#GIFF: Her 3starrating

HER videosöndag

3starrating

Regi: Spike Jonze

 

Av Karl Daniel Törnkvist

Her utspelar sig i ett framtida Los Angeles. Jacquin Phoenix spelar Theodor ”Theo” Twombly, en melankolisk, ensam mumblecore-kille som saknar sin före detta fru. Theo skaffar en dag ett intelligent operativsystem som heter Samantha, som i princip består av en röst (Scarlett Johansson). Snart blir Theo och Samantha kära i varandra – och det är inget konstigt med det. För vad blir man kär i?

Över en öl börjar en vän tala om ett fenomen som kallas ASMR (Autonomous Sensory Meridian Response). I korthet kan det beskrivas som en upplevelse av att det börjar kittla i hjärnan på en del människor när deras sinnen stimuleras på ett eller annat tämligen harmlöst sätt. Vissa kan få detta hjärnpirr hos frisören och andra – många – får det av diverse ljud: fingrar över papper, hår som kammas, viskningar. (Själv har jag känt det många gånger, ofta i föreläsningssammanhang – och det var inte ämnena.) Vidare är ASMR stort på Youtube, där det finns hur många ASMR-videor som helst. Många av dessa går ut på att kvinnor viskar sensuellt och porrigt (vad annars?) i sina mikrofoner.

Jag klickar runt bland några videor och efter ett tag kryper en skamfilad känsla upp. Jag tittar på porr – nej, rättare sagt: jag ”känner” porr. Typ neuroporr. Och nu menar jag inte den ”porriga” looken eller ens det stereotypa ”porriga” beteende som en del av videokaraktärerna begagnar sig av (som bara känns patetiskt applicerade) – nej, jag menar: ASMR är liksom mer automatiskt, någonting som inte behöver ta vägen via föreställningsförmågan, springa från en dålig självbild eller någon böjelse – det går direkt på någonting konkret i hjärnan. Pang på rödbetan – njut! Det spelar ingen roll vad ASMR-rösten säger; precis som ”handlingen” i en porrfilm inte är något annat än en ursäkt, är ”innehållet” i ASMR-videor helt godtyckligt: det är ett konkret ljud som utlöser hjärnpirr. Här ska man kunna klicka sig direkt till njutningskällan, som givetvis är partiell och beroendeframkallande – det finns ju många videor och fler läggs upp varje dag.

Dystopiskt lagd som jag är börjar jag naturligtvis föreställa mig en inte alltför avlägsen framtid där vår jakt på njutning inte längre behöver ta omvägar, imaginära eller ”kladdiga”. Vi behöver inte längre ha tålamod. Vi slipper helt enkelt den andra människan som något annat än som ett direkt begärsobjekt som på en given signal ger oss njutning. ASMR trycker på knappen som heter ”Skön rysning”.

I filmen Her finns en scen där vår protagonist Theodore ”Theo” Twombly (Joaquin Phoenix) bråkar med sitt operativsystem Samantha, som är AI, artificiell intelligens (ett ”medvetande”). Alltså: vi är i framtiden och människor har sina operativsystem i form av små snäckor i öronen. Modellen som föregick Samantha var röststyrd och svarade med robotliknande röst på frågor och befallningar. ”Har jag fått några mejl?” – ”Du har tre nya mejl” – ”Spela en vemodig låt… Inte den, ta en ny…” Men Samantha är alltså AI och kan tänka själv och har en personlighet. Och givetvis har hon till skillnad från äldre modeller ingen robotröst – för hon låter precis som Scarlett Johansson (som alltså spelar rösten). Samantha har en fyllig, feminin röst – den audiella ”sinnebilden” för förföriska bombshells. Alltså en (stereotypiserad) röst som lätteligen frammanar (stereotypiska) bilder.

Med Samantha kan Theo gå runt och föra en konversation, skratta. Hon skämtar, är kaxig. De går på dejt och blir slutligen kära i varandra. ”Jag är tillsammans med mitt operativsystem”, säger Theo. ”Cool” utan utropstecken, svarar den mänskliga omgivningen. Det är inget mer med det. Samantha följer med på utflykter och träffar Theos kompisar.

Vem är Theo? Han jobbar med att skriva personliga brev/kärleksbrev åt andra (för i framtiden har vi outsourcat det också). Eller skriver – han dikterar och på skärmen dyker orden upp. De datorskrivna bokstäverna som simultant med Theos röst lägger sig över skärmen ser handskrivna ut. Kunderna vill väl av nostalgiska skäl ha en autentiskt mänsklig fetisch – ett fetischiserat index av mänsklig närvaro. När Theo är klar säger han ”Skriv ut”. Han är en bra brevskrivare, en av de bästa och får mycket beröm. Men innan Samantha kommer in i hans liv är Theo vemodig. Tyngd. Hemsökt av Instagram-estetiska minnen av sin före detta fru (Rooney Mara i en till synes väldigt otacksam manic pixie dreamgirl-roll) som flashbackar förbi. Tiden före Samantha är han ensam och melankolar sig genom tillvaron. Som en typisk mumblecore-tjomme. Fast i något som ska föreställa ett framtida Los Angeles, som mer ser ut som Tokyo.

Men tillbaka till nämnda scen. De bråkar, Theo och Samantha. Varför? De har nyss sagt hejdå till en tjej som har åkt iväg i en taxi. Vem var hon? Samantha bokade henne som ett kroppssubstitut eftersom Samantha ville känna materialitet. I framtiden ställer alltså en del människor upp med sina kroppar för att fungera som en sorts materiella substitut för de intelligenta operativsystemen. Enligt Samantha gör dessa människor detta för att de vill uppleva kärleken mellan användare och operativsystem. Så: vi har operativsystem som kanaliserar ”fysisk” närvaro genom människoobjekt (vilka operativsystemen styr genom snäckor och små kameror) och människor som gör sig själva till objekt för att uppleva kärlek genom operativsystem… (Är inte detta ”perversion” par excellence? Människor som förkroppsligar en högre makts vilja och finner njutning i upplevelsen av att bli till instrument? Det är också en briljant kommentar till dagens kärlek: vi vet inte längre hur man älskar så vi måste mystifiera kärleken, förlägga den på ”högre” ort. Vi kan liksom inte ta ansvar för den utan måste fetischisera den, göra den till något som blott blir förståeligt genom ”experters” råd, kommersialism och religiöst idealiserad aura.) Här skulle alltså en annan människa vara Samanthas ”stand-in-kropp” men det fungerade inte som de – eller Samantha – fantiserade om. Det blev Unheimliche. Tjejen blev ledsen och våra partners in crime fick dåligt samvete. En fantastiskt obehaglig scen.

Efter att tjejen har åkt iväg och Theo slagit sig ner på trottoarkanten börjar Samantha andas ljudligt, liksom suckande, varpå Theo blir obekväm. ”Gör inte så!” säger han. ”Du är ju inte verklig.” Här är det tydligt att rösten är vad Freud kallade ett ”delobjekt”, en ”autonom” kroppsdel utan kropp. Denna kroppsdel borde inte kunna leva men tycks göra det ändå, vilket är skrämmande. Samanthas andning var välkommen i det sexuella sammanhanget – jo, Theo och Samantha har sex (Jonze skildrar en orgasm som ett slags hommage till Kieslowskis variant i Den vita filmen, bara lite mer som om det gällde ett operativsystem) – eftersom stön ingår i den sexuella fantasin (som ett minimumbevis på att det inte bara rör sig om masturbation eller idiotiska rörelser mellan två varelser), men nu i det melankoliska ögonblicket när relationens omöjlighet framträder blir rösten obehaglig. Det är som om Samanthas röst har lösgjorts från ett fantasiobjekt Theo omedvetet tillskrivit rösten, så att rösten nu bara liksom svävar av sig själv, spöklikt. Som om den har lämnat Theos fantasiskärm så att han inte längre kan begära rösten (eller vad den ”utlovade”); han behövde ett skydd mellan honom och Samantha. Hennes röst behövde vara vad lacanianer skulle kalla l’objet petit a: ett objekt som är en begärsorsak, något som sätts igång av längtan efter det vi har förlorat som språkliga varelser, men som vi ändå inte kan sluta söka efter, utan att för den skull någonsin kunna nå det, Tinget. För Theo blir situationen psykotisk när rösten helt plötsligt är vad den ”är” utan hans skyddande fantasi. För Theo krossar incidenten ”löftet” om Samantha, precis som den för Samantha innebär att den mänskliga, kroppsliga dimensionen går om intet.

Efter scenen blir det dåligt ett tag men så kommer en ljusning. Kan Theo slutligen acceptera Samantha för vad hon är? Är inte sann kärlek att man till slut ”ser” fantasin i den andre, trots alla tillkortakommanden? Att fantasin upphör vara något den andre måste leva upp till, att det sker en omstrukturering. Jag ska inte spoila filmen, men jag kan säga att Her främst är en film om fantasi, och kanske då manlig, heterosexuell fantasi. Det är inte direkt ”människan vs. maskinen” – utan Her är en film där AI används för att säga något om mannen som begärande varelse, och om dennes begränsning (eftersom AI:n är obegränsad). Vi ska inte luras av det att Samantha är en maskin – frågan är vad Theo läser in i denna maskin, vilket är samma fråga som: Vad är kärlek för Theo? Eller vad är en kvinna för Theo?

Utifrån detta perspektiv är det självklart att exfrun, som är människa, framställs som ganska livlös; vi möter henne oftast i Theos fantasiminnesbilder. Dessa är förvisso inte alltid lyckliga, men ändå: de känns tämligen artificiella. Snygga. Pekar inte redan titeln – Hon – på detta? Vissa skulle säkert hävda att titeln anspelar på exfrun Catherine, och att Samantha är ett övergångsobjekt som Theo nyttjar för att komma över den förra. Här skulle vi exempelvis kunna nämna en scen där Theo går på en dejt med en tjej som verkar vara lika ensam och ledsen som han. De äter på en ”Asian fusion”-restaurang. Dricker drinkar. Sedan hånglar de. Hon säger att hon inte bara vill vara ett ligg – och Theo får kalla fötter. Han menar att han inte är redo, osv. Men varför är han då redo med Samantha? För att hon är en röst som han fortfarande kan föreställa sig tillhör Catherine? Jag tänker att poängen snarare är att för Theo är Catherine lika artificiell som Samantha – båda är eller är inte Henne. Hon är så att säga inte den eller den personen utan idén om Kvinnan, ett upphöjt begärsobjekt mer än något annat, ett objekt som de stackars personerna – verkliga eller inte – ska leva upp till, inte överträda. I en tidig scen ska Theo sexchatta via snäckan i örat – det börjar bra men urartar sedan i en rolig scen; det blir inte riktigt vad Theo hade räknat med (stackars katt!) Denna scen sker efter att Theo har sett en reklam med en ”sexig” gravid kvinna. Överallt är dessa tecken på det kvinnliga, enligt den manliga fantasin (kvinnan som mor, kvinnan som sexbomb). Och dessutom: hur ”självständig” är Samantha (till en början)? Till stor del handlar det om att Theo ska bli bekräftad – fast med ett minimum av feminin kaxighet från Samanthas håll, vilket döljer att han egentligen talar med sig själv.

Theo har också en kvinnlig vän (Amy, spelad av Amy Adams, som sedan får en ”större” roll – beroende på hur vi tolkar detta). Hon programmerar ett dataspel där spelarna ska lyckas bli klassens bästa mamma. Här finns en likhet med Theos brevskrivande: det är som om ”traditionellt” mänskliga sociala saker – kärleksbrev, idén om den goda modern – i deras samtid bara kan begripas via ett slags digitaliserad, fetischiserad nostalgi eller underhållning. Jag kommer nu att tänka på våra matbutikers snabbkassor (där man själv scannar in via en maskin) och den växande e-handeln: blir inte dessa sätt för oss att aktivt glömma varandra i ”nuet” så att tanken eller känslan av ett ”vi” stelnar i en dåtid, som vi sedan bara kan exotisera? Våra mänskliga möten outsourcas till individuell interaktion med maskiner och glömskan blir en handling som urholkar våra band till varandra. Kvar finns bara fantasin och en växande ovilja att omstrukturera den, med tanke på hur formade av vår individualistiska och till synes omnipotenta skärmtillvaro vi är.

Eftertexterna kommer och jag vill tolka Her som en mörkare film än vad den först verkar vara, för frågan som växer för mig är: ”Har Theo verkligen lärt sig ett dugg?”

Spike Jonze har gjort något som till en början känns som en satir som tryckts ner i en sci-fi-mumblecore-klädsel, men som sedan blir ett sci-fi-indiedrama. Oerhört lågmält. Jag ska erkänna att jag hela tiden väntade på att bli irriterad – över det fina fotot (Hoyte van Hoytema), över de Instagram-estetiska minnesbilderna, över de många närbilderna, över Jacquin Phoenix som något slags mumblecore-urtyp, över musiken (pianoklink, Arcade Fire), över ett LA där alla verkar vara medelklass, över hipsterismen… Dessa delar är liksom så generiskt mycket indiefilm (om än en mer påkostad sådan) att ögonen borde börja blöda.  Men – Jonze har gjort en bra film. Visst, en del transportsträckor och lite för lång (precis som den här texten). Jonze har gjort en intressant dystopi, där framtiden inte behöver innebära stöveltramp, söndersprängda städer eller arga maskiner – det kan vara en lugn, fredlig hipster-storstad där våra begär och fantasier slutligen blir lika mekaniska och monotona som gamla robotmodeller, som bara kan tuffa på tills de inte kan det längre eftersom alla reservdelar sedan länge försvunnit från marknaden.

 KARL DANIEL TÖRNKVIST

*

 

her videosöndag 2

HER

Originaltitel, land: Her, USA.
Urpremiär: 12 oktober 2013 (New York Film Festival)
Svensk premiär:
14 februari 2014.
Speltid:
126 min (2.06)
Åldersgräns och lämplighet:
Barntillåten.
Teknisk process och bildformat: 
ARRIRAW/DCP, 1.85:1
Huvudsakliga skådespelare:
Joaquin Phoenix, Amy Adams, Scarlett Johansson, Rooney Mara, Chris Pratt, Bill Hader, Kristen Wiig, Matt Letscher, Olivia Wilde.
Regi:
Spike Jonze.
Manus:
Spike Jonze.
Producent:
Megan Ellison, Spike Jonze, Vincent Landay.
Foto:
Hoyte Van Hoytema.
Musik:
Owen Pallett.
Klippning:
Jeff Buchanan, Eric Zumbrunnen.
Scenografi:
K.K. Barrett.
Kostym:
Casey Storm.
Produktionsbolag: Annapurna Pictures.
Svensk distributör:
Sony Pictures.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *