Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 3starrating

blå är den varmaste färgen

3starrating

Regi: Abdellatif Kechiche

Adèle är sjutton år och går i gymnasiet när hon inser att hon attraheras av kvinnor – Hon träffar äldre tjejen Emma, som läser en konstlinje, och går igenom A-kursen av livets hårda skola i ett bitterljuvt förhållande med henne.

 

Varje tid behöver sin kärlekshistoria och Blå är den varmaste färgen är vår. Jag tog några dagar på mig innan jag gick och såg den, eftersom man behöver distans från recensioner när det gäller så här uppskrivna filmer. Sådan kritik – unisona hyllningar – har nämligen ofta att göra med att en film fått ett symboliskt värde, att filmen som princip är bra, och kritiker har varit mycket generösa i sätten de fyllt ut filmens tommare passager och hittat kvalitativa saker som inte är där. Man kan också notera hierarkin gällande vilka hegemonier som är sämre än andra. Ta ”den manliga blicken”, till exempel, som man skulle kunna tro att den heterosexuella, manliga regissören Abdellatif Kechiche skulle behöva stå till svars för när han nu filmat (på förhand mycket upphaussade) lesbiska sexscener på tio minuter, med foto som äter upp de inte oattraktiva kropparna hos huvudrollsinnehavarna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux. Men jag antar att eftersom han nu blev så attackerad för det här – av ”etablissemanget” – så har man i recensioner valt bort att använda ett par genusglasögon och istället använt ett par andra.

Man har dock haft helt rätt när man konstaterat att sexscenerna – trots deras iögonfallande längd – inte är speciellt viktiga. I grund och botten är detta en film om Adèle (Exarchopoulos) och hennes liv – originaltiteln är bokstavligen La vie d’Adèle; hur hon upptäcker att hon dras till kvinnor, hur hon blir ihop med första kärleken som kommer i form av äldre, blåhåriga konststudenten Emma (Seydoux) samt hur deras förhållande (liksom för alla första kärlekars) faller isär under loppet av några år när de är för olika varandra, för fästa vid varandra, för unga, för opraktiskt bundna, för emotionella.

Filmen är tre timmar lång och det finns vissa som skulle anse det vara för långt. Kanske är detta samma människor som på allvar hittar filmkonstens framtid och innovation i formuläriska, narratologiskt konservativa TV-produktioner som ger klyschor högre produktionsvärde och därmed skapar illusionen av något nyskapande eller aktuellt. Jag är förvisso skeptisk mot speltiden här, men jag ser ändå Blå är den varmaste färgen som ännu ett exempel på de senaste årens (i min bok) mest intressanta trend: Att ta det personliga, det lilla, det vardagliga och allmängiltiga och ge det en episk bredd. Jag har bejublat detta i franska filmer –  främst Laurence Anyways och Små vita lögnermen också i amerikanska The Place Beyond the Pines, en av årets absolut bästa filmer. Och så Blå är den varmaste färgen – en tre timmar lång film om en tjej som mellan 17 och 27 upplever samma sak som vad nio av tio människor på vår sida av jordklotet kommer uppleva. Första kärleken, första sveket, första intellektuella uppvaknandet, första insikterna om vem man är och vad man vill. Filmen borde heta Adeles liv, del I. Det är socialrealism draget ett steg till; det är romantisk realism.

Jag kände mig dock mer imponerad av de nämnda filmerna än den här. Blå är den varmaste färgen är ofta väldigt vacker att uppleva; den har enskilda sekvenser som är hjärtskärande och oerhört drabbande. Det är till exempel i början, när Adèle går i gymnasiet och vi följer hennes vardag, när hon lär känna Emma, och i synnerhet när deras relation börjar bli dålig. Vi är där med Adèle, vi känner det hon känner och Kechiche frammanar en oändlig empati via det som är filmens såväl största attribut som största brist: En extrem mängd närbilder. Nästan hela filmen är berättad i närbilder. Och det säger sig själv att om vi hela tiden får se Adèle så är det Adèle vi kommer bry oss om. Det är ett slags psykologiskt trick, som också gärna bidrar till att en åskådare tycker om en film mer än den är värd, utmärkt använt även av (ursäkta att jag tjatar) Christopher Nolan i The Dark Knight.

Nackdelen med närbilderna är att det ger en film som är rätt fattig visuellt – bara små andningspauser av höstträd i Adèles blickfång, samt en och annan vy över en älskad parkbänk, gör att det glimmar till rent bildpoetiskt – och det hade inte varit något problem om inte filmen varit tre timmar lång och påstått sig handla om ”Adèles liv”. Kanske är det faktumet att manuset bygger på en serieroman (av Julie Maroh) och att det platta och liksom ryckiga bildberättandet konverterats till filmmediet, vars rörliga bilder behöver flyt och konsistens, inte hårda hopp.

Mycket i själva berättelsen faller undan. Man undrar vart saker tar vägen. Vi känner det Adèle känner, ja, och hon är utomordentligt gestaltad av Exarchopoulus (Seydoux är också bra, men det har framgått i alla filmer hon varit med i, senast Syster). Men så mycket av hennes liv får vi faktiskt inte se, vilket är knepigt eftersom filmen syftar till just detta, en skildring av en människas liv. På skolgården blir hon konfronterad av sina klasskamrater när de misstänker att hon är lesbisk – men vi får inte se hur den konflikten blir löst. När Emma äter mat med Adèle och hennes föräldrar ljuger de om sin relation och säger att de bara är vänner – men vi får inte veta hur familjerelationen går heller.

Vissa har även menat att filmen här ger en symbolik till klasskillnader, eftersom de hos Adèle äter bolognese medan Emmas familj gillar konst och äter ostron – återigen en väldigt generös tolkning. Den bästa tematiska tråden i skildringen av Adèles och Emmas relation är sättet på vilket Emma blir det (vanligtvis ”manliga”) konstnärsgeniet som visar sin ”musa” Adèle mindre uppmärksamhet och istället växer i sitt konstnärliga ego, varpå Adèle (som även tycker om barn och börjar jobba på dagis) blir en tystlåten hemmafru som spenderar större delen av sin tid åt att servera mat åt Emma och hennes konstvänner samt att sitta hemma och uggla när Emma inte kommer hem på kvällen.

Men det säger oss inte speciellt mycket, och det finns faktiskt inte så många fler politiska eller tematiska trådar att dra i. Tvärtom visar filmen en slags vördnad för Adèle och håller sig hela tiden på ett slags avstånd, låter henne vara som hon vill i sitt liv utan att försöka förklara eller överanalysera det; precis som hon föredrar det när hon läser böcker; hon vill läsa en bok själv, hon vill inte att en lärare (eller filmregissör) ska berätta för henne hur allt ska tolkas. Friheten i filmens berättande, sättet den inte nödvändigtvis betyder något särskilt, känns som en central tanke hos Kechiche.

Men det är inte alldeles oproblematiskt. Blå är den varmaste färgen blir i slutändan en film som känns när den ska kännas, men som trots sina tre timmar inte är en speciellt matig upplevelse om man börjar tänka tillbaka på vad man faktiskt har sett. Frågan är vad de långa, utdragna stunderna som kombinerar ett drygt dussin mycket starka och för Adèle centrala scener, har för effekt och poäng i filmen.  Även en fyra minuter lång kortfilm måste förtjäna sin speltid och Blå är den varmaste färgen är ett tveksamt kort ju mer man tänker på den. I grund och botten är det en kärlekshistoria lika klassisk och konventionellt berättad som andra i filmhistorien – från Murnaus Sunrise till Roy Anderssons En kärlekshistoria, till Derek Cianfrances Blue Valentine – med den enda (förvisso inte oviktiga) skillnaden att den handlar om två tjejer i 10-talets Paris. De är unga, de möts, de får sin tid, de skiljs, sånt är livet. Vi har sett det förr. Nu ser vi det igen.

På så vis är det en film som man tjänar på att se. Jag känner att det är en bristfällig film, men i grunden lyckas den med vad den vill på grund av sina skådespelare och en så pass kompromisslös regissör som Kechiche. Vad tycker jag om de omtalade sexscenerna? Jag tycker att de, liksom filmen överlag, pågår för länge. Inte så att det skadar kanske, men inte så att det tillför något. Låt oss vara ärliga: Sexscener är överhuvudtaget inte speciellt roliga att se på. Och när två människor – oavsett kön – rumlar runt och stönar i tio minuter då är det inte utan att det rentav blir lite komiskt. Uppriktiga fniss och skratt uppstod under visningen jag såg filmen på och jag måste säga att den förtjänade detta. Mel Brooks hade kunnat göra Det våras för konstfilmen och haft med liknande scener.

Jag tror Kechiche försöker skapa en slags ärlig och naken (no pun intended) känsla av närhet och realism, ungefär som i hans förra film Svart venus (som var betydligt mindre trevlig, men mer lyckad än denna). Den var också lång, men mer koncentrerad och konstigt nog enklare att förstå och ta till sig. Jag vet inte om Kechiche skäms över tanken att göra en ”vanlig” film om kärlek, och därför behövt göra den onödigt lång och smårörig, men nu är det så. Blå är den varmaste färgen är en fin film, ofta berörande, men den är skämd av sin luddighet; den skyndar sig fram genom Adèles liv när den istället skulle kunna utnyttja sin tunga speltid. Känslorna den ger oss är ibland djupa; helheten desto ytligare. Det är inte en dålig film. Se den gärna. Men man har pratat om ett mästerverk och jag fann det inte här.

 

FREDRIK FYHR

Comments

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *