Den okända flickan

Jag hade inte förväntat mig att jämföra bröderna Dardennes senaste film med en ny film av Woody Allen. Men även om Den okända flickan inte är en så disträ film som Café Society eller Irrational Man så anar jag en liknande problematik hos bröderna, som likt Allen har någon slags Cannes-immunitet (Allens nya film behandlas alltid som en stor nyhet där, och Den okända flickan var nominerad för Guldpalmen). De har en liknande förmåga att göra filmer som ser väldigt enkla ut, men som (i bästa fall) bygger på mycket subtila och komplexa saker.

Jag vet förstås inte säkert, men jag har länge varit övertygad om att Allen, liksom sin idol Bergman en gång i tiden, har maskineriet som kreativt ideal. När den ena filmen är klar, sätter han sig helt enkelt och skriver ihop nästa. Det spelar ingen roll om det blir bra eller dåligt, eller om det blir meningsfullt eller inte, det är bara en fråga om att bygga ihop ett modellflygplan, därefter ett modelltåg, därefter ett till modellflygplan, sedan kanske en modellbåt. Bitarna sitter ihop, och det är ungefär summan av deras värde.

Bröderna Dardenne har alltid legat nära ideal om enkelhet, och här verkar de farligt nära Allen-syndromet. Deras förra film Två dagar, en natt, var på alla sätt en utomordentlig film, både i kvalitet och sedan renommé, och jag undrar om de inte bara gått hem och ”skrivit ihop” Den okända flickan.

På sätt och vis har de haft anledning att känna sig självsäkra. Deras mekanismer må vara enkla, men inte banala. Med utgångspunkt i verkligheten, och ett strikt naturalistiskt ideal, har de kunnat skapa pregnanta berättelser om realistiska situationer vars angelägenhet talat för sig själva. Det krävdes egentligen ytterst lite för att Två dagar, en natt skulle bli så bra – Marion Cotillards karaktär hamnade i en hopplös situation, där hon var på andra människors nåder, och empatin följde via uteslutningsmetoden. Bara en hjälplöst cynisk person skulle kunna se filmen och tänka att hon helt enkelt fick skylla sig själv, eller att filmen egentligen inte hade någon konflikt.

Man skulle kunna tänka sig en liknande utgångspunkt i Den okända flickan, som handlar om den unga läkaren Jenny (Adèle Haenel) som står inför möjligheten att satsa på sin privata klinik eller ta över sin mentors mindre, kommunala avdelning. I mitten av denna implicita ideologiska konflikt står en död kvinna, som natten hon dog kommit till Jennys klinik och ringt på men, eftersom hon hade haft stängt i en timme, inte fick tillträde.

Konflikten kan sägas fortsätta i Jenny, som å ena sidan känner skuld för kvinnans död och å andra sidan rent intellektuellt kan försvara sitt beslut, eller åtminstone konstatera att det inte var hennes ”fel” att kvinnan dog. Därför lämnar saken henne inte ifred, utan vi följer henne när hon letar ledtrådar och svar bland sina patienter, på jakt efter den okända kvinnans namn, något som kan stå på hennes gravsten. Återigen kan vi, rent teoretiskt, lista ut problematiken genom uteslutningsmetoden; Den okända flickan är en moralisk berättelse, lika mycket som den kommenterar klass- ras- och maktförhållanden i samhället.

Det är förstås inte obegåvat och den pseudodokumentära kameran är lika självklar som Haenel, som till synes utan ansträngning gör Jenny till en så levande person att vi aldrig ifrågasätter vem hon är eller att hon finns. Ändå finns det risk att man ser på filmen som jag gjorde, i en lite väl rofylld väntan på ett aha-ögonblick som aldrig kommer. Filmen har inslag av thriller, för den okända flickan var någon och på ett sjaskigt internetcafé finns hotfullt tystlåtna män som inte tycker att Jenny ska luska vidare i saken. Bland patienterna finns medelklassmänniskor som, när de känner sig hotade, börjar ta avstånd från henne.

Allt pekar åt ett och samma håll, men pilarna leder till ett tomrum. Vem den okända flickan var verkar bröderna aldrig riktigt fundera över. ”Vad” hon var är mindre oförutsägbart, och mysteriet som Jenny luskar i är inte mycket till mysterium när allt kommer omkring, i synnerhet eftersom de inte erbjuder speciellt många detaljer. Kanske det ska finnas en beklämmande ironi här, att inte heller vi i publiken ”bryr oss” speciellt mycket om den okända flickan (eftersom ”vi”, det vill säga den biljettbetalande medelklasspubliken, ändå inte har tillgång till hennes värld, underklassens värld) men det vore å ena sidan långsökt och å andra sidan luddigt.

Filmen är fortfarande välregisserad, gjord med självförtroende och känsla. Hade jag sett enskilda scener från Den okända flickan så hade jag inte haft någon anledning att misstro att det skulle vara en hur bra film som helst. Att se den från början till slut är däremot mer av en antiklimatisk upplevelse, som att bröderna Dardenne här definierat ett problem, riggat en situation som ska förstärka det problemet genom dramat, men helt enkelt missat att tillföra något som tänder på stubinen.

Till sist en fotnot. Filmen möttes av ljummen kritik efter premiären på Cannes, och det värmer mitt hjärta att bröderna faktiskt lyssnat på kritikerna och klippt om filmen inför den breda releasen (även om vi på svenska biografer fått, om jag förstått det hela rätt, Cannes-versionen). Vilken värld det vore om fler regissörer respekterade oss nesliga kritiker och faktiskt brydde sig om huruvida deras filmer faktiskt blev bra eller inte.

FREDRIK FYHR


DEN OKÄNDA FLICKAN

Originaltitel; land: La fille inconnue; Belgien, Frankrike.
Urpremiär: 18 maj 2016 (Cannes, 113 min).
Svensk premiär: 4 februari 2017 (GIFF), 24 februari 2017.
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Adèle Haenel, Olivier Bonnaud, J´rémie Renier, Louka Minnella, Christinelle Cornil, Nadège Ouedraogo, Olivier Gourmet, Pierre Sumkay, Yves Larec, Ben Hamidou, Laurent Caron, Fabrizio Rongione, Jean-Michel Balthazar, Thomas Doret, Marc Zinga.
Regi: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne.
Manus: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne.
Producent: Denis Freyd.
Foto: Alain Marcoen.
Klippning: Marie-Hélène Dozo.
Musik: Kathryn Kluge, Kim Allen Kluge
Scenografi: Igor Gabriel.
Kostym: Maïra Ramedhan Levi.
Produktionsbolag: samprod. Les Films du Fleuve, Archipel 35, Savage Film, France 2 Cinéma, VOO, BE TV, RTBF, delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions, La Wallonie, Casa Kafka Pictures, Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique, support Centre du Cinéma et de l’Audiovisuel de la Fédération Wallonie-Bruxelles, Vlaams Audiovisueel Fonds, Eurimages.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Produktionsbolag och mediakoncern i samarbete med ytterligare bolag och fonder samt div. finansiellt stöd.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – solitt regisserat och spelat mysteriedrama med sociopolitiska undertoner; intrigen, och utförandet, är dock så lågmält i sina betoningar att poängerna och dess effekter uteblir.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *