Anomalisa

anomalisa 1

I jämförelse med det mesta man kan se på bio idag så är Charlie Kaufmans Anomalisa väldigt originell – det är en dockanimerad film berättad i stop motion, och en skum ton ligger över hela berättelsen, som innehåller kryptiska spår och en hel del referenser till ditt och datt.

Ändå är jag lite bekymrad över filmens beröm, som kommit i stadig ström sedan premiären i Telluride i höstas.

Visst förstår jag, till någon mån, att filmen blivit populär: Alla älskar en knasig auteur och Charlie Kaufman är sin generations kanske knasigaste – som manusförfattare till I huvudet på John Malkovich (1999), Adaptation (2002) och Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) samt det egna projektet Synecdoche, New York (2008) är han en obestriden indie-darling och han är ju så mysigt flummig och egensinnig att man bara måste älska den lilla knäppgöken så fort han sticker upp huvudet ur sin genialiska sorkhåla. (OBS! Oavsett vad du hört så är det manliga geniet inte dött och auteurteorin är mer vital än någonsin tidigare).

Jag förstår också att filmen blivit populär hos de yngre och mer lättpåverkade, och hos de som kanske inte läst så många böcker. Men jag undrar ändå vad som hände med den grejen: Att läsa böcker. Litteraturhistoria, vad är det?

Jag menar det här utan att sätta mig på några höga hästar, för jag skulle aldrig påstå att jag är någon Horace Engdahl, men jag har en basal kunskap om modernistisk litteratur och jag skulle påstå att det ligger hyggligt nära allmänbildning att ha det. Om det är något jag saknar i reaktionerna på Anomalisa så är det en litterär diskussion.

Jag vet att jag ofta förespråkar filmens suveränitet, men nu är det inte fråga om att ett medium är högre eller lägre än ett annat. Nu är det fråga om att Kaufman läst en hel del Broch, Mann, Musil, Lorca, Beckett, Kafka, take a pick, och jag finner det omöjligt att tala om Anomalisa utan att tala om åtminstone någon av dem.

anomalisa 2

Eller, okej, vi gör det extra enkelt: Dostojevskij. ”Anteckningar från källarhålet”. Storyn: En bitter man utan egenskaper eller tilltro på livet, som försöker smälta in i sin omgivning men som bara blir paranoid och känner sig alienerad, träffar en ung tjej som heter Liza som är hjärtskärande optimistisk och naiv i sin tilltro på världen och människan, trots att hon lever fattigt i en kall och hård värld – Mannen blir kär i Liza men drabbas i samma stund av ångest över just detta faktum. Hans tanke när han inser att han är kär är, om jag minns det rätt, ”men jag insåg redan sanningen, den fruktansvärda sanningen!”

Den berättelsen skrevs år 1864 så snälla, var försiktig med att kalla Anomalisa för en originell film. Den färglöse, deprimerade mannen som existentialistisk symbol för livets svåra meningslöshet, och i synnerhet den naiva unga kvinnan som blir ett problem för honom, är 1900-talets stapelvara; för hundra år sedan gjorde Evgueny Bauer filmer som Dagdrömmar (1915) som inte var långt ifrån Anomalisa vare sig i ton eller handling.

Så jag lägger till: Jag saknar en litterär, och även en historisk, diskussion. Det är något av en besvikelse att en film som så tydligt har rötter i en viss litterär tradition istället hyllas som något nästan obegripligt originellt och, såklart, som något slags unikt fantasistoff som bara tillhör en enda person, nämligen Charlie Kaufman. Om jag var han skulle jag bli lite generad över att få höra att man uppfunnit hjulet man själv använt sig av. Och kanske bli överraskad över hur få som skriver om kultur som faktiskt verkar ha läst Dostojevksij.

Allt som görs har förstås en historisk dimension, men i synnerhet Anomalisa känns påfallande gammal i sina 1900-talsmodernistiska anspråk. Huvudpersonen är, som jag antytt, en färglös, deprimerad man som står som existentialistisk symbol för livets svåra meningslöshet. Michael Stone heter han – sten som i grå, hård, kall, sten som i stoneface, sten som i orubblig, sten som den Sisyfos rullar – och i filmen checkar han in på hotell Fregoli, vilket också är ett psykiskt begrepp där man tror att flera olika personer är en och samma – för alla människor är ju lika lite värda hos den sanne existentialisten.

På denna klassiska motor har vi ett ironiskt släptåg där Stone skrivit en förmodat dödstråkig handbok för servicepersonal som handlar om hur man kan öka sin försäljning med hjälp av att blidka andras känsla av identitet – boken har blivit en storsäljare och Stone är på hotellet för att hålla ett föredrag. Det modernistiska temat applicerat genom ”gör det själv”-vinnare och förlorare i vår ”post-kapitalistiska” värld, känns också igen (jag skrev om det själv för inte så länge sedan i en retrospektiv titt på Little Miss Sunshine (2006), som också har ett par liknande gammalmodernistiska sidospår).

En annan klassisk modernistisk förutsättning är att filmen inte utspelar sig i verkligheten utan en slags fiktiv hypotes, en symbolvärld där läsaren/åskådaren själv analyserar innehållet. Det är bland annat därför, skulle jag tro, som Kaufman gjort Anomalisa som en dockfilm. Den litterära texturen blir starkare när vi ser med egna ögon att vi inte är i verkligheten. Vi behöver inte bemöda oss med att undra om Stone är deprimerad eller psykiskt sjuk i verkligheten eller inte – Fregoli vore ju ett konstigt namn på ett hotell; allt är symboliskt.

Så har vi Lisa – Lisa som Stone blir kär i, hon är alltså hans anomali, som i ”anomalisa”, ”anoma” ett anagram för Mona, som Mona Lisa eller, förstås, Dostojevskijs källarmans Liza – denna oskuldsfulla flicka som ser upp till Stone som en gud eftersom hon läst hans bok och gärna tackar ja till att spendera en natt med honom. De möts, som det händer att människor gör, på hotellets ensliga nattliga stråk, de dricker lite i baren och så vidare. Stone är deppig och kåt. Han vill ligga med Lisa. Samtidigt är han en person med samvetet intakt, förstås. Lisa är en ganska trovärdig figur, en alldaglig person som jobbar i kundtjänst (över telefon, för att hon har ett ärr över ögat) och som uppenbarligen har känslor som inte bör trampas på. Hon vill ligga med honom? Varför inte? Deras möte är fascinerande av olika skäl, dels för att dialogen är välskriven och trovärdig, och för att den innehåller verklighetens alla gråskalor och ambivalenser, men också för att dockanimationen ger upphov till en av de mest fiffiga och smått geniala sexscener som jag någonsin sett i en film.

kö

Däromkring, vid nyckelsekvenserna i filmens intrig, är filmen riktigt, riktigt bra och det går att känna igen Kaufman som den briljante formalist han kan vara – förskjutningen av perspektiv och den psykologiska effektiviteten som han förstår så bra.

Det blir aldrig riktigt så effektivt, eller överraskande, som där och då även om Anomalisa på det stora hela är en bra ”mindre” film. Jag säger mindre och menar det: den kickstartade Anomalisa skulle egentligen vara en kortfilm, och det hade varit bättre. Kaufman har varit mer abstrakt, mer komplicerad, mer djärv i alla hans andra filmer och Anomalisa känns nästan som en parentes, en ovanligt enkel och rättfram film som går att förstå utan vidare problem (eftersom den försöker efterlikna en modernistisk novell och lyckas med just detta).

Animationen av Duke Johnson är vad som gör filmen minnesvärd, men att det är Kaufmans film är påtagligt i sättet han utnyttjar den. Han hittar hela tiden sin klassiskt Kaufmanska dimmighet, sitt något tröga tempo, ständigt mumlande människor med svårdefinierat vemodiga röster, allt ackompanjerat fint av en subtil, halvjazzig oktett dirigerad av Carter Burwell. Och, på tal om röster, så står Tom Noonan som den osjungne hjälten i filmen – den klassiske karaktärsskådespelaren, som så många gånger varit ond psykopat, gör alla röster i filmen utom Lisas (Jennifer Jason Leigh) och Stones (David Thewlis, vars röst jag av någon anledning inte riktigt tyckte passade figuren).

Varför Noonan är ”everyone else” är ganska uppenbart – Anomalisa är ju en intellektuellt blygsam film, vars insikter och teman på ett specifikt sätt är minst hundra år gamla – men i sin litenhet har den en charm. Framför allt är det en rent emotionellt sett mysig och tilltalande film. Jag tyckte om att befinna mig i den, om inte annat så för att avnjuta den textur som finns i människosorl, ingenmanslandet som är nattliga hotell, sådana där platser som omsluter oss, fulla av skarpa ögonblick på väg till ismaskinen över heltäckningsmattan, när vi är någonstans i världen, bakom regniga rutor, ovanför upplysta städer, vid liv, med allt vad det betyder och inte betyder.

FREDRIK FYHR


a3

ANOMALISA

Originaltitel, land: Anomalisa, USA.
Urpremiär: 4 september 2015 (Telluride).
Svensk premiär: 28 januari 2016 (Göteborg International Film Festival), 12 februari 2016.
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: Stillbilder/stop motion (Canon EOS 7D); DI/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare (röster): David Thewlis, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan. .
Regi: Duke Johnson, Charlie Kaufman.
Manus: Charlie Kaufman efter sin egen pjäs (under pseudonym Francis Fregoli).
Producent: Duke Johnson, Charlie Kaufman, Dino Samatopoulos, Rosa Tran.
Foto: Joe Passarelli.
Klippning: Garret Elkins.
Musik: Carter Burwell.
Scenografi: John Joyce, Huy Vu.
Kostym:Susan Donym.
Produktionsbolag: Paramount Animation, Starburns Industries.
Svensk distributör: UIP.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – modest teatral berättelse med välbekant modernistisk och existentialistisk tematik, men jämn i berättandet, driven av en säregen stil och känsla samt ett par fina effekter .

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *