Gentlemen – Ett försvarstal

gent

Så det har visat sig att man är i minoritet om att verkligen gilla Michael Marcimans Gentlemen, kanske årets svenska film i min mening. Det händer ju ibland att man gillar filmer mer eller mindre än andra, och det är ju inget fel med det, men jag känner att just Gentlemen behöver en extra röst på sin sida: Det finns nämligen ett visst överseende i nästan samtliga recensioner (även i många från premiären i Toronto, vilka jag misstänker fläckar de svenska attityderna) som jag inte kan skriva under på. Smaken är som baken, och alla har tolkningsföreträde, men eftersom de kvalitéer jag såg i Gentlemen inte återfinns i de halvnegativa omdömena (väldigt många treor av fem) vill jag bidra med en text som belyser just vilken skickligt gjord och genomtänkt film det faktiskt är.

Och fastän smaken är som baken är det intressant hur homogen kritiken är. Praktiskt taget alla recensioner är uppbyggda på samma sätt: Ett stycke om höga förväntningar, ett stycke om hur ”rörig” filmen är, ett stycke om hur mycket som förvisso finns att applådera i filmen samt en avslutande kommentar om att miniserien (som Marciman gjort parallellt med filmen och som kommer innefatta Östergren-romanen Gangsters) säkert är bättre.

Men denna typ av phase-locking-fenomen – där olika röster, som rimligtvis borde säga olika saker, istället av någon mystisk anledning alla går mot samma konklusioner – är inte speciellt ovanlig, så jag ska inte spekulera vidare över det. Jag nöjer mig med att föreslå att förväntningarna på Gentlemen inte varit för höga, per se. Snarare verkar man ha förväntat sig en annan film än den färdiga, för missnöjet handlar inte så mycket om vad filmen gör fel utan snarare om vad den försöker göra till att börja med. Det är alltså lite av en persona non grata-film, en som inte uppskattas för vad den är, och därmed inte kan få kärlek hur gärna den än vill.

Det är liksom ingen som är riktigt nöjd: Alla håller med om att filmen är snygg, men ingen verkar tycka det varit mödan värt. Vissa tycker att manusförfattaren Klas Östergren försökt ”klämma in” för mycket från sin bok, andra tycker att den bara är ytlig och tom, praktiskt taget helt och hållet. De som inte läst boken säger att de inte kan hänga med i intrigen, och de som läst boken säger att storyn inte fungerar på film till att börja med. De flesta läsningar föreslår en mer eller mindre förstoppad (eller bara direkt dryg) position, liksom noggrant oimponerad, där det omöjligen går att bli nöjd, eftersom Gentlemen helt enkelt inte roar i grunden trots att den är gjord på inget annat sätt än det som varit filmtekniskt möjligt.

Kanske man velat ha en mer mainstream-anpassad crowdpleaser – som fjolårets svenska storsatsning Monica Z – men nu blev det istället något liknandes Tomas Alfredson-regisserade Tinker Tailor Soldier Spy – en film som däremot överöstes med beröm när den kom – och kanske kritiker tvingats uppleva det alla kritiker i nidbildens sammanhang avskyr: Att bli överraskade, tagna på sängen. De har sett något de inte såg komma. Sådant irriterar.

Men det är förstås bara mina spekulationer – och det är upp till var och en att tycka hur som helst. Det finns bara ett återkommande klagomål som jag har invändningar mot och som jag tycker behöver bemötas: Att filmen skulle vara ”rörig” eller ”svår att hänga med i” – Det ena är helt enkelt inte sant, det andra har inte nödvändigtvis något med filmens kvalitéer att göra.

Här borde skribenter vara ödmjuka nog att erkänna att de bara är människor. Man kan inte straffa en film för att vara ambitiös. Säkert har recensenter upplevt sviktande orienteringsförmåga under Gentlemen, men ”rörig”, ”spretig” och ”överlastad” är fel ord att använda. Det är ord som föreslår något slags hafsverk, en slarvig och ofokuserad, överentusiastisk film som inte vet vad den håller på med. Det är en gigantisk underminering.

Gentlemen är tvärtom en otroligt koncentrerad och noggrant gjord film. Det är mycket information i den, men nästan varje beståndsdel av intrigen tjänar ett stort syfte – vissa delar tjänar flera syften samtidigt – och bara ett fåtal detaljer (som en återberättad backstory om familjen Morgans hemliga sällskap) är, om jag minns rätt, något överflödiga; men filmen hade inte tjänat många minuter på att klippa bort dessa saker, och dessutom hade det gjort filmen ännu mer otydlig än kritikerna säger att den redan är.

Nej, Gentlemen är extremt välgjord, noggrann och precis. Intrigen är exakt lika genomarbetad som den minutiöst iscensatta scenografin och de omkringliggande miljöerna. Det som förtjänar mer uppmärksamhet är den otroligt skickliga klippningen och det visuella berättandet.

Tycker jag själv att allt i filmen är kristallklart och lättbegripligt? Inte nödvändigtvis. Jag har själv inte läst boken, men jag förstod den övergripande storyn – och jag ska se filmen en gång till.

Varför? För att den här filmen ska vara svår att hänga med i, och den förtjänar en andra titt. Det är en sådan där neslig liten film som utmanar åskådaren till att själv delta i intrigen. Det är inte grötigt eller slarvigt – det är snårigt, och det är det med flit.

Jag ska – i en spoiler-sektion – gå igenom den omtalat ”röriga” intrigen såsom jag minns den, men det finns ett par förutsättningar som behöver påtalas först: En viktig sak är till exempel genren. Filmen är en mysterie-thriller. De flesta filmer i de flesta genrer sysslar med att organisera sin intrig så att information presenteras så enkelt och effektivt till åskådaren som möjligt men mysteriegenren är den enda genre där information hålls tillbaka från åskådaren. Mysteriefilmer är berättelser som cirkulerar kring döda, begravna hundar och intriger som består av utredningar som går ut på att gräva upp dem, lösa gåtan.

Man kan säga att mysteriefilmer är som filmiska motsvarigheter till korsord och Gentlemen – liksom Tinker Tailor Solider Spy – motsvarar de svåraste kategorierna. Men de är designade att fungera om man själv vill lösa pusslet. Storyn går att hänga med i, men man måste vilja själv. Som filmvetenskapens gudfader David Bordwell ofta uttryckt – allra senast i en text om David Finchers Gone Girl:

 

”Andra genrer kan förstås innehålla falska ledtrådar, missvisande klippning, tveksamma flashbacks och konstiga brott i berättarperspektivet – Men mysterieintriger kräver dessa saker på ett sätt som science-fiction-filmer eller romantiska filmer inte gör. I mysterieberättelser har karaktärerna hemligheter för varandra, och upphovsmannen måste också hålla saker hemliga från publiken” (min översättning).

 

Att Gentlemen blev just en sådan film kom som en stor, positiv överraskning för mig. Jag hade sett trailern, men den gav inga tecken på att filmen skulle vara mer ambitiös än en typisk svensk mainstream-produktion, snarare tvärtom: Med tanke på den astronomiska budgeten var det inte svårt att tänka sig att Gentlemen skulle bli en säker historia, liksom Monica Z året innan. Inte förrän jag satt i biosalongen och såg filmen veckla ut sig, i den där gryniga filmkvalitén som föreslog att inte bara scenografin utan själva filmen hade kunnat vara gjord 1979, insåg jag att detta var en snårig mysteriethriller där ”man riskerar halka ut ur intrigen” om man inte ”hänger med”, för att citera Bernt Eklunds recension i Expressen av Tinker Tailor Soldier Spy (fem getingar).

Just den celebert svenskinfluerade produktionen Tinker Tailor Soldier Spy kom till mig osökt eftersom det är den enda film jag på rak arm kan jämföra Gentlemen med – En mysteriefilm med flera narrativer där vi inte blir givna all information, där vi själva måste lista ut vad som händer, där vi gradvis lär oss sammanhangen mellan spelarna på schackbrädet (bokstavligt talat) och där vi i slutet fortfarande har mysterier kvar fastän den huvudsakliga konflikten är utspelad.

vidde70Klas, berättare 1

GENTLEMENHenry, berättare 2

sverLeo, berättare 3

sternSterner, den röda tråden

Skillnaden är att Gentlemen inte bara använder parallella intriger utan flera olika berättare, som har olika information (snarlikt Citizen Kane); det lägger på ännu ett lager av oundviklig och nödvändig åksjuka. Vi får inte all information i knäet på oss från en enda berättare, som i de flesta filmer; vi som åskådare måste ta informationen vi får från de olika källorna och bilda egna uppfattningar om vad vi ser. Också, till skillnad från Tinker Tailor Soldier Spy så har Gentlemen mage att – efter detta snåriga mysterieäventyr – mynna ut i ett svindlande öppet slut.

En annan sak som gör mig lite ledsen av den negativa kritiken är bristen på resonans vad gäller själva upplevelsen av filmen. Jag är övertygad om att tanken med Gentlemen varit att å ena sidan ge ett stimulerande pussel för analytiska åskådare, men också att vara en häftig ”åktur” där man kan förstå den huvudsakliga storyn även om man väljer att inte följa eller koppla ihop alla detaljer på vägen. Det räcker gott och väl att bara sjunka in i det visuellt förföriska ögongodiset – de fantastiska miljöerna och den lite flummigt galna takten som allt rör sig i. Just den originalkomponerade jazzmusiken, av Jonas Kullhammar, tycker jag är en fin symbol för filmens attityd: Det är lite grann som att kastas in i en berusad virvel där man, liksom den stressade huvudpersonen, försöker samla tankarna för att inte sluta i totalt mörker.

Att filmen lyckas gå en sådan balansgång tycker jag är otroligt imponerande – Den är organisk och emotionell samtidigt som den är iskallt kalkylerad. En av effekterna är paranoia – en känsla filmen skildrar och frammanar på sublima sätt. Mycket tack vare valen att inte visa alla ”viktiga” saker som händer med, och runt, karaktärerna – och när det visas, så förklaras det inte alltid, vilket ger en känsla av att man ständigt möter nya intryck, människor, händelseförlopp, men man vet inte vilka som gäller för stunden och vilka som kommer att komma tillbaka och bita en i nacken längre fram.

Idag, när det råder ett tidigare aldrig skådat narrativt horror vacui-komplex både hos publik och kritiker – det vill säga: Finns det ”luckor” i en story och förstår man inte exakt vad, hur och varför något händer i en film så uppstår frustration – så är Gentlemen en skön provokation, just för att den är så överväldigande och så skickligt gjord att den bara kan lämna de som inte vill med på färden utanför.

Men en av de riktigt fina sakerna med Gentlemen är just sättet mycket händer utanför bild. Jag är ganska övertygad om att det finns många ”viktiga” scener som inte kommer att dyka upp i den framtida miniserien heller, scener som inte ens filmats, just eftersom Marcimain nog vill lämna till exempel de mest ohyggliga sakerna till fantasin. En lysande scen inträffar till exempel mot slutet, när Henry Morgan (David Dencik) och ”Klas Östergren” (David Fukamachi Regnfors) sitter på en hamburgerrestaurang och blir avbrutna av en kvinna som ”oskyldigt” börjar prata med dem – Detta är mot slutet av filmen och man vet nu instinktivt att ingen längre går att lita på. Vi ser kvinnan en gång till i filmen, och vi behöver inte se vad hon har gjort mellan de två scenerna. Insikten, den kusligt iskalla insikten, i den andra scenen räcker gott och väl.

När Gentlemen kommer på DVD/BluRay kommer jag nog lägga upp en mer djupgående analys på den. I skrivande stund har jag bara sett filmen en gång, men för sakens skull tänkte jag bara (byggt på det jag kommer ihåg) redogöra för hur den snåriga intrigen fungerar – den som ska vara så svår att hänga med i. Eller, om man vill, den som fungerade mycket bättre i bokform där den fick mer ”djup”. Jag håller för övrigt inte alls med om den sistnämnda tolkningen, eftersom filmen Gentlemen inte har något djup överhuvudtaget, och det är del av dess charm.

Av den anledningen är jag inte överdrivet intresserad av den kommande miniserien, eftersom jag inte var speciellt fascinerad av själva berättelsen i sig. Filmens storyupplägg, visuella utformning, klippning, rytm och övergripande atmosfär – samt effekterna de har på en lyhörd åskådare –  är egentligen början och slutet till allt jag gillar med den. Det är en nyskapande och vågad film. Att mejsla ut en så pass romantisk story på fyra avsnitt, på 90 minuter, tror jag riskerar ta udden av upplevelsen och istället avslöja ett lite tramsigt och absurt långdraget luftslott. Det är en berättelse som tycks vara i behov av sin intensiva form, 140 rappa inte 400 (jag tänker mig långa!) minuter. Men, å andra sidan gillar jag ju inte TV-serier överlag, så jag är inte överraskad över mina egna tankegångar.

 

gent2

Här följer alltså en liten redovisning för den enligt många oerhört komplicerade intrigen i Gentlemen. Den är naturligtvis full av spoilers så har du inte sett filmen läs inte det här utan hoppa ner till SPOILERSLUT-markeringen för att få slut på denna text.

 

fp
Ej taget ur filmen – duh.

[Nedanstående är hämtat direkt ur minnet, en dryg månad efter att jag sett filmen]

Första bilden: En närbild på pappret i en Facit Privat som skriver Gentlemen, Stockholm, hösten 1978.

Skrivmaskinen är en av många nostalgiska detaljer i filmen men den lilla blå ”privaten” är också det centrala narrativa verktyget i filmen – Varje gång vi klipper till ett nytt kapitel av berättelsen så ser vi klart och tydligt hur kapitlets titel skrivs i extrem närbild på denna återkommande Facit Privat: Än mer konstig tycker jag kritiken mot hur rörig och ryckig filmen är när den lika klart som Quentin Tarantinos Kill Bill är indelad i olika kapitel, nästan bokstavligt talat skrivna på vår näsa.

Jag minns inte exakt vad filmens kapitel heter, men jag rättar vid senare tillfälle. För tillfället kan vi säga att de är: 1. STOCKHOLM, HÖSTEN 1978. 2. HENRY MORGAN [sic] 3. LE BOULEVARDIER, 4. HOGARTH-AFFÄREN. 4. (tillbaka till) STOCKHOLM, HÖSTEN 1978 (eller om det blir 1979 denna gång).

Denna typ av kapitel-indelning är rentav ett ganska konventionellt sätt att dela in komplicerade filmer med många intrigtrådar – den nämnde Tarantino är skolexemplet – men det behöver inte ens vara en speciellt komplicerad film; Girlhood, för att ta ett färskt exempel, saknar titelkort men är i övrigt uppdelad på ett snarlikt sätt.

Tinker Tailor Soldier Spy, som kontrast, har inga sådana här indelningar utan begär av oss att vi ska hänga med i ett slags story-organisatoriskt fritt fall där filmen ofta klipper mellan tid och rum nästan utan några som helst förvarningar och ibland utan att åskådaren kanske märker det.

gentttt

1. STOCKHOLM, 1978, 1979

Tittar vi på filmen, lyssnar vi? Det står ”hösten 1978” på papperet men Regnfors voice-over säger ”Stockholm, hösten 1979”. Vad betyder det? Det betyder att vi befinner oss i hösten 1979 och att Klas (Regnfors) påbörjar en berättelse (på Privaten) som börjar ett år tidigare, hösten 1978.

Klas vid sitt skrivbord är en bra bild att komma ihåg eftersom den bilden är hela filmen. Närhelst jag tyckte att något blev lite oklart i filmen så kom jag att tänka på att jag hela tiden tittade på förfluten tid som skrevs av Klas, och att filmens realtid bara är Klas vid skrivbordet: Praktiskt taget är det enda som händer i filmen att han skriver på sin skrivmaskin. Det förklarar, lite grann, känslan som Bernt Eklund har av filmen när han säger att ”när historien rör sig fram och tillbaka känns det stundtals som att den stampar på stället”. Det är för att den redan gått i mål och allt vi ser är en redogörelse för det förflutna; vid ett hisnande tillfälle ser vi faktiskt en flashback i en flashback i en flashback. (Mer om det senare).

I denna första del av filmen läggs grunden för hela resten av filmbygget. Vi ser hur Klas får sitt kneg på en golfklubb där han uppmuntras av en stekargubbe med tio tusen i hand, att skriva en ny Röda Rummet; en oväsentlig plot point eftersom han senare kastar projektet i papperskorgen. Det ger honom dock en för storyn nödvändig anledning att börja skriva – och stekargubben är ännu viktigare som mingelgäst på golfklubben, för i det vimlet ser Klas två centrala karaktärer – Sterner och hans fru Maud; de identifieras av en bartenderkompis som med ringa ord förklarar att Sterner är en omtalad man med makt och anseende. Mer än så får vi inte veta om dem i det här läget, eftersom vi inte har en berättare med tillgång till information om dem. Klas känner dem inte – alltså känner inte vi dem. Han har, nu, dock, noterat dem. I en briljant och genuint obehaglig konklusion ska vi återvända till just denna plats i slutet av filmen; Klas vet nästan lika lite då, men han har kommit lite närmare, och nu svävar han i akut livsfara.

I en liknande notering kan nämnas att Klas också springer in i Leo Morgan (Sverrir Gudnason) under denna första del, men det är i förbifarten på en Bob Dylan-konsert, och inte ett ord yttras dem emellan – de är främlingar, men liksom Sterner och Maud är Leo Morgan en ökänd figur som vi inte har tillgång till än. Hans mystiska bläng på Klas är en prelude, en föraning om att mycket mer är att vänta.

 

2. HENRY MORGAN [sic]/3. LE BOULEVARDIER

På en boxningsklubb träffar Klas Henry Morgan (David Dencik) som nu tar över berättandet efter att ha introducerat Klas (och oss) för lägenheten där vi började (och på ett sätt är kvar i, eftersom allt det vi ser på är saker Klas skriver): Henry börjar berätta sin historia på en lugn scen vid öppna spisen – återigen finns inget överilat eller dramatiskt med skiftet och det annonseras med ännu ett titelblad från skrivmaskinen som tydligt förklarar att vi nu med Henry hoppar bakåt i tiden (jag minns inte exakt vad kapitlet heter, men det innehåller tidsmarkörer) och att det är dags att vända blad, så att säga. Dessutom förvandlas filmen till svartvitt, varpå vi reser till ett annat land där Henry bodde i sin ungdom – Absolut allt föreslår tydligt för oss att vi ser på något som är isolerat från föregående del av filmen. Där vissa kritiker ändå tycker detta är för random, tycker andra att delarna hänger för dåligt ihop. Jag ser inte problemet till att börja med. Det är ett coolt berättande, det är vad det är.

Henry Morgans berättelse visar sig vara en kärlekshistoria och triangeldrama mellan honom själv, Maud och Sterner – vi har ju redan fått se dem, men nu får vi veta mer om vilka de är. Visst, i en mer konventionell film hade bartendern kunnat dra en exposition-salva för oss, men Gentlemen vill ha kul med sitt berättande: Henry blir nyckeln som ”låser upp” karaktärerna Maud och Sterner, samtidigt som vi får ta del av hans olyckliga ungdomsromans samt hans ”exil” ur landet där han i slutändan hamnar på spionuppdrag i Östberlin och därefter i Paris 1968 – han hamnar i knipa men räddas… via sändebud från  Sterner!

Genom uteslutningsmetoden inser vi, under denna del av filmen, att Sterner verkligen har otroligt långa armar och Mabuse-liknande makt: Vi har ingen aning om hur han ens vet om vart Henry befinner sig, men vi måste nu förstå att han är en mystisk, nästan övernaturligt allseende makt-varelse som rör sig i det fördolda.

Henry får också veta från sin mor (Pernilla August) att hans far dött och att han och brodern Leo ärvt lägenheten – som återigen påminner oss om vår bas; samtidigt som karaktären Leo planteras för oss. Henry reser hem och på samma sätt gör vi det när vi lämnar denna flashback och återgår till den där öppna spisen vi nästan glömt.

 

4. HOGARTH-AFFÄREN

Vi stannar kvar i 1978-narrativen en stund för att lära oss lite mer om bröderna Morgans far och hans hemliga sällskap, samt familjens traditionella grävande av tunnlar under marken där byggnaden står. Där kliver Leo Morgan in i bilden – han har glidit runt i filmen som en skröna här och var men inte förrän nu stirrar han oss i ansiktet och väser att han ”suttit på dårhus”. Via Klas får vi ett montage om denne beryktade Öijer-figur och i en bar börjar Henry berätta vår tredje avstickare: Leos story. Återigen kommer skrivmaskinen och förklarar klart och tydligt för oss att det nu bär av; liksom sist så är vi på en och samma plats (baren, istället för elden) som ankrar hela berättandet. Jag ser inget oförklarligt i hur detta skildras.

Liksom Henrys berättelse så är Leos en liten film-i-filmen som dels är färgat av, och skildrar, hans liv och personlighet, och dels är det en story som bidrar med ledtrådar som för den stora intrigen framåt.

Där Henrys berättelse var en bitterljuv romantisk sak filmad i svartvit widescreen som får en att tänka på en vemodig Truffaut-film från 60-talet är Leo kaskadspyan från hippie-eran: Vi får en hårdkokt kriminalstory i beige 70-tal, tänk en svensk French Connection eller Alla presidentens män som Bo Wideberg aldrig gjorde och dessförinnan en 16mm hippierulle á la Dom kallar oss Mods eller Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer eller varför inte Godards Sympathy for the Devil.

Här blir filmen bokstavligt talat en mysteriefilm, en deckare där Leo undersöker mystiska händelser som leder honom till illegal vapentillverkning av nazister på 40-talet; en intrig där, ser man på, Sterner är inblandad. På en skymundan-plats i ett skymundan-hus träffar Leo en gammal skymundan-arbetare som mot betalning av en flaska vodka berättar om en mindre socialt begåvad arbetare på Severins mekaniska verkstad som insåg att verkstaden var ett ”lagerhaus” för nazister.

Nu är vi i svartvitt 40-tal, och i vodkamannens berättelse, ett slags ”kapitel 4.5” och en flashback i en flashback i en flashback. Det finns fler små minikapitel under filmens gång – jag har bara inte förmågan att lägga dem på minnet – men dessa är inte fult ”inklämda” i filmen, allt är ohyggligt smidigt levererat med tanke på att vi fortfarande befinner oss i Leos berättelse, som också gett oss en skildring av flower power-erans uppgång och fall och en tragisk scen där hans tjej dör av en överdos.

Det är inte ”otympligt” eller ”grötigt”. Tvärtom – Det fungerar ju! Det är ett under att inte hela filmen kollapsar men det gör den inte. Filmen fungerar, och det är det storartade med den.

 

hej
”Du är en död man”

5. STOCKHOLM, 1978/9

Så trots alla dessa olika inflytanden och temperament från alla våra olika berättare så lyckas även Leos berättelse påminna oss om den röda tråden – Sterner – som vi nu känner till: Vi vet vem han är, hur stark hans makt är och hur djupt rotad hans ondska är.

Det är nu paranoian kommer in i bilden. Vi närmar oss berättelsens nutid; Henry är ofta borta men – återigen – vi får inte se vart han är. Han har, på så sätt blivit mycket mer av en mystisk figur och när han är borta blir vi, liksom Klas, ängsliga och mer sårbara. Ibland, vet vi, är Henry med Maud men inte alla tillfällen.

Klas får besök av mindre sympatiska män som misshandlar honom, allt medan ”någon” hela tiden manipulerar Leo till att supa sig full vilket är livshotande för hans hälsa.

Alla dessa saker sker som om de vore någon slags slump, men vi känner till Sterners osynlighetsmantel, och vi vet att han är kapabel till vad som helst, och det är här filmen börjar bli obehaglig på allvar. Det finns både en tät klaustrofobi i den paranoida stämningen, men också en kylig sorgsenhet över alltings oundviklighet. På sätt som inte kan bevisas vara ens i närheten något annat än sammanträffanden får Klas alltså stryk – Henry försvinner helt och hållet och hans story checkar inte längre med hans ”arbetsgivare” (som aldrig funnits?) medan man hittar sätt att bura in Leo på dårhuset igen.

Plötsligt, som i ett hyperrealistiskt stream of consciousness-svep, har karaktärerna försvunnit från spelplanen och Klas är ensam – Vi kan räkna ut att Sterner är skurken bakom det hela, men vi ser inte röken av honom. Vi ser inte röken av någonting. Möjligheten finns att bröderna Morgan bara ”försvunnit”. Åtminstone fram tills de allra sista scenerna.

Sista gången Klas ser Henry är en så otroligt sorglig scen – Jag nämnde kvinnan på hamburgerrestaurangen tidigare. En till synes oskyldig turist som han försvinner iväg på med en ”date”. Han vinkar till Klas glatt och det finns en undertryckt apokalyps i den här till synes så enkla scenen som är fascinerande och ohygglig.

Och, så, återser Klas kvinnan igen. Nu på golfklubben. Med Sterner och Maud. Filmen är snäll nog att lägga in en kort förklarande flashback utifall att vi glömt denna karaktär – återigen, det är inte en rörig film; den är medveten om att vi bara sett henne en gång förut och att det är lite oschysst att riskera att låta effekten gå över huvudet på människor just i sista scenen.

Klas är dum nog att berätta för sin gamla redaktör stekargubben att han börjat skriva en bok om Sterners skumma affärer. ”Du är en död man” säger stekargubben. Alla vet. Alla är mot honom. Hamburgerkvinnan, Sterner och Maud stirrar på Klas med illvilliga leenden och där – på den omskakande noten – slutar filmen.

 

***SPOILERSLUT***

 

Har jag missat något, utelämnat något? Kanske. Säkerligen. Jag har bara sett Gentlemen en gång men jag ska slinka in på en biograf igen när jag får tid över för den är värd att ses igen. Jag misstänker att jag kommer att posta mer om den i framtiden, eftersom det är en av få moderna filmer som imponerat mig inte bara visuellt utan även med sin story-form (jag är vanligen mindre intresserad av narrativer).

Jag har hursomhelst reciterat intrigen som jag minns den (jag såg den på en pressvisning den artonde november). Visst är det en ambitiös story men den är så skickligt gjord som den bara kan vara. Man kan följa den om man väljer att följa den – och hänger man inte med så finns ingen skam i att se en bra film två gånger. Jag tycker det är vårdslöst att kalla den slarvig och rörig – Kritiker kan förstås ogilla den och se den som en omöjlig produktion, som något som aldrig hade kunnat fungera, och det är fint; jag håller inte med, men det är fint. Däremot är det dumt att antyda att filmen skulle vara slarvig, eller åtminstone på sin höjd inte vara så bra den någonsin skulle kunna vara.

Det jag hoppas belysa med dessa förhoppningsvis inte alltför långrandiga rader är att Gentlemen är en ohyggligt genomarbetad och skickligt gjord film och inte någon slags klumpfotad cinematisk klottervägg av ofärdiga idéer – Det är inte heller en ”nerklippt TV-serie” som vissa (felaktigt) menat. Det är en mycket gedigen, vågad och noggrant genomarbetad filmatisering av en myllrande roman och som engagerande mysteriethriller är filmen bland de mest ambitiösa och effektiva jag sett på årtionden. Det är också en gammal hederlig cinematisk berg- och dalbana, på 141 minuter, som engagerar både sinnet och hjärnan. Kanske serien utvecklar storyn mer för den som vill se mer av den – Miniserier är trots allt bra format för ”trogna” filmatiseringar.

Men vad gäller filmen tror jag idén varit att skapa en hänförande pusselfilm värd att se flera gånger, och det är just en sådan film som gjorts. När Fredrik Sahlin kallar filmen för ”en enda lång trailer” så har han helt rätt, det är bara den negativa bedömningen som är fel. Gentlemen är lika rapp som en trailer, men också lika underhållande som en riktigt bra – en trailer förenklar ju en story till sina grundläggande beståndsdelar, och det är exakt uppgiften som Gentlemen genomfört i det att den översatt en tjock och ”luguber” roman till en lång och luguber film.

Det är klart att det är en svindlande och utmattande berättelse som utmanar och förvirrar – det är ingen brist. Det är snarare poängen med filmen. Om du inte förstod filmen första gången så är mitt råd att se den en gång till. Och, nej, jag är inte hyrd av SF i smyg för att de behöver sina miljoner tillbaka. Gentlemen är 141 minuter men det är 141 både spännande, intelligenta och underhållande minuter. TV-serien kommer vara över fem timmar. Det låter långt och tråkigt.

 

FREDRIK FYHR

 

PS.

För julstämningen!

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *