The Heat

the heat bra

3starrating

Regi: Paul Feig

En slafsig, aggressiv och vulgär snut blir tvungen att teama ihop sig med tillknäppt, pedantisk FBI-agent för att sätta dit en knarkskurk. (Eller: Sandra Bullock och Melissa McCarthy är kul).

 

Här är en rolig liten film man inte behöver tänka för mycket över, om man inte vill. På papperet är det en buddycop-film gjord enligt konventionens alla regler, om en snoffsig FBI-agent och en rå snut som tvingas samarbeta i jakten på generiska knarkskurkar. Duon gillar inte varandra i början men de gör det i slutet och däremellan har man mestadels kul. Man har sett det förut. Det är en formulafilm.

Som alla formulafilmer behöver den någon typ av originell twist för att tjäna som underhållning (vilket är en sådan här films enda egentliga mål). I det här fallet heter twisten Sandra Bullock och Melissa McCarthy, som har huvudrollerna. De som bara ser filmer som passerar Bechdel-testet kan äntligen andas ut; det finns faktiskt en hel Hollywood-långfilm för er år 2013.

Jag är ironisk, förstås. Men en av de trevligaste sakerna med The Heat är att den inte passerar som en ”buddycop girl movie” trots att den är regisserad av Paul Feig (som gjorde Bridesmaids). Det hade lika gärna kunnat vara en desperat film som oavbrutet ”leker” med könsroller på det kontraproduktiva sättet som gör att kvinnorna i filmen bara definieras av deras ”kvinnlighet”. Istället är The Heat en helt vanlig actionkomedi av 80- och 90-talsvariant. Enda skillnaden den kan stoltsera med är att de två huvudrollerna är kvinnliga. Och den fungerar av samma anledning som alla bra buddycop-filmer fungerar: De är en stark duo, driven av två roliga skådespelare i en intrig som aldrig blir långtråkig.

Det är inget mästerverk förstås. Intrigen går ut på att hjältarna ska ta ner en knarkboss, och that’s about it. Frågan blir bara, för en åskådare, hur kul man har på vägen.

Och svaret blir att det är väldigt svårt att klaga. Filmen är helt enkelt rolig, i synnerhet i första halvan. Det är inte bara för att Bullock och McCarthy levererar bra komisk timing i sina dialoger utan även för att deras karaktärer är tillräckligt välskrivna för att vi ska förstå hur de tänker innan de ens säger något. När Bullocks karaktär, en ambitiös och präktig duktighetsknarkare, första gången träffar McCarthys så tror hon att hon är kriminell. Och McCarthy i sin tur tror i sin tur att Bullock är en advokat.

De heter Ashburn (Bullock) och Mullins (McCarthy) och de agerar både efter sina instinkter. I stridens hetta mumlar Ashburn regelbokens olika paragrafer, medan Mullins gör vad som faller henne in. I den där scenen jag nämnde, deras första ihop, förklarar hon lugnt för Ashburn: ”I’m going to hit you”.

När jag tänker efter är det ett under att hon aldrig gör det. Mullins, som sätter pistolen i skrevet på sina förhörsobjekt och vägrar vara den som går sist ut ur ett rum, har inte direkt en ängels tålamod. Men kanske känner nog någon instinktiv respekt för Ashburn, även om det inte syns, eftersom hon är lika obstinat fast tvärtom. Ashburn använder ett kompulsivt byråkratiskt språk befriat från svordomar. ”It’s not dog feces” svarar hon vid ett tillfälle Mullins. ”I’m pretty sure I said dog shit” replikerar hon tillbaka.

Bullock spelar en slags hybrid mellan de hispiga roller hon hade på 90-talet (Speed) och de mer borgerligt åtstramade hon haft på senare år (Crash). Jag har inte sett allt McCarthy varit med i men jag är rätt säker på att hon gör sin ”grej” här (jag har fått för mig att hon är en sådan där ”hälften skådespelare, hälften fenomen”-figur). Men de gör ändå karaktärerna till mer än bara sina egna, gamla vanliga komiska stereotyper.

Det är till exempel tydligt att Mullins och Ashburn båda är kompromisslösa arbetsnarkomaner som fått offra mycket för sina jobb. De är två typer av pedanter. För att komma med en kanske helt absurd överanalys så skulle Freud ha sett en analt expulsiv neurotiker (den frigida) som bråkar med en analt retentiv (galningen). Mullins hänger på de sunkigaste barerna i utkanten av stan (som dessutom är Boston, USA:s benknäckarhuvudstad) men inte ens där verkar hon ha någon som pratar med henne. Ashburn är i sin tur så ensam att till och med hennes katt lämnat henne (hon har löst problemet temporärt genom att sno grannens om kvällarna).

Karaktärerna är tillräckligt starka för att vi ska bry oss om vad som händer dem. Det är bland det mest säkra omdömen man kan ge en sådan här film, i synnerhet eftersom denna är nästan två timmar lång och har en mittendel som börjar släpa en del. Denna mittendel innefattar ett familjedrama som lite halvt registrerar hos åskådaren. Mullins är en sådan straight shooter att hon fått sin egen bror (Michael Rapaport) i fängelse och i samband med att han kommer ut så kommer de närmare den stora skurken i filmen, vars identitet görs hemlig till slutet. Om man ens noterar att filmen inte visar upp sin skurk, för mig kom det som en överraskning i slutet (”Ja, just ja, det finns en skurk också förstås”).

Bäst är filmen i början, när karaktärerna går igenom sin getting to know you-process. I mitten började jag tänka på annat men i slutet, när det vankades final, var det lätt att tycka om den igen. Intrigen är för tunn, visst, och det finns sidokaraktärer man önskade fick mer plats. Inte minst polischefen – ni vet, han som sitter på sitt kontor och skriker hela dagarna. I den här varianten har han skrikit klart. Nu sitter han bara som en soffpotatis, utmattad, och konstaterar deprimerat ”I hate this job”. Han spelas av Thomas F. Wilson (en gång i tiden Biff från Tillbaka till framtiden-filmerna) och om han hade fått vara med på ett hörn till skulle The Heat kanske bli en några volymer starkare skrattfest.

Det är helt okej som det är nu, ändå. The Heat är inte en film någon behöver rusa till biograferna för att se. Men den är ofta rolig. Sandra Bullock och Melissa McCarthy är stabila och levererar kul käbbel. Filmen är inte speciellt mesig utan har ett rikt ordförråd av ord med fyra bokstäver och enstaka ögonblick av lagom brutalt våld. Det enda den saknar är originalitet, men hey, ibland behöver man inte laga det som inte är trasigt. I höst, när oktoberdepressionen börjar smyga sig fram, finns det sämre filmer att ha en skål med chips framför.

 

FREDRIK FYHR

 

PS.

Wikipedias artiklar om analt retentiva och analt expulsiva personligheter, for your enjoyment.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *