Rob Roy (1995) 3starrating

rob roy

3starrating

Regi: Michael Caton-Jones

I 1700-talets turbulenta Skottland blir den stolta byledaren Rob Roy rånad på de tusen pund han lånat av en hertig för att köpa kreatur att sälja på marknaden; i själva verket är det hertigens undersåtar som ligger bakom komplotten, och när hertigen kräver sina pengar tillbaka blir Rob Roy en Robin Hood-figur för sin tid.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

1995 var ett filmår som dominerades av en ”historisk” äventyrsfilm om skottar som slogs mot de onda överheterna och fick en hjälte i form av en långhårig skäggig man i kilt: Braveheart.

1995 var ett filmår som inte dominerades av en ”historisk” äventyrsfilm om skottar som slogs mot de onda överheterna och fick en hjälte i form av en långhårig skäggig man i kilt: Rob Roy.

Så typiskt är det ibland. Rob Roy fick blandade recensioner och gick upp på amerikanska biografer en månad och tio dagar innan Braveheart – som förstås åt upp allt strålkastarljus och sopade banan med praktiskt taget all konkurrens; Rob Roy gick plus, men var ingen stor succé.

Det är inte utan att man grämer sig. Jag vet att jag själv aldrig såg Rob Roy. Herregud, jag måste ha sett kassetten varje gång jag gick och hyrde film. Vet inte ens om jag höll i den speciellt ofta. Det kom sig bara aldrig. Något med den verkade oattraktivt, antar jag. Liam Neeson, jaha?

Nu i efterhand finns det goda skäl att söka upp Rob Roy. Inte minst – inser jag när jag ser filmen för första gången – eftersom det är en äventyrsfilm värdig en fredagskväll. Men också för att det är en mer vuxen och grundad film än Braveheart, som med facit i hand känns väldigt präglad av Mel Gibsons snuskiga fantasier och kallsinniga blodtörst – med tanke på hur den filmen präglat åtminstone min barndom känns det i efterhand nästan lite grann som om man blivit lite antastad.

Visserligen är inte heller Rob Roy ett dugg trovärdig – jag utgår faktiskt ifrån att den rent historiskt är nonsens – men hjältarna och skurkarna har lite mer detaljerade relationer och motivationer än i Braveheart där goda är goda och onda är onda för att de helt enkelt ser onda och goda ut.

Rob Roy själv är inte heller en förklädd Messias-figur utan en stolt och intelligent man som kan fäktas, tänka logiskt och har en nästan absurd ovilja att kompromissa. Väldigt mycket som händer i filmen är hans eget fel, egentligen. Bara för att han inte vill blidka den snobbige hertingen av Montrose (John Hurt) när han vill sätta honom på plats. Han muckar gräl genom att vara sig själv.

Liam Neeson ser ut som en helt annan varelse 1995 än han gör 2015. Här var han en prestigefylld skådespelare, berömd från Schindler’s List (1993). Året efter Rob Roy var han Michael Collins och alldeles säkert var det på grund av denna film som George Lucas ville ha honom som Qui-Gon Jinn i Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (1999) eftersom han både fäktas och levererar taktfulla visdomsord till sina barn om att heder, likt midikloreaner, är något som ”bor inuti var och en och vi kan höra det tala till oss.”

Ändå kan man på det stora hela se föraningen av Neesons nuvarande karriär. Hans senaste film Run All Night har svensk premiär samma datum denna text publiceras, och där hamnar han också i trubbel på grund av sin och andras stolthet, i kombination med onda konspiratörer.

Liam Neeson har helt enkelt alltid varit en hårdhudad hjälte. Rob Roy var kanske den första gången han gjorde en hjälteroll som förknippade en hederskänsla och en absurd envishet med en slags rå, ibland nästan djurisk, maskulinitet. Rob Roy är som hunken från vidderna, barbringad och långhårig som en hårdrockare, när han lägrar sin fru (Jessica Lange).

Filmens skurk, å andra sidan, spelas av Tim Roth och är en sociopatisk engelsman med ”fjollig” utstrålning och dekadenta drifter; lite som en uttråkad Oscar Wilde, fast en mordisk galning.

Filmens konflikt är egentligen godtycklig. För att hans by ska få det bättre ställt tar Rob Roy, genom omständigheter som förblir lite otydliga, en saftigt lån från den snikne hertigen, varpå dennes assistent (Brian Cox) ser tillfället i akt att lura Rob på summan han får låna – Med hertigens aristokratiska brorson (Roth) rånar de bytet, varpå Rob inte kan betala tillbaka och han blir en slags Robin Hood.

rr1

Tim Roth blev Oscarsnominerad för den här skurkrollen och han är verkligen sinnessjuk  här, bara året efter Pulp Fiction (1994), och en av anledningarna till att Rob Roy blir så spännande är att han är en så genomvidrig person som våldtar kvinnor och dödar djur. Fastän många andra på skurkarnas sida har mer makt än honom så är det han som driver de onda handlingarna framåt, så till den milda grad att man bara kan anklaga de övriga för att vara passiva åskådare. Man vill se honom dö en plågsam död. Kontra honom är Rob Roy nästan som en Clint Eastwoodsk hämnare (återigen går de nutida Neeson-stämningarna igen här till viss mån).

Det är också en fröjd att se Rob Roy för att påminnas om hur mycket tålamod och tilltro på människors intelligens som Hollywood fortfarande hade 1995. Filmen lägger en god timme på att bygga upp karaktärernas personligheter och motivationer innan den släpper lös äventyret – vid det laget är vi helt inne i handlingen och dessutom redo att överse vissa luckor i logiken.

Skådespelarna är fina, i synnerhet Jessica Lange som är lysande när hon med omskakande styrka bär det katolska oket i filmen: Hon blir nämligen våldtagen, i en riktigt ruggig scen, och kan inte berätta det för sin man. Dels eftersom hon vet att hans hämnd skulle bli för drastisk och han skulle gå i skurkens fälla, dels för att hon spekulerar i sin synd och den kränkta äran, hotet om att hamna i helvetet efter döden.

Vi har också Eric Stoltz – för där en kille från Pulp Fiction finns kan vi lika gärna ha en till – som har en förvånansvärt övertygande skottsk brytning. Till sist har vi en kille som ser exakt ut som en av Peter Jacksons hobbitar.

rr2
Frodo…?

Hursomhelst. När vi väl fått en bra uppbyggnad blir all action mer värdig. De onda soldaterna siktar och skjuter mot Rob Roy – och de missar inte alltid, för de är ju tränade soldater. Filmen anstränger sig för att ge oss åtminstone intrycket av att det som sker händer i en fysisk verklighet. Rob Roy får gå igenom en hel del prövningar, men han håller lidandet inom sig, och väntar tålmodigt på stunden då han ska få sista ordet med skurken.

Den sista bataljen mellan Liam Neeson och Tim Roth är en av de bästa fäktningsscener som någonsin filmats, med en logisk och noga avvänjd klippning och framför allt två kombatanter som faktiskt fäktas på riktigt med riktiga svärd – de studerar varandra, prövar olika taktiker, tröttar ut varandra och går till attack; uppgörelsen har en lysande symbolik.

Det enda som tar emot i filmen är en tyvärr iögonfallande bristande personregi. Även om Tim Roth är underbart galen så är hans karaktär aldrig speciellt rimlig, och man märker att han får göra mycket jobb själv. Neeson är stadig nog i huvudrollen och likaså Jessica Lange – men inte heller deras relation får så mycket kött på benen som man skulle vilja, och filmen får ibland en lite tung, vaggande känsla av att allt inte riktigt får dras till punkt. Vi får, till exempel, inte en enda sekvens när vi får se Robs bybor stjäla från hertigen, vilket trots allt är en central del av hela intrigen.

Och vissa scener är direkt dåligt skötta – som när Tim Roths onda skurk skryter om att kärlek för honom är ett hönshus där han är tuppen som tjuter på toppen, varpå hans hushållerska (som han gjort gravid) bryter ut i tårar på ett helt taktlöst sätt som jag inte kunde låta bli att bli full i skratt av. Det är inte deras fel. Det är regissören Michael Caton-Jones som inte gjort något åt det. (Två år efter Rob Roy skulle han göra floppen Schakalen och därefter få det svårt att få nya jobb).

Men bara som eskapistisk underhållning håller Rob Roy verkligen fortfarande rätt hög klass och det är i synnerhet kul att se den nu när Neeson gör den här typen av roller (fast i mindre prestigefyllda titlar) hela tiden. Hade den kommit idag hade den väl hetat The Avenging Scotsman. Att Neeson är irländare är ju förstås inte så noga.

Rob Roy är en gamla skolans storproduktion byggd på ännu äldre skolans schwaschbuckling-äventyr. Den kan fortfarande kan ge en publik något för pengarna. Det är en bra fredagsfilm. Du borde i synnerhet se den om du vet med dig att du aldrig hyrde den när det begav sig.

FREDRIK FYHR

*

9500001

ROB ROY

Originaltitel, land: Rob Roy, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 13 april 1995 (Australien).
Svensk premiär: 26 maj 1995.
Speltid: 139 min. (2.19).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liam Neeson, Jessica Lange, John Hurt, Tim Roth, Eric Stoltz, Andrew Keir, Brian Cox, Brian McCardie, Gilbert Martin, Vicki Masson, Gilly Gilchrist, Jason Flemyng, Ewan Stewart, David Hayman, Brian McArthur, David Brooks Palmer.
Regi: Michael Caton-Jones.
Manus: Alan Sharp.
Producent: Peter Broughan, Richard Jackson.
Foto: Karl Walter Lindenlaub.
Klippning: Peter Honess.
Musik: Carter Burwell.
Scenografi: Assheton Gorton.
Kostym: Sandy Powell.
Produktionsbolag: United Artists, Talisman Productions.
Svensk distributör: UIP.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *