Under the Skin 25starrating

under the skin videosöndag

25starrating

Regi: Jonathan Glazer

Utomjording i Scarlett Johansson-paket åker runt i vit skåpbil i Skottland för att förföra och förgöra diverse män, men blir efter ett tag förvirrad.

 

Jag tillhör den generation som växte upp på 90-talet och som därför har nostalgiska minnen av musikvideor. 90-talet var musikvideons guldålder och jag minns tydligt den konstiga harmoni som många av dem vaggade in mig i. Bilderna var surrealistiska, ofta groteska, men de flög förbi med så många klipp per minut att man inte alltid registrerade dem. Mycket blinkande lampor och sneda kameravinklar. De betydde ingenting, men de hade effekter. Det var visualitet – stil – istället för substans, och de lämnade en alltid med en mystisk, glad känsla i magen. Känslan avtog dock oftast ganska snabbt, för det fanns inga idéer att hålla fast vid.

Jonathan Glazer regisserade just sådana musikvideor på 90-talet och det är därför ingen slump att jag får samma känsla i magen av Under the Skin, en av årets mest omtalade filmer. Egentligen är det en skräpig B-film förklädd i en löjligt krystad, kryptisk och ”arty” kostym – och därför är den enormt pretentiös. Men jag kan inte dissa den helt, för den har bilder som är mysiga att se på -oavsett hur lite jag vet att de betyder, och oavsett hur irriterad jag än må bli av att den blivit oförtjänt hyllad i många kretsar.

Jag vill inte hamna på neggo-sidan heller. Ord som ”arty” och ”pretentiös” används alldeles för ofta. När jag säger att Under the Skin är pretentiös menar jag att den poserar som en film full av gömda idéer och dolt djup, medan den i själva verket fundamentalt ytlig och fungerar just som en ytlig film; det är ju filmens stil, inget annat, som skapar dess effekter. Och när jag säger att den är ”arty” menar jag att den är kitschig; mysko, ja, och ovanlig i jämförelse med de flesta filmer man kan se Scarlett Johansson i. Men inte konstnärlig. Såvida man nu inte tycker att Voxpop var ett konstprogram.

Johansson är manierad till att uttrycka så lite som möjligt, om man nu kan kalla det storartat skådespeleri. Hon är praktiskt talat bara en kropp, vilket är en märklig kontrast till Her där hon bara var en röst. Det finns potential i hennes karaktär: Ett vandrande skal för andra att projicera sina drömmar och fantasier. Ett mystiskt, kosmiskt ur-objekt.

Så skulle det kunna vara, men nu är det inte så. Hon är en utomjording som åker omkring i Skottland för att förgöra diverse män hon plockar upp i sin grå skåpbil. Att hon är utomjording är ett lite luddigt faktum i filmen men i boken den är byggd på – av Michael Faber, som filmen tydligen inte ska översätta speciellt tacksamt – är det desto tydligare.

Det mansslukande monstret är förstås bekant från olika tappningar i Sci Fi-genren – Rovdjurskvinnan, Species, The Hunger, Hellraiser, Oskyldigt blod, listan är lång – men man får väl säga att det är mer abstrakt i Under the Skin. Utomjordingens offer – mest obegåvade unga män som gillar öl och sex – följer ”henne” in i ett hus varpå de befinner sig omringade av kolsvart mörker och långsamt vandrar ner i en vattnig grav i vilken de stelnar och deras inre slukas, för att användas till vad utomjordingar nu behöver mänskligt köttslafs till, och allt som är kvar är ett stycke människohud som svävar likt trasigt ormskinn i ett mörkt vakuum.

Vet inte om det ska tolkas symboliskt eller inte, men ni fattar säkert. Det skulle bli en mycket snygg musikvideo.

Filmen glider över till en andra, mer förvirrande, del där utomjordingen på något sätt utvecklar känslor och blir osäker på sitt uppdrag – typ – och istället blir jagad av en annan utomjording; denna ser ut som en man, och kör motorcykel. Vår huvudperson börjar av oklar anledning känna rädsla och empati där ”hon” förut varit iskall – och tydligen har ”hon” också glömt hur man kör bil.

Förvandlingen föranleds med långa tagningar på huvudpersonen när hon betraktar sig själv i spegeln – så klyschigt att man får svårt att andas – och den kulminerar i mötet med en slags elefantman – för skönhet sitter ju på insidan. Under the skin, if you will. Om det finns så mycket under huden på den här filmen, det är desto svårare att säga.

Visst, filmen är kryptisk och konstig men den är det också av uppenbara anledningar: Stora delar av intrigen censureras av Glazer. Han hoppar över scener som skulle kunna ge oss information. Utomjordingarna själva vet ju vad de håller på med. Huvudpersonen vet ju själv vad målet är. Det finns naturligtvis en funktion med att männen lockas och mals ner till kosmiskt kött. Varför vet alla i filmen vad som händer, medan publiken lämnas utanför?

Jag antar att Glazer tror att det kommer bli mer fascinerande om vi lämnas utanför, men det är inte så enkelt. Filmen saknar en tredje dimension. Vi förstår att något händer. Vi förstår ungefär vad det är. Men filmen har inget hur – Det är otillfredsställande, och de snygga bilderna räcker inte för att täcka över den frustrationen.

Å andra sidan är det en film som har en viss charm på grund av sin tunnhet – en charm nära besläktad med den jag nämnde när jag skrev om The Congress. En musikvideo ska bara ha effekt på åskådaren, ingenting annat. Glazer arbetar fortfarande på det sättet och Ali Formans The Congress var också en film som hoppades att den fluffiga känslan i magen som bilderna skapade, skulle fungera som substitut för riktiga idéer. Föreställningen att man ju måste ha sett något ”djupt” eller ”meningsfullt” för annars skulle man ju inte må så bra i magen.

Men allt är en illusion. Filmer som dessa uppmuntrar oss inte att studera eller tänka vidare på det vi ser. De uppmuntrar oss till att gapa och vara imponerade och ”förbryllade” – och hur mycket vi än försöker kommer vi aldrig hitta någon mening med det vi ser för det vi ser har ingen mening.

Under the Skin är Glazers tredje långfilm. Den är bättre än hans två tidigare – den bristfälliga gangsterfilmen Sexy Beast (2000) och den lite fåniga dramathrillern Birth (2004). Han har lärt sig att han inte är så bra på att regissera skådespelare eller skriva dialog – det blev typiskt sådär M. Night Shyamalan-klonkigt och stelt i Birth – så nu fokuserar han bara på det visuella. Ett steg fram, två steg bak.

Och Under the Skin är inte tråkig. Den är tvärtom mer underhållande och intressant än en kanske mer ambitiös men otroligt trög konstfilm som Post Tenebras Lux till exempel – och det kan vara dess lättillgänglighet som gör att man hittar ohejdat positiva recensioner av filmen som använder substantiv som adjektiv när de påstår att filmen följer ”samma visuella tradition som Kubrick och Tarkovsky [sic], med en egen smutsig autencitet”.

Värt att poängtera är förstås att Tarkovskij och Kubrick följde två totalt olika visuella traditioner – den ena var en konstant poet, den andra strikt formalist – så hur någon film skulle kunna följa båda – med en ”egen smutsig autencitet”, no less – är bortom mitt förstånd.

Under the Skin är väl intressant nog att väcka ens intresse men tillräckligt begriplig för att man ska förstå vad den innehåller och vad den inte innehåller. Jonathan Glazer vet hur man skapar stämningar, men han fumlar med en berättelse han inte verkar intresserad av att berätta. Det är en film som är lite mysig att se på; snygg nog att vattna aptiten, men alltför ytlig för att tillfredsställa den. Precis som de där gamla musikvideorna från 90-talet, förstås. Bara 105 minuter för lång.

 

FREDRIK FYHR

 

*

under the skin 2

UNDER THE SKIN

Originaltitel, land: Under the Skin, Storbritannien/USA/Schweiz.
Urpremiär: 29 augusti 2013 (Telluride Film Festival, USA).
Svensk premiär: n/a.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Scarlett Johansson, Jeremy McWilliams, Lynsey Taylor Mackay, Dougie McConnell, Kevin McAlinden, D. Meade, Andrew Gorman, Joe Szula, Krystof Hádek, Roy Armstrong, Alison Chand, Ben Mills, Oscar Mills, Lee Fanning, Paul Brannigan, Marius Bincu, Scott Dymond, Antonia Campbell-Hughes (okred).
Regi: Jonathan Glazer.
Manus: Jonathan Glazer, Walter Campbell, byggt på roman av Michael Faber.
Producent: Nick Wechsler, James Wilson.
Foto: Daniel Landin.
Klippning: Paul Watts.
Musik: Mica Levi.
Scenografi: Chris Oddy.
Kostym: Steven Noble.
Produktionsbolag: Film4, BFI, JW Films, Scottish Screen, UK Film Council, Nick Wechsler Productions, ass. Silver Reel, Creative Scotland, FilmNation Entertainment.
Svensk distributör: n/a

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *