VIDEOSÖNDAG#76

vidde76

Några nya texter har i veckan fångat mitt intresse, och de har fått mina tankar att mötas någonstans på mitten. Mina tankar har handlat om kvinnor på film – å ena sidan – och David Lynch – å andra sidan – samt Star Wars. Saker som kanske inte verkar ha sådär överdrivet mycket gemensamt, men veckans nyckelord är ambition.

David Lynch har ju, som de flesta vet, hoppat av Twin Peaks-skutan efter att ha skrivit färdigt alla manus för en tredje säsong av sin populära serie tillsammans med parhästen Mark Frost. Det har rört sig om att produktionens budget inte var tillräckligt hög. Cyniker har genast rusat till den tillfredsställande (antar jag) tanken att Lynch velat ha mer pengar på fickan, men då vet man inte så mycket om hur Lynchs karriär ser ut och hur han tycks fungera som konstnär i en mycket kommersiell bransch.

Det var troligen ambition, och inget annat, som gjorde att David Lynch lämnade uppdraget. Bygger man en karriär som Lynchs så gör man det genom att inte kompromissa med sin vision. Det är fråga om en slags kreativ upphovsrätt. Lynch anser, högst rimligt, att den tredje säsongen ska börja och sluta med honom själv. Det är hans verk; hans kreativa ägodel. Lika mycket som en konstnär själv måste bestämma storleken på sin canvas måste Lynch bestämma utrymmet för en tredje Twin Peaks-säsong. Han behövde schackra mer när han var yngre, men ingen ska väl komma och säga åt Lynch, nu, vad som är rimligt när han gör en tredje säsong av Twin Peaks. Ingen annan än han kan göra det, och det är ovärderligt. Det borde vara en ära för TV-bolaget Showtime att leverera en tredje säsong av Twin Peaks. De borde riskera att gå back, som United Artists och andra filmbolag med kreativ ryggrad, och helt enkelt ge Lynch vad han behöver.

Vilket de nog också gjort. Jag är nästan helt säker på att det under ytan också finns kreativa åsiktsskillnader inblandade. Jag har redan i en tidigare post nämnt att Lynchs tredje säsong säkert inte alls skulle ha kommit att likna de två tidigare – med tanke på att hans senaste stopp i Twin Peaks-land var den okonventionella långfilmen Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) som tog ett provocerande steg bort från serien och gav den ett slags anti-version, en extremt mörk och obehaglig skildring av våld i verkligheten (kontra seriens mer romantiserade kitschmörker).

Det har alltså inte varit tal om fan service. Vilket nog gjort Showtime oroliga.

Idag vill ju publiken bara se saker den redan är bekväm med. Det ultimata exemplet är J.J. Abrams kommande Star Wars: The Force Awakens som av allt att döma kommer att vara precis vad ”alla vill ha”. Det vill säga en helt traditionell rymd-actionfilm, kanske lite Pirates of the Caribbean i rymden, med den ”korrekta” scenografin från de gamla filmerna, de fetisherade ”praktiska effekterna”, naturligtvis de gamla skådespelarna, den gamla sand- och skrotkänslan, samma gamla Millennium Falcon, samma gamla allting, med en så anonym och kommersiellt gångbar ”ny” story som möjligt, allt som en ren och skär fix. (Även om vissa på YouTube lägger ut tjugo minuter långa videor om ångesten de har över att Fox-fanfaren inte kommer att vara med i denna Disney-distribuerade film – ja, precis så illa är nostalgisjukan).

Den passionerade Star Wars-älskaren Heath Holland har skrivit en mycket fin text på Fthismove.net, och jag är (liksom han) en prequel-fan. Jag märker att jag själv blivit den sura tjugonånting-personen jag föraktade när jag var tonåring – den som gnällde över ”nya” Star Wars. Visst blir jag pinsamt starkt berörd av att höra Mark Hamills stämma i den nya trailern, samt Harrison Fords extremt gråhåriga Han Solo, men det är ju inte samma sak som en ny Star Wars-film. Det är bara samma sak som en gammal.

Det jag gillade med George Lucas prequel-trilogi var just originaliteten. Man kunde tycka vad man ville om de filmerna, men man hade helt enkelt inte rätten att säga att det var något kategoriskt ”fel” på dem. Det var Lucas’ skapelse och han, liksom Lynch, följde sina egna kreativa impulser. Någonstans på vägen skapades villfarelsen att Star Wars var allmängods, men det har det aldrig varit. Episod I blev Lucas’ Fire Walk With Me, en film som tillfredsställde hans syn på vad Star Wars var (en syn jag var intresserad av) men som alienerade fans som bara ville ha samma gamla sak (och vad det är lär i sin tur lär vara olika för olika människor så vi är definitivt inne i en ond spiral). Ännu är det ingen som rusar till försvar för prequel-trilogin (även om vi är ett par rebeller som kämpar i motvind) men Fire Walk With Me har med åren sakta men säkert fått ett lite bättre anseende.

J.J. Abrams film kan säkert bli underhållande, men jag har svårt att se hur det kan bli annat än fan fiction och crowdpleasing på en nästan pervers nivå. Jag ser inga tecken på originalitet eller ambition. För oss som inte samlade på leksaker, serietidningar eller behandlade sagan hipp som happ i lekar och egna äventyr – vi som inte tyckte att Han Solo (originaltrilogins comic relief) var den coolaste karaktären på Jorden och som även alltid kände att Kejsaren var lite av en mupp och att sista filmen var lite trist – för många av oss som gillade själva mytologin och världen, samt karaktärernas relation till varandra i den världen och den mytologin, så var prequel-filmerna spännande och framför allt unika upplevelser. Var de perfekta? Inte mer än några andra filmer. Var de originella och ambitiösa? Absolut.

Jag tycker det känns som att Star Wars, utan George Lucas, blir just precis det skeptiker alltid sett det som: Ett stort kommersiellt spektakel, bara specialeffekter och action, utan överraskningar eller någon konstnärlig instinkt. Mycket tekniskt fläsk men ingen underliggande ambition.

Men naturligtvis hoppas jag på att The Force Awakens är fantastisk. Ju närmare releasedatumet vi kommer, desto svårare kommer jag såklart få att koncentrera mig på den verkliga världen. Och vem vet. Min oro kanske är helt obefogad.

svenskjävel videosöndagSvenskjävel (2014).

Filmen är överhuvudtaget en konstform som mår bra av ambition. Den kan bara andas av nya perspektiv och idéer. Med samma gamla klyschor och konventioner kan bara generiska produkter skapas, inte vad som i någon positiv mening ens kan kallas film.

Paradoxen är att film har en trubbig, långsam och ambivalent natur. En bild kan inte förklara något. Ett alltför tydligt budskap blir alltid platt i en film. Många har tänkt sig att film är det största propaganda-verktyget, men de flesta berömda propaganda filmer (från Nazi-Tyskland och Sovjet, till exempel) var det ingen som ville se när det begav sig.

Jag nämner det på grund av tendensen att vilja hitta just propaganda i film – eller, jag spekulerar, någon slags vilja att se filmer där djupgående och helt tillfredsställande politiska diskurser på något mirakulöst sätt skulle opereras in i en narrativ eller en mer estetisk film (vilket fler borde se är en omöjlig paradox).

I en debattartikel på Aftonbladet nämner Jacob Lundström kritiken mot Ronnie Sandahls Svenskjävel, som gått ut på att filmen inte är politiskt tillfredsställande. Jag är kanske mer förstående för kritiken och hade till viss del liknande i min egen recension – varför välja ett politiskt aktuellt ämne om filmen ändå bara ska vara en arketypiskt ”moss-svensk” och till största delen opolitisk melodram? – men jag applåderar poängen: Att ambiguiteten som ändå finns i Svenskjävel helt enkelt inte uppmuntras, kanske inte ens noteras.

Det är som att filmer inte får vara tvetydiga. Ju mer tematiskt ”space” en film har, desto mer rastlösa kommer kritikerkåren att vara – ambivalenta filmer tvingar kritiker till att överge allmänna ordval och formulera en egen, unik ståndpunkt (vilket svenska kritiker av okänd anledning tenderar att vara allmänt allergiska mot). Ibland är det omöjligt: Som Paul Thomas Andersons The Master, till exempel, som retade oerhört många genom att vara omöjlig att identifiera, kategorisera, bestämma: Som att en kritikers uppgift är att förklara för läsaren vad en viss film ”är” genom en slags smak-byråkrati där alla genrer och idéer organiseras prydligt. Varje recension på en film blir en ”case closed”-stämpel.

Någonstans har tanken krupit in att filmer också bör vara politiskt tillfredsställande, eller på något sätt tillfredsställa behovet av att få en eller en annan ideologisk idé tydligt och utan tvetydigheter bekräftad. Jag tycker det verkar som att de som vill ha mer dogmatiskt korrekt politik i sina dramafilmer är Star Wars-nördar av ett annat slag. Det rör sig ju fortfarande om samma rädsla för överraskningen, tolkningen, utforskandet.

Dessutom torde det vara svårt att någonsin bli nöjd, eftersom väldigt få filmer är så tillfredsställande. Filmer inte kan vara retoriska. En bild säger onekligen mer än tusen ord – och 1000+ ord går alltid mot varandra. Tolkningsmöjligheterna är oändliga.

Det filmer däremot kan göra (och vad Svenskjävlar också gör) är att utforska kvinnliga berättelser och perspektiv, inte minst historiska, och välja bort vedertaget manliga hjältar eller manliga världar. Här finns praktiskt taget en orörd guldgruva av kvinnlig erfarenhet att göra film om – och att bara välja att göra filmer om kvinnor, i synnerhet utan att göra en grej av det, kommer faktiskt per automatik vara originellt och ambitiöst. Så är det – tyvärr, får man väl säga, men jag är trött på gnäll.

Eller, jag har blivit det efter att ha sett The DUFF och Testament of Youth, två lysande filmer som recenseras i veckan. Det är inte fenomenalt originella filmer – båda filmerna rör sig i bekanta genremarker – men de handlar om karaktärer som är kvinnor med specifika personligheter som ingenstans har att göra med att de är just kvinnor. Den blivande pacifisten Vera Brittain (Alicia Vikander) är bara en spännande karaktär i en spännande film. High School-tjejen Bianca (Mae Whitman) i The DUFF är bara en rolig och smart individ som försöker bli klok på sin omgivning och hennes relation till den.

Jag tänkte när jag såg båda dessa filmer att både Alicia Vikanders och Mae Whitmans respektive rollfigurer, i respektive filmer, rörde sig längsmed filmiska ytor som var väldigt öppna och fulla av överraskningar. Utan intrigdrivande män – och utan att göra de manliga kärleksobjekten till filmernas enda poäng – så finns ett helt annan kreativt utrymme. Det är två filmer med rymd och möjligheter – filmer som, trots att de kan se konventionella ut, faktiskt på subtilare nivåer tar större steg mot cinematisk jämställdhet än någon tänkbar ”protest-film” (jag misstänker att Dyke Hard är ett bra exempel, av vad jag hört och sett) som tycks dömd att bli ett popkulturellt örhänge för sin samtid snarare än del av en seriös filmisk evolution.

Med fler helt vanliga filmer med kvinnliga karaktärer i ett neutralt, narrativt ground zero kommer filmen faktiskt ha en framtid som konstform – det är också ambition, förmågan att göra något nytt och originellt, att ifrågasätta och utmana inte bara det vi tycker är fel i samhället utan saker vi själva vant oss med och börjat förvänta oss. Filmer måste fortsätta göra oss nyfikna och överraskade.

Vi kan inte bara sitta och titta på Star Wars. David Lynch borde få göra Twin Peaks som han vill. Och vi måste på allvar få se kvinnor på film. Film ska tamejfan ha ambition.

/F

 

VIDEOSÖNDAG#76

rob roy
Biovåren 1995
: Biopremiärer denna vecka för tjugo år sedan: Jury Duty, Ett otroligt stort äventyr, Med eller utan killar och Liam Neeson-stänkaren Rob Roy som specialrecenseras.

v0
Klyschlistan: Automobiler, biljakter o dyl
. 29 regler för hur bilar fungerar på film. Hojta om du vet fler!

 

Recensioner

Bio

Testament of Youth mini35star

The DUFF mini35star

Run All Night mini3star

 

01

Video/VOD/stream

Serena mini2star

The Interview mini15star

Outlet-onsdag med recensioner på A Good Man, Frankie & Alice, The Pyramid och The Signal.

Nightcrawler mini3star

The Homesman mini3star

Innan frosten mini25star

Gentlemen mini35star (relaterat: Gentlemen – ett försvarstal)

 

ja

Specialrecension

Rob Roy (1995) mini3star

Klassiker

Guldåldern (1930) mini4star

 

dufi

 

VECKANS KLIPP

1. David Lynch introducerar Twin Peaks: Fire Walk With Me back in 1992, genom ett poem om dess själ: Trä.

2. Människor som arbetat med David Lynch vet att de gjort det.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *