Från Chauvet till Skuggornas rike

ok

<- Introduktion.

Från Chauvet till skuggornas rike (32 000 B.P – 1895 e.Kr)

”Filmen har ingen framtid”. Vissa spår dess död i och med Internet och sänkta biljettintäkter, andra säger att TV-serier tagit över dess mantel och att Hollywood är slut; andra menar att det bara är en fråga om teknik och att till exempel TV-spel är mycket mer av en framtidens konstform. Inte sällan har jag hört det sägas att film är en dinosaurie, en relik från 1900-talet. I ett FLM-samtal säger den gamle Cinemateket-chefen Jan Holmberg att han inte tror Cinemateket kommer finnas om 50 år. Talar man om film är det slående hur ofta samtalsämnet handlar om huruvida filmen är död eller inte.

Men jag började denna text med citationstecken. ”Filmen har ingen framtid” är ett citat.

Vem som sa det?

Jo, Luis Lumiere. Som tillsammans med sin bror uppfann filmen. Han sa att filmen inte hade någon framtid – år 1905. Den här texten, som inleder hela detta projekt som jag kallar Visionen, ska förklara vad han menade och varför han hade fel. Det är en text om filmens framtid, via dess historia. Och i synnerhet kärnan i filmkonsten, själva mysteriet i de rörliga bilderna som driver människan vidare mot dem. Det är min åsikt att människor vill film, om vi ursäktar en grammatisk omöjlighet, och vi har velat film så länge vi gått på planeten.

bl

Men vi kan väl börja med brödena Lumiere år 1905. Tio år efter att de för första gången visat rörliga bilder på duk inför en publik, lade ner sin filmverksamhet. De ansåg att de hade bättre saker för sig. Film, menade bröderna, var en fluga. De rörliga bilderna var en kul grej. En uppfinning bland andra, och dessutom en mindre viktig på det stora hela.

De hade förstås helt fel. Även som en uppfinning skulle film vidareutvecklas och bli långt mer avancerad än den omständliga leksaken som bröderna uppfann. Men att bara se film som en uppfinning är förstås inte nog. Gör man det så är bröderna Lumieres inställning helt rimlig: Det hade uppfunnit filmen, vad mer kunde de göra? Det räckte väl med att den fanns. Utvecklandet av film var inte intressant för dem, eftersom film (som uppfinning) inte kunde bli mer än det redan var.

Om man tänker väldigt grovt så stämde det. En kamera plockar upp rörelser som blir bilder på en remsa som därefter projiceras som rörliga bilder. Mer än så är det inte. Och när folk väl sett dem, tja, då har de sett dem. Bröderna Lumiere förutsatte (inte orimligt) att folk skulle sluta betala för att se de rörliga bilderna så fort nyhetens behag lagt sig. Och ett år som 1905 – året innan den första långfilmen gjordes, ett filmhistoriskt ingenmansland när själva filmindustrin var ett embryo – var det ingen dålig gissning.

Det de inte förstod – eller var intresserade av – var tanken på film som en konstform, som ett medialt fenomen eller som en underhållningsindustri liksom teatern. Filmerna som bröderna gjorde saknade helt konstnärliga impulser och var bara sakliga demonstrationer av vardagliga fenomen (arbetarna som lämnar fabriken, tåget som anländer till stationen, etc.) Kanske de rentav noterat begynnelsen av narrativ spelfilm och kreativitet med filmklippningen från George Melies, berömd för sina ”trickfilmer”, eller engelsmannen G.A. Smith, som filmade och klippte ihop filmhistoriens kanske första konventionella filmscen (i A Kiss in the Tunnel, 1899). Kanske de i så fall lämnade filmandet, avundsjuka och missunnsamma, med den falska brasklappen att filmen ”inte har någon framtid” (ett argument endast de, som ju uppfunnit filmen, skulle kunna komma undan med).

Samtidigt finns det något i brödernas argument som fortfarande känns bekant. De var ju inte de sista att påstå att filmen var död. Ända sedan deras tid verkar samma obefogade oro ha hängt över filmvärlden. En gäckande ängslan: Tänk om folk slutar gå på bio? Tänk om folk slutar titta på film? Tanken har alltid spökat, ända sedan filmens gryning: Snart måste väl folk tröttna?

Men vi tröttnar inte. Människor fortsätter att fångas av film – trots att filmen idag känns som en primitiv leksak från 1900-talet så är biljettintäkterna stabila. Trots att Hollywood blivit mer och mer strömlinjeformat så kommer de rekordartade succéerna från de senaste årtiondena. Filmen är praktiskt taget en ohotad masskonstform – ändå finns det någon slags rädsla, som om det bara varit en slump, och att mediet överlevt genom årtiondena med nöd och näppe.

Anledningen till detta tror jag är för att man stirrar sig blind på tekniken. Film var från början en uppfinning, bunden till tanken om den mänskliga ingenjörskonsten och den nästan futuristiska synen på vetenskapen som en oslagbar kraft. I vårt undermedvetna ligger idén om filmen som teknologi lagrad och därifrån kommer rädslan – för som teknologi är såklart filmen en tung och omständlig sak, sedan länge utklassad av elegansen i en Smartphone eller storleken av ett TV-spel.

Men här är kruxet: Filmen uppfanns inte för uppfinnandets skull.

Människor har suktat efter rörliga bilder i tiotusentals år.

Vi människor ser inte på film för att vi slås av just filmens teknik. Vi var absolut överraskade på 1890-talet, då publiken (åtminstone enligt legenden) duckade inför det där tåget när det anlände på den där stationen, för ingen hade föreställt sig att kunna se rörliga bilder. Men begäret att uppleva dem har alltid funnits där – som uppfinning var filmen något oväntat, men som konst var det en djupt efterlängtad frälsning. Ända sedan vi levde i grottor hade vi väntat på den här konstformen.

 

bison springer

Filmens urhistoria

I Chauvetgrottan i södra Frankrike finns 32 000 år gamla målningar av bisonoxar. Människor som du och jag levde där och då. Det existerade ingen teknik, som vi känner till den idag, men man målade väggmålningar. Det går att spekulera i varför, men vi känner till behovet av att uttrycka oss. Det är vad konst går ut på.

Men, som Werner Herzog noterar i sin dokumentär Cave of Forgotten Dreams (2013), dessa bisonoxar är målade med åtta ben, för de springer.

Tanken att avbilda de rörliga bilderna runtomkring oss har alltså funnits redan från första början.

Grottan hade en enda öppning, där solen sken in och skapade ett klot av ljus genom vilket människorna målade dessa bilder. Som allt jordiskt är ljuset förutsättningen också för att skapa bilder.

Men ljuset fungerar på märkliga små sätt. Optik skapar solkatter mot väggarna, regnbågsfärgade spektran. Överallt kan vi på daglig basis se fascinerande variationer på ljus. Någon står bakom ett skynke och solljus skiner på andra sidan – plötsligt uppstår en skugga.

hg
Heaven’s Gate (Michael Cimino, 1980)

 

Denna enkla jordiska effekt utgjorde förutsättningen för skuggspelet. Konstformen som uppstod i Indien 200 f.Kr och spreds till Sydöstasien via hinduismen, för att nå en stor popularitet Kina. En marginell företeelse idag, men fortfarande vid liv. Skådespelare och marionettkonstnärer står bakom en upplyst duk, iscensätter med sina dockor en elegant och fingerfärdigt genomtänkt illusion av rörliga bilder.

Märkligt nog ser vi i de kinesiska skuggspelen kanske den första riktiga föregångaren till filmen.

Det är inte litteratur – där det inre ögat fantiserar. Det är inte helt och hållet teater – en lek där allting är representerat ”irl”. Det är bilder. Vi ser med våra mänskliga ögon spektaklet ske framför oss.

Ännu mer intressanta är likheterna mellan de kinesiska skuggspelen och filmindustrin. Skuggspelen var, liksom filmen är idag, en folklig konstform. Liksom filmen var skuggspelen nära förknippade med sin tids kultur, människors liv och populära trender. De reflekterade ideologier och uppfattningar som fanns under den historiska epoken, som film. Och skuggspelen mötte publikens krav på underhållning, samtidigt som det var ett avancerat hantverk som behövde bemästras för att utövas.

Film är inte bara en folk-konst utan en världsomspännande massmedial konstform, ett modernt teknologiskt meta-skuggspel på en global nivå. Inte förrän fotografiet uppfanns på 1820-talet kunde filmen uppfinnas. Men ambitionen att med rörliga bilder skapa konst och underhållning har vi alltid burit med oss. Det tog oss tiotusentals år att uppfinna filmen, och vi bör kanske inte ta den för givet.

alz

Liksom med alla andra upptäckter och uppfinningar i människans historia var filmen ett resultat av en vetenskaplig stafett som pågick i tusentals år.

Det arabiska universalgeniet Alhazen (cirka 965-1040) är den som tidigast kan sägas ha upptäckt att ljus leder bilder. En enkel men fundamental upptäckt.

I sitt stora, eklektiska verk Magiae Naturalis (1558) beskriver rennässansfilosofen Giambattista della Porta anordningen laterna magica, men ingen vet när lanterna magican uppfanns. Den kan ha funnits hur länge som helst. Som titeln antyder är det en ”magisk lampa”; en helt vanlig lampa, egentligen, med skillnaden att den har en bild som projekteras via ljuskällan, uppå en vägg. Det var med laterna magican som kung Salomon tittade på diabilder – det är praktiskt taget samma uppfinning. Laterna Magican kan sägas vara historiens första beta-projektor.

År 1080 e.Kr uppfann kinesen Ting Juan leksaken Zoetrope, en cylinderformad burk med små fönster, och bilder på insidan som – när burkens snurrades – visades i en loop som skapade illusionen av att bilden rörde på sig. Det stod alltså redan kring det här tiden klart att bilder som spelades upp tillräckligt fort ”lurar ögat” (egentligen hjärnan) till att tro att vi ser rörliga bilder. Ändå var det inte förrän 1884 som Peter Roget fastställde det.

fa
En laterna magica i Fanny och Alexander (Ingmar Bergman, 1982).

Går man igenom historien om filmens uppkomst så ser man framför sig en berättelse om kliande fingrar. De var hela tiden så nära. Dessa leksaker vi talat om blev förstås mer och mer avancerade – Den första filmprojektorn var inte oväntat en korsning mellan en Zoetrope och laterna magica.

Men för att uppfinna film var man tvungen att uppfinna fotografi.

Också fotografiets historia går genom olika källor. Albertus Magnus som på 1200-talet fastställde att nitrat blir mörkt när det kommer i kontrast med ljus. Robert Boyle som på 1600-talet experimenterade med silverklorid, också med liknande slutsatser. Schultz som år 1727 insåg att vissa färger kan förberedas så att de skiftar, men inte nödvändigtvis till svart, när de utsätts för ljus. Thomas Wedgwood som på sena 1700-talet experimenterade vidare på Boyles teknik och lyckades fånga silhuetter på papper täckta med silvernitrat.

visionen
Fascismil av Wedgwood

Fotografiet kom att uppfinnas i Frankrike av Louis Daguerre och Nicéphore Niépce, som tog några av världens första fotografier år 1839 – Niépce levde inte för att se uppfinningen färdig, men tekniken kom att heta Daguerreotype; dessa första fotografier framkallades på en mycket delikat spegelskiva täckt av papper av jod. Slutartiden låg på tio minuter.

De hann före engelsmannen Henry Fox Talbot som praktiskt taget uppfann tekniken samtidigt, men som gick till historieböckerna som en av världshistoriens suraste andraplaceringar.

Naturligtvis kom fotografiet att genast användas i kombination med zoetropen och laterna magican, i vad som kallades proxnyscope. Men resultatet blev, som man kan föreställa sig, väldigt fult. Bäst lyckades Eadweard Muybridge med sin zoopraxiscope -prototyp. En annan pionjär var Étienne-Jules Marey som skapade fotokartor och bildsekvenser (vad som idag kallas ”chronophotography”) och arbetade febrilt på att hitta ett sätt att projektera bilderna. Utan att lyckas.

bad

Marey, besatt av idén att projektera sina bilder, uppfann faktiskt något så galet som en foto-revolver – med tanken att cylindern var ”laddad med film” varpå rörliga bilder skulle kunna ”skjutas” fram. Marey var dock oerhört nära – han var den som insåg att celluid var det bäst lämpade materialet att projektera film på.

Muybridges zoopraxiscope var kanske det största steget mot film, och som mycket annat så togs det stora steget av en slump. Som vanligt finns en myt i bagaget – I det här fallet att filmen föddes via en vadslagning mellan Muybridge och Leland Stanford, industrialist och hästfantast som vid det här laget (1878) varit guvernör i Kalifornien och som senare skulle bli senator. I själva verket var Stanford intresserad av hästars fysik och ville veta om hästhovar nuddar marken när hästen är i gallopp. Han gav Muybridge uppdraget att göra ett foto-experiment och resultatet blev en serie fotografier som skapade illusionen av rörelse – tjugofyra bilder per sekund, via zoopraxiscope.

häst

På sätt och vis var Muybridge en hjälte i sin egen rätt. Hans bild-loop var trots allt förverkligandet av den skiss av oxen som människan målade i den där grottan för 32 000 år sedan. Men så länge det rör sig om stillbilder, målade som fotograferade, så rör det sig fortfarande om reproduktion och imitation. Det är inte förverkligandet av rörliga bilder, det vill säga en kopia av samma rörliga bilder vi ser omkring oss oavbrutet.

Men en sådan uppfinning låg ju helt klart i luften och det var till slut Edison (tillsammans med sin ingenjör William KL Dickson) som uppfann den första filmkameran och den första maskinen med vilken en människa kunde se rörliga bilder. Det skedde 1890, i och med Edisons kinetograf – världens första filmkamera – och 1891 med Edisons kinetoskop, en stor låda i vilken man kunde se de rörliga bilderna via ett titthål.

x00

x0

I en tid då människan var konstant överväldigad av teknikens under var de rörliga bilderna besläktade med tivoliattraktioner, och Edison hade rader av sina stora skåp på våningar där människor kikade i den ena efter den andra. Det man såg i dessa titthål var något som i våra ögon snarare skulle kallas ”snuttar” än filmer. Mot en svart bakgrund visades olika företeelser, som filmhistoriens första kyss och filmhistoriens första nysning:

En annan dramatisk klassiker:

(Det ska vara ”a handshake”!)

 

Dessa snuttar gjordes i Edisons filmstudio – världens första – och de får sägas vara världens första filmer. Edisons första kinetograf-utbud innehöll också tidstypiska ”attraktioner” med cirkus-anslag:

Världens starkaste man spände sina muskler,

Annie Oakley sköt med sitt gevär,

vaudeville-artister framförde mini-sketcher,

och inte minst var serpentindansöser populära:

På ett lite hisnande sätt påminner dessa beta-filmer (och sättet man såg på dem) inte så lite om vår tids YouTube-klipp, små sekunder som visade rolig förströelse. Så till den som anser att filmen är död – den är snarare ”rebootad”! (Och nu kan vi för övrigt se dessa gamla filmsnuttar… på YouTube).

Något annat som visar sig ha varit lika populärt på 1890-talet som på 2010-talet? Katter!

Världens första ”kattvideo”.

Edison lyckades med det Marey slet sig i håret hela livet för att lyckas med – att skapa fotografier som rörde på sig. Men Edison hade ingen plan för hur bilderna skulle projiceras – inte heller var han speciellt intresserad, utan ansåg att filmen var en oviktig uppfinning. Han höll sig till sina stora kinetograf-lådor (som inom kort skulle vara totalt omoderna) med tanken att det ändå bara var en fluga som skulle passera och så länge han tjänade pengar på biljetter så var han nöjd.

Så kan det gå när man bara tänker på the quick buck. Edison hade, eventuellt, kunnat knåpa ihop en projektor men arrogans och opportunism kom i vägen. Istället gick äran till bröderna Lumiere som uppfann Cinematographen, inte bara den första filmprojektorn utan även den första funktionella kombinationen av Edisons kinetograf, kinetoskop och laterna magican. Det var en maskin som både kunde filma och projicera film.

olijoi

Den 28:e december 1895 på Le Grand Café i Paris höll bröderna Lumiere den första filmvisningen i historien. För 1 franc fick publiken se tio kortfilmer – projicerade från Cinematographen upp på en stor, vit duk –  på sammanlagt tjugofem minuter, som innehöll ”klassikerna” Tåget som anländer till stationen och Arbetarna som lämnar fabriken. (De hade haft visningar tidigare, och andra uppfinnare hade också haft snarlika uppfinningar, men det var bröderna Lumiere och just detta datum som gick till historien).

 

Men inte heller bröderna Lumiere trodde att uppfinningen hade en framtid. De såg bara tekniken, själva uppfinningen. De insåg att publiken var imponerad av att bilderna rörde på sig, men de kan inte ha undrat över varför publiken var imponerad av rörliga bilder. De kan inte ha insett att deras uppfinning var svaret på en längtan som vi människor haft sedan urminnes tider – och fastän deras uppfinning Cinematographen (som ju var enkel och behändig att ta med sig) blev extremt populär över hela jorden, såg de inget primalt mänskligt beteende i reaktionen utan för dem var filmen en fluga (liksom kinetografen var i Edisons ögon).

De hade, kort sagt, ingen vision. De tänkte inte alls i samma banor som George Melies, den första riktiga filmregissören – ofta avfärdad, fortfarande i vår tid, som en trickfilmare; i själva verket var han den förste som byggde scenografi och som använde filmklippning på ett kreativt sätt; likaså var han den förste som kombinerade dessa saker med riktiga skådespelare och förutbestämda, längre händelseförlopp, vad man skulle kunna kalla för narrativer. Jag skulle säga att han var, i all praktisk mening av ordet, den första filmregissören.

(Nästa kapitel ska handla mer om pionjärer som Melies, och mer specifikt hur det första filmlandskapet såg ut).

Men med vision menar jag inte bara ett öga för att filma, utan även ett öga för att betrakta film. Också publiken bar på en vision – inte bara bokstavligt talat, förmågan att se bilderna, utan även en slags inre värld av drömmar, fantasier och önskningar, som speglades och stimulerades i filmerna.

gork

En som hade vision, utan att för den sakens skull syssla med film, var Maksim Gorkij. Den fjärde juli 1896 publicerades en text av Gorkij efter att han för första gången sett en Lumière-visning på en rysk marknad. Han kallar det ”skuggornas kungarike” och texten var kanske den första som spekulerade i vad för visioner som filmen skulle ge mänskligheten. Långt ifrån att vara en teknisk fluga såg Gorkij en ny konstform, som skulle att prägla mänskligheten likt en Pandoras ask av avtrubbning, sex och våld.

Ur Gorkijs text (min översättning):

Detta stumma, grå liv börjar efterhand göra en skakad och deprimerad. Det tycks bära på en varning, anlända med en vag men lömsk mening som gör att hjärtat sjunker. Du glömmer vart du är. Märkliga fantasier intar ditt sinne och din medvetenhet börjar glida undan och bli dimmig.

Det låter som den typ av transcendenta upplevelse man talar om när man ser Stanley Kubricks År 2001: Ett rymdäventyr (1968) eller varför inte en modern halv-surrealistisk film som Under the Skin till exempel. Men Gorkij såg ”En gata i Paris”

Allt detta liv [på gatan]rör sig, osar av liv och när människorna når kanten av duken försvinner de någonstans bortom den /…/ Det är fasansfullt att se, men det är rörelserna av skuggor, enbart skuggor. Förbannelser och spöken, de onda andar som kastat hela städer in i en evig sömn

Han såg även, samma visning, tåget som anländer till stationen:

Det rusar rakt mot dig – se upp! Det verkar som att det ska rusa rakt ut i mörkret där du sitter, förvandla dig till en uppriven säck av mosat kött och splittrat ben, och krossa denna salong och denna byggnad – så full av kvinnor, vin, musik och lättja – och göra det till damm och trasiga fragment.

 

tol

Men alla ryska författare var inte lika deprimerade och förfasade som Gorkij. Leo Tolstoj var ”förtjust” i filmen och var lite avundsjuk på detta ”enklare sätt” att berätta på.

Du ska få se att den där lilla klickande apparaten ska göra revolution i vårt liv – i författares liv, menar jag. Det är en direkt attack på skönlitteraturens gamla metoder. Vi ska behöva anpassa oss till denna skuggornas skärm och till den kalla maskinen. Ett nytt slags skrivande kommer att bli nödvändigt. Jag har tänkt på det mycket, och jag anar vad som är på väg /…/ Men jag är förtjust i det. Detta hastiga scenbyte, blandningen av känslor och erfarenheter – det är mycket bättre än det tunga, långa utdragna typ av skrivande som vi är vana vid. Det är närmare livet. I livet sker också förändringar hastigt framför ögonen på oss, och själens känsloliv är som en stormvind. Filmen har gett en själ åt rörelsens mysterium. Och det är storhet.”

 

Jag betraktar också dessa tidiga fragment, 1890-talets första filmsnuttar, med fascination. Jag finner att de har en mystisk skönhet, en utomkroppslig dimension. De är spöklika, precis som Gorkij noterar, och liknar inte alls de kristallklara reproduktioner av liv vi ser på bio idag. Det enda de egentligen visar är rörelse. Det enda vi ser i dem är oss själva i en skrattspegel. Vissa av dem påminner om händelser man till hälften glömt i drömmar, som Edisons första experiment, de allra ursprungligaste filmembryon som skapades:

De första, tydliga upptagningarna visar oss saker vi kan känna igen i vårt liv, men som vi nu ser som fantastiska tidsdokument. Som upptagningen av detta franska snöbollskrig:

Också det har en skönhet i sig själv. Ett fragment av människor i suddig gråskala, som kastar vitt mot det svarta. En kontrast som är extra fascinerande i en film som denna, världens mest svartvita film:

-> De första filmerna

Visionen (huvudsida)

FREDRIK FYHR

*

Citaten från Tolstoj och Gorkij är hämtade ur Roger Ebert’s Book of Film.

För en koncis och mer specifik genomgång om filmens uppkomst är denna video mycket sevärd:

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *