Att mytjaga Ghostbusters

GHOSTBUSTERS

Pratar vi fortfarande om Ghostbusters? Det verkar så. Själv blev jag förra veckan omnämnd i ett inlägg på Moviezine där jag ansågs vara en av de som gett filmen ett högre betyg, bara för att inte ge nättroll ”rätt” i att filmen ”faktiskt är dålig”. Som om det fanns ett ”faktiskt” rätt och fel i frågan. (En annan var Emma Gray Munthe, som gav filmen två av fem men som artikelförfattaren alltså ändå anser skrev en positiv recension). Jag har inte mycket att säga om inlägget som inte återges av rimliga röster på dess kommentarsfält, men jag måste påpeka att jag knappast ”tokhyllat” filmen (eller originalet).

Ursprunget till konspirationsteorin kommer från C-G Karlsson som recenserade filmen i Go’morron Sverige (inte Nyhetsmorgon). Tydligen sa Karlsson ”att det säkert är andra av hans ’kollegor’ till filmrecensenter som kommer ge filmen högre betyg bara för att de inte vill ge de kvinnohatande nättrollen rätt i att filmen faktiskt är dålig”.

Säkert. Eller kanske. Vad var det han sa egentligen? Jag kollade upp det korta replikskiftet mellan Karlsson och programledaren, som bubblar förbi i svansen av recensionen (mina kursiveringar):

”Nättrollen kan möjligen ha bidragit till att några andra kolleger kanske ger lite högre betyg, på magkänsla, för att man inte vill ge de här idioterna rätt”

”Eller så tyckte de att den var bra, om de nu tyckte ettan var bra.”

”Ja, det är möjligt.”

I samma recension, som kan ses här, påpekar Karlsson nämligen att han inte gillade filmen från 1984 speciellt mycket heller. Det förefaller mig därför rimligt att han inte föll för den nya filmen eftersom de två filmerna är ganska lika varandra.

När jag läste den här Moviezine-texten blev jag lite sur på C-G, och tyckte att han verkade hänfalla åt det typiska ”tankeläsande” som många nättroll (eller kommenterare) ironiskt nog använder sig av när de har slut på argument.

Det var dock innan jag sett själva klippet, och förstod att man inte ska lita på vad andra säger om andra. Moviezine-författaren har gjort ett ”säkert” av ett ”kanske”, och Karlsson är i själva verket väldigt försiktig med orden. Det är fortfarande förmätet att påstå att man vet ”varför” andra tycker som de tycker – som om man själv är en av de utvalda som har förmågan att se ”den stora bilden” medan andra stackare sitter fast i sin egna stackars lilla subjektiva värld (ni vet, där man går på ”magkänsla”). Nu var det kanske inte exakt det som uttrycktes här, i direktsändning på morgonen i förbifarten, men det mynnar ändå ut i ett indirekt underkännande, lite märkligt okollegialt, av det egna yrket.

Tanken att filmer får ett högre betyg av politiska (eller som här, politiskt närliggande) orsaker, är bara en av många kritiska konspirationsteorier. En annan väldigt vanlig är att kritiker i allmänhet är extra snälla mot svenska filmer, eller att vissa regissörer och ämnen välkomnas där andra slentrianmässigt negligeras.

I nördarnas egen värld finns en tendens att se alla som gillar Warners senaste DC-filmer (liksom alla vi som gillar Star Wars-prequelfilmerna) som patetiska förnekare, desperat fastklingande vid viljan att de filmerna ska vara bra – medan vissa DC-fans på allvar ser en konspiration mellan Disney och Marvel och att alla kritiker som dissat Suicide Squad och Batman v. Superman är köpta.

Vilket tar oss tillbaka där vi började: Hur svårt ska det egentligen behöva vara att acceptera att människor tycker olika? Ibland finns en majoritet, ibland är det jämnare. Men ingen håller helt med en annan till hundra procent. Det finns ingen konspiration. När jag såg Ghostbusters hördes många genuina skratt rakt ut i salongen, och det var på en pressvisning (där känsloyttringar av det slaget är tämligen reserverade). Så, det måste verkligen ha varit en tung press som låg på de som ”låtsades” gilla filmerna, så pass tung att de faktiskt gillade den på riktigt.

banner

Jag var tvärtom, om något, överraskad över att kritikerna var så pass ljumna som de var. Tvåor och treor har varit de överväldigande betygen i Sverige, vilket matchar det internationella Metacritic-medlet 60/100. I dessa recensioner hittar jag inga motsättningar i betyget, utan snarare konstaterar de (vilket 3 av 5 föreslår) att filmen inte är perfekt, men att mycket i den helt enkelt är kul.

Men humor är förstås relativt – C-G använde klichén ”skämten faller platt”, vilket är ett vanligt sätt att säga ”det var inte min typ av humor” – och för att få lite substans till recensionen jämförde jag nyinspelningen med originalet (misstänksam över klassikerstämpeln den fått i vissa läger) och fann att de två var ganska lika varandra – det är bara humorn och produktionsdesignen som ser annorlunda ut nu än för trettio år sedan; nya Ghostbusters är alltså en ”upphottning” av originalet, helt i linje med vad en nyinspelning faktiskt ska vara. Vilket kanske också, på ett alldeles okomplicerat sätt, kan förklara varför C-G Karlsson inte heller var så förtjust i nyinspelningen (programledaren föreslår något liknande).

Nättrollen har dock apologister som avfärdar nya Ghostbusters som de kategoriskt avfärdar alla nyinspelningar. Men nya Ghostbusters är också väldigt mycket en film av Paul Feig, mycket jämförbar med filmer som The Heat eller Spy snarare än filmer som (nyinspelningarna av) RoboCop eller Total Recall. Faktum är att mycket av det jag skrev i recensionerna av Feigs tidigare filmer går igen i Ghostbusters – tunt, ja, men roligt och genuint. Filmer som bygger på glädjen som de inblandades arbete utstrålar (vilket alltså också gäller för originalet, som jag inte ogillar) men som förstås förutsätter att man har en viss typ av humor. De som vill se nya Ghostbusters som en billig produkt av samma typ som Turtles 2 ser fel. Man har faktiskt försökt här, och det har funnits en genuint spännande tanke i grunden, även om den förstås inte hade existerat om det inte var för att allt ska rebootas nuförtiden.

Men ska jag välja mellan en neo-Ghostbusters (eller ”Newbusters” som den kommit att kallas) och den minst lika kalkylerade (men mer unkna) idén att göra en Ghostbusters 3, med gamla gubb-gardet, så är mitt val utan minsta tvivel den första filmen. En trea hade, med rätt stor sannolikhet, blivit ett av många sunkiga bevis på att vissa idéer är bättre drömda än upplevda. Kom ihåg att det gått arton – arton! – långa år sedan Blues Brothers 2000.

Det är förstås också fantastiskt att nya Ghostbusters också måste fungera som ett progressivt steg mot en filmkultur där vi ser fler kvinnor i fler olika typer av filmer. Men det hade den varit även om den var jättedålig. Ghostbusters 3 hade varit en dålig film, dessutom meningslös.

FREDRIK FYHR

PS. I veckorna som kommer, 34 och 35, kommer höstsäsongen att kicka igång på denna sida, och tempot kommer att återgå till fler dagliga texter och även fler texter om olika typer av filmer, gamla och nya. Detta invigs nästa söndag, med en podd-intervju med Jörgen Ovesen, aktuell med Pojken med de stora ögonen, den första boken på svenska om Stanley Kubrick.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *