Justice League

Man kan ju tycka att det är mycket väsen för ingenting – superhjältefilmer, vart de än kommer från, anländer med PR-kampanjer som skapar vågor av upphetsning i målgruppen och så mycket pengar finns inblandat att det ibland skrivs om en film som Justice League som om det vore en verklig världsnyhet. Det är det inte. Visst, den drogs in innan den var klar, studion beordrade att vissa scener skulle spelas in igen och andra tas bort. Jaja. Sånt händer.

Justice League är en lyckad och rimligt underhållande film av sitt slag – inget mer, inget mindre. Den är inte spektakulärt originell eller överraskande, men det är å andra sidan superhjältefilmer sällan. Med tanke på regissören Zack Snyders tidigare missgärningar i DC:s lite yrvakna universum – Man of Steel och Batman v. Superman: Vad Den Nu Hette – så känns han här som en dålig skolelev som orkar komma med en ordentlig inlämning för en gångs skull. Filmen hänger ihop, med allt vad karaktärer och intrig heter, och man har ansträngt sig för att göra en film som inte bara jonglerar med scener och skrattar åt den betalande publiken. Det här kan förstås ha något att göra med Joss Whedon, som enligt IMDb kom in och gjorde “upp till 15 till 20%” av filmen som den ser ut nu. Men Snyder har fortfarande gjort (alltså, typ) 80% av filmen. (Hur räknar man ut sånt?).

Till stor del handlar Justice League bara om att titelfigurerna samlas ihop – vilket är en anledning till varför den fungerar – och Bruce Wayne (Ben Affleck) kuskar runt för att få tag på amfibiske Aquaman (Jason Momoa) och spolingen The Flash (Ezra Miller). Krallisen Aquaman vill vara ifred och är sur och tvär, taniga The Flash är en comic relief med Spider-Man-komplex. Sa jag “inga överraskningar”? Menade det. Det finns också en deppig typ vid namn Cyborg (Ray Fisher) och sedan tidigare har vi förstås Gal Gadots eminenta Wonder Woman i fören.

De flesta av de här figurerna har vi inte sett sedan tidigare, men skådespelarna är förvånansvärt solida i sina roller. De känns så varma i sina kläder att man nästan tror att Justice League faktiskt är en uppföljare till en Aquaman-film eller två. “Unite” är filmens tagline och tanken slår mig att superhjältefilmer behöver enighet i skådespeleriet – eftersom superhjältar inte har mycket till personlighet eller psykologi så är en bra skådespelare hela karaktärens kropp och blodomlopp.

Liksom Wonder Woman har Justice League ett bättre flyt och en mer logisk händelseföljd än Snyders tidigare filmer. Det finns fortfarande en del déja-vù i form av konstiga ögonblick där någon gestaltning går snett, men det är inget som stannar upp hjulen. När all förvirring skingrats så kan man istället njuta av dialogen, som är underbart bedrövlig och ibland så konstig att den är rent surrealistisk.

Ett av mina favoritreplikskiften i filmen lyder:

“This is home”

“You smell good”

 Va?

Jag gillar också scenen när Batman försöker att rekrytera Aquaman, som säger att han jobbar själv.

“Superman died fighting by my side!”

“My point exactly”

Jag menar, ja? Det här är dialog där manusförfattaren verkar glömma bort vad samtalet handlar om efter varje replik. Liknande konstiga stunder finns när filmen klumpfotat måste återvända till en eller annan obetydlig karaktär (som senare har en eller två betydelsefulla scener), som när vi får se Lois Lane (Amy Adams) sitta på sitt kontor med sin svärmor Diane Lane (ni vet, Martha) i en scen. Jag vet inte jag… brukar svärmödrar söka upp sina barns ex för en pratstund på jobbet? Amy Adams sitter och ser förvirrad ut – hon ska bearbeta ett trauma, men det ser mest ut som att hon undrar vad fasiken Batman v. Superman handlade om, och vad hon gjorde i den. (Amy Adams har förresten alltid varit den som verkar vara i de här filmerna i protest).

Överlag är Justice League dock ovanligt städad och vettig – den innehåller till och med en nästan medicinskt korrekt scen där någon fixar en axel som är ur led – och om man vill se superhjältar komma ihop sig och slåss mot skurken för att se till att världen inte går under (igen) så gör den jobbet enligt ett väldigt okomplicerat maskineri.

Vad? Det finns ingen poäng i storyn? Karaktärerna är svaga? Skurken är så menlös att jag inte ens nämnt honom? (Okej, han heter Steppenwolf – är inte det ett gammalt band? – och spelas av en CGI-version av Ciarán Hinds; han ska hitta tre kosmiska lådor, et cetera, och säger saker som “At last!!”) Det finns inga riktiga insatser här? Dramatiskt är det outvecklat? Är slutet bara en massa bomber och granater och effekter?

Ja, men duh. Bara för att så många superhjältefilmer görs, och bara för att de håvar in så mycket pengar, så finns det ingen anledning att få orimliga förväntningar på dem. Justice League är långt ifrån ett mästerverk – jag har praktiskt taget gett den en stjärna för att inte vara helt och hållet kass – men den sitter ihop; scen 2 har något att göra med scen 1. Den påminde mig om hur det var att vara en tioåring som sitter och tittar på superhjältar på TV en lördagsmorgon. Ett tillfredsställande avsnitt av “Rättvisans kämpar” innehöll inget mer än att hjältarna slog ihop sig, identifierade skurken, tog sig an problemet ihop och räddade världen. Jag ifrågasatte aldrig logiken då och jag gjorde det inte nu heller – Justice League har alltså något slags barnasinne i behåll; den förstår att energi och humör är det viktiga, inte story och drama. Jag kan inte klandra filmen – den är, för vad den är, lyckad.

FREDRIK FYHR

PS.

En fair warning: Justice League verkar inte ha modifierats för en metoo-höst och det bör poängteras att det finns en jobbig, om än lite oavsiktligt fascinerande, “skämta med snygga tjejen”-jargong i filmen; Gal Gadot filmas gärna underifrån, vinden blåser hennes kostym lite som den (läs: någon) vill, och ett extremt olustigt sexskämt passerar i förbifarten. Det är otroligt att de behållit det i filmen.


JUSTICE LEAGUE

2017, USA, 121 min, 35mm & codex/ARRIRAW 2.8K (35mm, 70mm, DI/DCP, digital 3D), färgfilm, 1.85:1. Regi: Zack Snyder.  Manus: Chris Terrio, Joss Whedon. Producent: Jon Berg, Geoff Johns, Charles Roven, Deborah Snyder. Huvudsakliga skådespelare: Ben Affleck, Gal Gadot, Henry Cavill, Jason Momoa, Ezra Miller, Ray Fisher, Amy Adams, Diane Lane, Ciarán Hinds, Jeremy Irons, Joe Morton, Robin Wright, Connie Nielsen, Amber Heard, Kiersey Clemons, Billy Crudup, J.K. Simmons. Foto: Fabian Wagner. Klippning: David Brenner, Richard Pearson, Martin Walsh. Musik: Danny Elfman. Scenografi: Patrick Tatopoulos. Kostym: Michael Wilkinson. Produktionsbolag: Warner Bros, DC, Dune Entertainment, Atlas Entertainment, Cruel & Unusual Films, Lensbern Productions. Distribution: Fox/Warner. Genrer och kategorier: Action, äventyr, fantasy, franchise, superhjältefilm, serietidningsfilm; tre/femaktsstruktur med strikt krigisk äventyrsintrig; mainstream, franchise-studiofilm, diverse produktionsbolag och licentiater. Premiärdatum: 13 november 2017 (Los Angeles). Svensk premiär: 15 november 2017.

Omdöme: Superhjältefilm med en IKEA-funktionell “hjältar samlas och slåss mot skurken”-intrig – totalt befriat från överraskningar, men välspelat, bra tempo och som underhållningsfilm väldigt säker.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Justice League

  1. Pingback: Videosöndag 19/11 2017 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *