att göra, men fungerar som en fantastisk och talande ouvertyr – och redan första scenen gör att filmen fastnar som klister: Sättet Marieme och hennes tjejkompisar pratar glatt på väg hem en kväll, men tystnar när de kommer till sina områden i förorten, och ser mansgestalterna som vakar kvällsmörka trapporna, är mardrömslikt effektiv.

Marieme, som verkar bli örfilad av sin patriarkala storebror på daglig basis, vill gå på gymnasiet men hennes lärare tycker inte hon behöver bemöda sig. Sciamma hittar subtila sätt att fånga Mariemes utanförskap; vi får inte ens se hennes lärares ansikte. Sciamma behöver, så att säga, inte bemöda sig.

Logiken blir självklar: Utanför skolbyggnaden, på en bänk, sitter tjejerna Lady (Assa Sylla), Adiatou (Lindsay Karamoh) och Fily (Mariétou Touré) och frågar henne om hon vill hänga med till Paris – De brukar bo på hotell där, betalat av pengar de tvingar fram från kids som inte vågar säga emot, för att röka braj och pröva kläder de snott från galleriorna. Några större intriger finns inte i deras liv, men en stor hedersak är att vara arga på det riviliserande tjejgänget och slåss i (någorlunda) arrangerande slagsmål som filmas och läggs ut på Internet, där gängens alfahonor ska koras.

Det förklaras redan från början att Marieme har ambitioner, att hon bär på en instinktiv vilja att komma bort från förorten och ”komma någonstans” – stänger skolan vägen för henne så har hon inget bättre för sig än att hänga med tjejgänget, som hon snart blir del av: Här hugger sig Sciamma in i rummen och fångar den romantiska, nästan berusande, känslan av att uppleva gemenskap när man är ung; samtidigt som hon aldrig försvinner från det strikt realistiska perspektivet – även om de här tjejerna tekniskt sett bara är höga och dansar till Beyonce så finns det en avväpnande skönhet i bilderna; Sciamma målar bildkompositioner med starka blå och röda ljus som lyser upp miljöerna mot mörka skuggor och skapar (med sin fotograf Crystel Fournier) en ofta stark suggestiv atmosfär.

Där, som en rent sensorisk upplevelse, är Girlhood ofta fin att sjunka in i – och det trovärdiga skådespeleriet kickar onekligen ner många barriärer och bidrar till en progressiv känsla på sätt snarlika de vi sett i filmindustrins marginaler i år (Under Gottsunda, Våtmarker, Nånting måste gå sönder). Lady, Adiatou och Fily känns fullständigt naturliga och det är svårt att inte föreställa sig att stora delar av filmen är improviserad.

Så som politisk progressiv film tjänar Girlhood ett syfte – detaljerna är trovärdiga, skådespelarna fina och själva känslan i filmen är angelägen och konstnärligt självsäker – och gillar man tanken på att filmer ska följa sin ”zeitgeist” känns säkert filmen modern och nyskapande på ett lite oklart, diffust sätt; det är ju minoriteter i huvudrollen och elektronisk musik på ljudspåret.

Ju mer man zoomar ut desto mer konventionell ter sig dock själva berättelsen – Frågan är och förblir om Marieme ska ta sig bort från tjejernas ”destruktiva” liv och om hon ska försöka ”bli” något. Här finns en konflikt i filmen – och en estetisk, kärleksfull skildring av ett hårt skolat tjejgäng hotar hela tiden att krocka med berättelsen om Marieme, vilket verkar vara en tilltänkt karaktärsstudie. Fastän Sciamma oannonserat delar in intrigen i fem kapitel, nästan som om vi ser på en TV-serie, blir det ändå ryckigt i andra halvan av filmen (och lite matigt i längd) när Marieme försöker slita sig loss från tjejgänget för att sälja knark åt rika vitingar.

Det går inte ihop med första delen av filmen på ett särskilt flytande sätt; det är nästan som att Sciamma fokuserar på Marieme för sakens skull, kanske för att det var hennes berättelse från början, fastän hon inte är lika engagerad av hennes berättelse; som om hon förälskat sig i de andra tre tjejerna på vägen, och att det är i skildringen av deras gemenskap hennes hjärta vilar.

Där skildringen av tjejerna smäller högt blir berättelsen om Marieme mer pliktskyldig. Det som stannar kvar i Girlhood är humorn i de små stunderna av realistisk humor – som ett par oväntade tårar på en minigolfbana – eller det barbariska våldet i tjejernas slagsmål som har en medryckande urkraft. Det är bilderna av kärlek i samhällets skuggsida, och sättet tjejerna inte har något att skämmas för – sättet deras  fokus kommer i bild och sättet de får en slags röst – som gör Girlhood både viktig och sevärd. Den är också därför väldigt svår att motstå, trots skavanker.

FREDRIK FYHR

 

*

gh

GIRLHOOD

Originaltitel, land: Bande de filles, Frankrike.
Urpremiär: 15 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 7 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 28 november 2014.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Karidja Touré, Assa Sylla, Lindsay Karamoh, Mariétou Touré, Idrissa Diabaté, Simina Soumaré, Dielika Coulibaly, Cyril Mendy, Djibril Gueye, Binta Diop, Chance N’Guessan, Rabah Nait Oufella, Damien Chapelle, Nina Melo, Elyes Sabyani, Halem El Sabagh, Daisy Broom, Aurélie Vérillon (röst).
Regi: Céline Sciamma.
Manus: Céline Sciamma.
Producent: Bénédicte Couvreur.
Foto: Crystel Fournier.
Klippning: Julien Lacheray.
Musik: Jean-Baptiste de Laubier.
Scenografi: Thomas Grézaud.
Produktionsbolag: Hold Up Films, Lilies Films, Arte France Cinema. ass. Pyramide Distribution, Films Distribution, Arte/Cofinova 9. delt. CNC, Fonds Images de la Diversité, Canal+, Arte France, Ciné+. support. ACSE, Région Ile-de-France.
Svensk distributör: Folkets Bio.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *