Ben-Hur (1925, 1959, 2016)

bh1

Ben-Hur (1925) mini35star

Ben-Hur (1959) mini3star 

Ben-Hur (2016) mini2star


Jag finner det ironiskt, och extremt talande, att man talade om Ben-Hur som en flopp långt innan filmen gick upp på bio. Experterna hade redan på en gång listat ut att filmen skulle floppa, tydligen, så när den väl gjorde det (i USA) var det på något perverst sätt som att den levde upp till förväntningarna.

Orsakerna kan man förstås spekulera i, men det är åtminstone en talande kontrast. ”Ben-Hur” har blivit långfilm två gånger tidigare – 1925 och 1959 – och vid båda tillfällena har det varit tal om storslagna, gedigna produktioner som blivit stora succéer och som eftervärlden kommit ihåg som klassiker. Så, alltså, denna tredje Ben-Hur. Ett sketet matinéäventyr eller annat, som passerar obemärkt förbi med sina två fjuniga timmar och som sedan dör floppdöden.

Ja, filmer är snabba nuförtiden – kanske försöker de hålla takt med vår tid. Förr tycktes världen större, innan globalisering och Internet, och det fanns rymd och intighet mellan människor i olika länder. Jag hör den spontana kommentaren: ”Ja men, Ben-Hur, vad är det? Det är väl så gammalt och mossigt, eller?” Då ska man komma ihåg att när den andra (mest kända) versionen kom år 1959 var den redan då hiskeligt omodern – 1959 må låta som stenåldern för yngre läsare, men detta var efter neorealismen och efterkrigstidens alltmer ambitiösa psykologiska grepp; samma år som Ben-Hur kom till exempel Alain Resnais banbrytande Hiroshima, min älskade, vilket är helt omöjligt att föreställa sig. Ben-Hur fotades i en gammaldags stil, den var högtravande och melodramatiskt spelad utan spår av ironi med järnkäken Charlton Heston i spetsen och full av tydliga kulissbyggen. Men filmen kostade på sig en budget på femton miljoner dollar (gastronomiskt på den tiden) och fick det femdubbla tillbaka – plus 11 Oscars, ett rekord ingen slagit. Ja, den var mossig och gammaldags. Publiken älskade det.

Kom nu ihåg att filmen var inte bara mossig och gammaldags utan nästan fyra timmar lång, och att se den innebar att se den med ouvertyr, paus och utgångsmusik. Lägg på finkläderna och restiden så talar vi om en hel kväll, bokstavligt talat, bara för att se en film. Det fanns tålamod, en känsla av att en händelse hade tyngd; vi tänkte inte på att vi skulle komma ut så fort vi gick in.

Det fanns fortfarande trailers och reklam, men när filmen började så hade den förtexter. Ni vet, bara text som förklarar vilka som varit med i filmen – de huvudsakliga skådespelarna, birollerna, regissören, producenterna och samproducenterna och exekutivproducenterna, manusförfattarna, fotografen, klipparen, scenografen och kompositören, castingen, kostymen, kanske specialeffekterna – det här kunde ta flera minuter, ungdomar! Man satt där och lät det pågå, och det var en chans för filmen att introducera sig själv, låta en bli bekantad med dess ton och stämning och förstås förklara att filmen är på låtsas, en produkt gjord av riktiga människor som vill ha betalt för sitt jobb här i verkliga världen. Det fanns här en anständighet, så självklar att den inte ifrågasattes.

bh2

Idag känns det nästan som ett zenliknande tålamod – en publik som bara sitter där. Någonstans på vägen blev vi otåliga och stressade, och jag vet att det är en klyscha men det är faktiskt också sant. Förtexterna nöjde sig snart inte med att presentera filmen utan filmen började och de kom löpande framför det vi såg. Vi kunde, kanske med en knappt medveten irritation, notera hur förtexterna klev in för tidigt, som en jonglerande clown som klampar in på en vaudevillescen medan elefanten på enhjulingen fortfarande rullar omkring. (Ben-Hur hade som sagt, dessutom, en ouvertyr!)

Sedan slutade filmer att ha förtexter överhuvudtaget – först nöjde de nöjde sig med att börja bara med titeln på filmen men i vår nutid är det inte omöjligt att filmer börjar omedelbart, utan ett enda ord, utan förvarning. Denna till synes minimala trend är avslöjande för vår tid, vill jag påstå, på fler än ett sätt. Å ena sidan visar det på det otåliga temperamentet, vår vana att bara klicka på play och vilja se något genast. Å andra sidan en ovilja att acceptera filmen som ”bara en film” – en vilja att låta filmen vara ostörd, en längtan efter att filmens värld ska vara den verkliga; vi ska in i den nu med skräddarsydd enkelhet, med så få lager som möjligt mellan filmens värld och vår. Vi ska bara vara där, inne, i ett klick, som i Matrix, en annan film som ironiskt nog också bara börjar med sin titel.

Också 2016 års version av Ben-Hur börjar utan förtexter, och vi kastas rakt in i den stora hästkapplöpningen, berättelsens höjdpunkt och kändaste moment; ingen väntan, ingen uppbyggnad, bara pang: Hästkapplöpning. För vi ser på Ben-Hur. Såklart. Ben-Hur=Kapplöpningsscenen. Här är den! (Det visar sig vara ett cold open, men det ändrar egentligen ingenting).

Om ouvertyren är ett magiskt sätt att börja en film, ett sätt att dra ut på spänningen maximalt, få oss att smaka på vår förväntan till så stor del som möjligt – så är det här mer bruksporrigt. Idag har vi bara sekunder på oss att ta in filmens stämning innan vi redan är i den, redan i rusande fart på väg mot eftertexterna via intriger som (om du tittar på en modern Hollywood-film) börjat bli än mer stressiga de också. Kanske kommer filmer snart vara ett enda stort slut. Faktum är att Ben-Hur (2016) inte är långt ifrån att passa den beskrivningen.

bh4

Annat var det på den gamla goda tiden. Stumfilmsversionen av Ben-Hur är faktiskt, enligt mig, den tveklöst bästa versionen som gjorts – och nu menar jag inte den skruttiga proto-filmen gjord 1907, om någon arkivarie är så petnoga med att vilja slå mig på fingrarna där, utan MGM:s pampiga version från 1925, ett år då stumfilmen precis var på väg att peaka; vilket märks i denna Ben-Hur, som här har originalets undertitel: A Story of the Christ.

För ja, Lew Wallaces romanberättelse löper ju parallellt med evangelierna och är djupt kristen (en aspekt av boken där 2016-versionen är förvånansvärt trogen). Grundberättelsen är samma romerska myt som går igen – en oskyldig man blir fördömd av kungariket, hamnar i en plågsam exil och återvänder för att hämnas (ni vet, ni såg Gladiator). I det här fallet är det Judah Ben-Hur, den judiske fursten, som blir förrådd av sin barndomsvän Messala efter att denna blir romersk centurion. Judahs familj splittras, hans mor och syster går under i spetälska och som slav svär Judah våldsam hämnd mot Messala; en hämnd som slutligen avgörs i den där storslagna hästkapplöpningen. Under tiden har Judahs hustru Esther insett att det finns en väg bortom hatet – hon har slått följe med Jesus från Nasaret och berättelsen slutar, typiskt sett, med sakrala mirakel och ”vänd andra kinden till”-budskap.

bh5

Kanske det just är det sagolika som gör stumfilmsversionen så bra. I det direkta bildspråket, den koncentrerade filmen som jag ibland kallar stumfilmen (”ren” låter lite tjatigt och olustigt), är vi ju redan medvetna om att vi ser på en fantasi (eller fantasy), något avskilt från vår verklighet, och vi behöver inte undra om inte det högtravande pseudo-arkaiska pratet inte låter lite väl fånigt och teatralt. Fritz Langs mästerverk Nibelungen (1924) är ett annat bra skolexempel från samma tid, likaså Murnaus Faust (1926).

Ben-Hur är inte lika tekniskt avancerad som de filmerna, men det är fortfarande en välgjord och storslagen produktion som lyckas piska upp en väldigt spännande närvaro i det som sker; om du aldrig sett en stumfilm förut är det förmodligen inte en dålig ingång. Filmen har återutgivits med vissa scener gjorda i bländande tvåfärgs-Technicolor vilket emellanåt ger blödande vackra bilder. Jag har aldrig sett en annan film gjord med denna tidiga färgfilmsteknik som sett ut att vara ens i närheten lika bra.

De tre filmerna följer sin förlaga ungefär lika troligt, och lustigt nog är stumfilmsversionen så välgjord att inte sådär jättemycket skiljer effekterna åt. Ni tror jag skojar, men jag menar allvar. Stridsscenerna i 1925-versionen är naturligtvis inte lika detaljerade som ’59-versionen, eller lika slimmade som 2016-versionens CGI, men de är utförda på samma sätt, filmade med liknande rytm, och den som tycker om action borde reagera på samma sätt. Berättelsens två centrala dramatiska punkter – skeppsförlisningen, när Judah är kedjad till det romerska fartygets åror, och den stora kapplöpningen – har faktiskt fler likheter än skillnader.

Det som gör 1925-versionen bäst, i mina ögon, är att den har mer mystik och, trots det övertydliga skådespeleriet, mer bottnar och tolkningsmöjligheter. Dessutom ser den otroligt mycket mer vacker ut, och den är också mycket mer poetisk, med sina gammaldags, mycket andaktningsfulla och oironiska religiösa harranger (detta är en ultimat julfilm!) – samtidigt är också berättandet oerhört skickligt utformat, där den en gång världsberömde Ramon Novarro är stabil och effektivt godtycklig i huvudrollen. Filmen växlar mellan intensivt drama och rapp, våldsam spänning på ett sätt som gör att de 150 minuterna försvinner snabbare än i de flesta moderna filmer. Hela tiden utan en enda bildruta som inte är helt utsökt.

bh3

Den berömda filmen från 1959 har ett betydligt trögare tempo, och med sin Hollywood-50-talsstyltighet matchar den inte alls stumfilmsversionens energi och råa kraft. Samtidigt är Ben-Hur en av de bättre storfilmer som Hollywood desperat tryckte ur sig under den här tiden, när de var i stort behov av att konkurrera med TV men också i ovetskap om att ungdomskulturen höll på att förändras. Flertalet storfilmsepos floppade – berömdast Elizabeth Taylor-mammuten Cleopatra (1963) – men Ben-Hur var som sagt framgångsrik. Kanske Charlton Heston och Jesus var en för svårslagen kombination.

Samtidigt är det svårt att bli klok på filmens popularitet idag, eftersom mediet förändrats. Filmen från 1959 är på många sätt mer föråldrad än stumfilmen. När man ser Ben-Hur (1959) idag så slås man oundvikligen av att filmen är gjord för ett format som inte existerar längre – inte bara är filmen gjord för biografvisning och en 70-mm-duk, den är gjord för en publik som i en stor biosalong förstår vad man ska göra under en overtyr och en paus.

Jag kan också föreställa mig att publiken, när det begav sig, tyckte om att filmen var så lång. När man nu bestämt sig för att detta är ens helaftonsunderhållning då kan man lika gärna sitta där man sitter ett tag. Det skulle förklara filmens största brist – tempot. Filmen är utdragen i onödan, bara för att scener ska pågå länge så att filmen kan bli lång – ibland blir det smått absurt, som när kameran stannar på ingenting bara för att låta några fanfarer på ljudspåret blåsa ut.

Där filmen överträffar stumfilmen är förstås i karaktärerna, som oundvikligen får lite mer dramatiska nyanser. Judahs progression från en pacifist till en korrupt krigshetsare är emellanåt rätt omskakande och filmen är absolut en av Charlton Hestons bästa och mest dynamiska prestationer. Det finns stunder av tyngd och svärta mot slutet av filmen (bortsett, såklart, från den messiatiska lyckan) som faktiskt känns ganska effektivt dystopiska, i synnerhet när man hängt kvar vid Judahs sida i över tre jäkla timmar.

Den senaste filmen har det motsatta problemet. Liksom för många filmer idag verkar den rädd för sin egen berättelse, så den rusar igenom sina scener för att kunna klocka in på två timmar. Har ni sett ett par dåliga Hollywood-filmer i action- eller äventyrsgenren på sistone så vet ni vad jag menar: Viktiga karaktärsutvecklingar, som kräver tid och åtminstone ett par scener, flimrar förbi i återberättanden och flashbacks. Karaktärer förklarar sina problem så snabbt att de knappt hinner förklara det ena förrän de kommit fram till det andra. Relationen mellan Messina och Judah är full av förenklingar – de är halvbröder här, till exempel – bara för att skapa genvägar till vår empati. Filmen har inget intresse av att anstränga sig på en berättande nivå.

Faktum är att 2016 års version av Ben-Hur nästan är så medioker att det är omskakande. Och så ironiskt att denna, tidigare så storslagna, produktion här kantas av idel halvdassiga produktionsvärden – actionregissören Timur Bekmambetov verkar filma så mycket som möjligt i närbilder och shakycam bara för att skyla den skrala budgeten. Jack Huston (barnbarn till John) är stabil men opersonlig i huvudrollen och i rollen som Messina verkar Toby Kebbell mest ha fått i uppdrag att stå och se dum ut.

Det är ingen slump att en del kristna företag haft ett finger med i spelet vad gäller produktionen (mer specifikt Lightworker Media, som producerade den i USA mycket framgångsrika Son of God från 2014). Dels är denna typ av identitetslösa produktion typisk för den nya vågen av kristna propagandafilmer, där oregisserade skådespelare levererar statiska repliker medan känslolöst skildrade scener passerar förbi mekaniskt.

Dels är Ben-Hur anno 2016 som sagt mycket mer explicit kristen än sina föregångare. Jesus (Rodrigo Santoro) är bokstavligt talat en biroll med en egen parallellintrig – samma gamla vanliga, förstås – medan han både i 1925 och 1959 års versioner skildras i verklig gudsfruktan utan att vi får se hans ansikte (men det skulle förstås inte passa vår tids religion, dvs god marknadsföring). Det är oundvikligen lite suspekt – i de tidigare versionerna fanns en viss mystik, och Jesus ”avslöjades” mot slutet (fastän man förstås förstår på en gång vem han är). Här är det som att Judah mot slutet av filmen plötsligt vandrar in i Passion of the Christ (2004). Slutet är också vedervärdigt falskt, befriat från all konsekvens.

Men det allra största problemet med filmen är dess obotliga hackighet. Tanken är att filmen ska ge mer plats åt Judahs och Messalas relation, i synnerhet Messalas karaktär, men med så här lite utrymme mellan replikerna, och scenerna, går det inte att skapa nyanser. Och med ett så här klichéartat manus går det inte att figurerna övertygar annat än på en basal TV-såpanivå. Då är det bättre med stumfilmen, där vi förstår Messala precis lika bra som vi förstår honom här. Vi slipper det ovidkommande pratet och det distraherande dåliga skådespeleriet – vi ser berättelsen symboliserad istället, och kan känna känslorna direkt utan taffliga mellanhänder. Jag är ingen bakåtsträvare men det är smått otroligt att en 90 år gammal film kan kännas mer modern än en som hade premiär för några timmar sedan.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *