Ouija: Origin of Evil

ouija1

Ouija: Origin of Evil låter inte direkt som en lågoddsare – hur många filmer baserade på licenserade träbrädor gör det? – men det är bara till hälften filmen du tror det är. Det vill säga, veckans skräckfilm, en film att se (om man är en genrejunkie) och sedan bli av med.

Den andra halvan av filmen består av genuint filmskapande, en vilja att vara något annat än skräpig, själlös mainstream-skräck. Det är en glatt nostalgisk film och den har bättre pejl på vad en bra film är än vad många andra skräckfilmer har. Även om det bara rör sig på en J.J. Abramsig, ”gammal T-shirt”-nivå. Filmen öppnar med Universals gamla 70-tals-logga, ni vet; förtexterna kommer i retro-design från 70-talet och Henry Thomas (en gång i tiden Elliot i E.T.) spelar en ung präst med Damien Karras-komplex.

Men om du vet vad det betyder så vet jag vad du tänker – det skulle väl kunna vara mycket värre? Och vet ni vad? Ouija har något så charmigt som fejkade 35mm-repor i bilden, Grindhouse-style, alldeles som om detta inte alls skulle vara en skinande codex-film, gjord för vår tids kalla 4K-salonger.

Jo, men tyvärr skulle det också kunna vara mycket bättre. Det finns en slags tråkig nördighet över regissören Mike Flanagan – jag har inte sett hans hypade skräckfilm Hush (som hade premiär på Netflix i Sverige) men jag såg hans förra, av vissa diggade, Oculus. Och jag hatade den verkligen.

Men felet var inte i utförandet utan i innehållet – Flanagan hade förmågan, liksom han har i Ouija, att rigga en skräckfilm som ser väldigt attraktiv ut, och som inledningsvis har ett frestande upplägg. Men han är djupt ointresserad av att skapa intrigtrådar, eller tematiktrådar, som går ihop med varandra. Oculus, i synnerhet, var en provocerande nonsensfilm som bara existerade för att iscensätta diverse effekter med den skenbara avsikten att berätta en historia (vilket Flanagan inte förstår att han faktiskt måste göra, inte bara påstå att han gör).

Även om Ouija i grunden har samma problem så är den helt klart en kvalitetssäkrad film i jämförelse – det är en metodisk och stämningsfull sak, åtminstone i rytmen och åtminstone inledningsvis, som utspelar sig år 1965 (åtminstone enligt scenografin).

Storyn i sådana här filmer är förstås utbytbara. Oskyldiga människor utsätts för övernaturliga läskigheter. I det här fallet är det en ensamstående mamma (Elizabeth Reaser) som livnär sig på att bluffmaka seanser för folk som behöver ”tröst”. Reasers gör ett icke osympatiskt porträtt av en mer godtycklig karaktär, och detsamma kan sägas om hennes tonårsdotter som spelas av Annalise Basso (som var med i Oculus och som vissa kanske minns från Captain Fantastic).

Nu kanske ni tror att familjen köper ett ”anden i glasen”-bräde som visar sig vara hemsökt. Det vore ju filmens logiska slutsats?

Ja, fast det vore ju också osedvanligt fånigt – ungefär som (om någon minns) de gamla video-uppföljarna till Huset som Gud glömde (1979) som hittade alltmer långsökta objekt som skulle hemsökas (i fyran var det en golvlampa!).

Nä, istället är det yngsta dottern (Lulu Wilson) som blir övertagen av en ond ande. Vad tror ni annars den där prästen ska vara där för?

Låter det bekant så är det bara för att det är vad det är. Ja, Flanagan kan sätta upp den här filmen utan problem – men han kan inte ge oss en enda anledning till varför, och inte heller en enda filmruta av originalitet. Det tycks lite ironiskt, ett tag, att bluffmakarna får smaka sin egen medicin, och det finns förstås ett gammalt klassiskt vemod i spiritualismens önsketänkande – familjen har dödsfall i bagaget, och de vill väldigt gärna att de ska få kontakt med den döde fadern som spökar (eller vad man ska säga) i deras huvuden. Ett ögonblick av filmen – när Ouija-brädet tycks vakna till liv, och stråkarna går i dur i stället för moll, eftersom familjen kanske fått kontakt med fadern i andevärlden är faktiskt genuint berörande. Tanken att flickan skulle fejka det hela, att upptäckten skulle vara en bluff, blir då också plötsligt angelägen. Kom igen andevärlden, existera!

Men det är som att Flanagan inte ser potentialen i andevärlden, eller att inta en storögd rentav Spielbergsk fascination inför den. Han är för upptagen med att beta av retro-listan. Vi har förresten redan fått ett par specialeffekter – den lilla flickan har omringats av, ni vet, sådana där svarta datoranimerade blubbar som finns i sådana här skräckfilmer – så vi förstår inte riktigt varför prästen (Thomas, som sagt) ska ”undersöka” henne.

Det sker i filmens absolut tyngsta parti, säkert tjugo minuter av sekvenser där folk (oftast prästen) levererar urtråkiga förklaringar på saker som varken är svåra eller förstå eller originella. Hur läskigt är det du sitter och lyssnar på någon som förklarar hur, när, varför och på vilket sätt någon är övertagen av en demon? Varför inte bara visa demonen?

Och jo, om du inte listat ut det än så förvandlas Ouija snart till en tämligen rudimentär Exorcisten-variant – även om den är mer jämn och strömlinjeformad än Ouija så har den samma godtyckliga stil. Den antar att CGI-ansikten med stora vita ögon och munnar kommer att vara läskigt. Visst. Det är nästan vetenskapligt bevisat, har jag hört, att människohjärnan reagerar starkt på bilder av stora munnar.

På samma sätt förutsätter filmen att det är läskigt när en liten blond nioåring förklarar hur det känns att långsamt kvävas till döds, för att därefter le ett oskyldigt leende. Men precis som barnskådespelarens framträdande så känns det hela ganska tillgjort – varför just strypning… varför ler hon? Varför ska just den här demonen ha stora vita ögon? Ska det bara vara en till demon i en till skräckfilm? Ska vi nöja oss med det?

Filmen faller ganska snart in i en tröttsam lunk av det slag vi sett förut och den faller irriterande nog under den kreativa måttstocken som förebilderna satt upp – och de är nog när allt kommer omkring inte så mycket Exorcisten som Sinister eller Conjuring eller Insidious-filmerna. Vi får naturligtvis någon saggig gammal backstory ur något gammalt arkiv. Som om det spelar någon roll vem den svarta blubben en gång i tiden var. Eller att det ska vara läskigt att höra på, den här gången också. Och vad spelar det för roll för Flanagan, som ändå kan låta Vad Som Helst hända Hur Som Helst, När Som Helst och Därför?

I eftertexterna såg jag att Michael Bay var en av producenterna. Jag tänkte inte vidare på saken.

FREDRIK FYHR


o2

OUIJA: ORIGIN OF EVIL

Originaltitel; land: Ouija: Origin of Evil; USA.
Urpremiär: 20 oktober 2016 (Argentina, Australien, Brasilien, Tyskland, Grekland).
Svensk premiär: 21 oktober 2016.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa), DI/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Annalise Basso, Elizabeth Reaser, Lulu Wilson, Henry Thomas, Parker Mack, Halle Charlton, Alexis G. Zall, Doug Jones, Kate Siegel, Sam Anderson, Chelsea Gonzalez, Lincoln Melcher, Nicholas Keenan, Michael Weaver, Ele Keats, Eve Gordon, Lin Shaye.
Regi: Mike Flanagan.
Manus: Mike Flanagan, Jeff Howard.
Producent: Michael Bay, Jason Blum, Stephen Davis, Andrew Form, Bradley Fuller, Brian Goldner.
Foto: Michael Fimognari.
Klippning: Mike Flanagan.
Musik: The Newton Brothers.
Scenografi: Patricio M. Farrell.
Kostym: Lynn Falconer.
Produktionsbolag: Allspark Pictures, Blumhouse Productions, Hasbro, Intrepid Pictures, Perfect World Pictures, Platinum Dunes.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Diverse privata produktionsbolag i samarbete med storbolag/filial; skräck, thriller, spökhistoria, demonism, ockultism.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – en snygg uppvisning av en förutsägbar rysar-intrig och godtyckliga/osammanhängande skräckeffekter.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *