Wonder Woman

Wonder Woman är den bästa Superman-film som någonsin gjorts.

Många minns säkert David Carradines musande om Stålmannen när han som titelfiguren i Tarantinos Kill Bill vol. 2 (2004) dömer mänskligheten inför en nydrogad Uma Thurman. Till skillnad från andra superhjältar så är inte Stålmannen en hemlig identitet. Det är Clark Kent som är den hemliga identiteten, människan som Stålmannen måste spela för att passa in bland oss.

“Och vad är Clark Kents karaktärsdrag? Han är svag, han är osäker på sig själv, han är en ynkrygg. Clark Kent är Stålmannens kritik på hela mänskligheten.”

Tarantino sätter här fingret på den tryckpunkt som finns i alla superhjälteberättelser, och strängt taget den enda punkt där de har en större betydelse: Om människan var en perfekt varelse så skulle vi inte behöva föreställa oss en supermänniska.

Clark Kent är förstås inte Stålmannens kritik mot hela mänskligheten – det är på sin höjd serietecknarna Jerry Siegel och Joe Shusters kritik – men det hör till skurkens patologi att resonera på det viset. Och det hör till superhjältens natur att utmanas av tanken på världsherravälde. Viljan till makt står emot viljan till rättrådighet, och konflikten däremellan är vad alla superhjältar och superskurkar slåss om.

Det är med den grundtanken i bakhuvudet som man kan närma sig moderna superhjältefilmer, och se om de är bra eller om de bara består av specialeffekter. Det är därför alla bra superhjältefilmer är bra Superman-filmer. Och det är också med den insikten, bland annat, som man kan konstatera vilken fantastisk film Wonder Woman är.

Diana, som titelfiguren egentligen heter, matchar på alla sätt och vis det ideal som Christopher Reeve en gång i tiden satte på en piedestal. Liksom Stålmannen är Diana en övernaturlig varelse – tekniskt sett en amasonkvinna – som anländer till vår värld för att hjälpa mänskligheten. Liksom Stålmannen bär hon på kunskap om människan, men står likväl förbryllad inför den. Liksom Stålmannen är hon naiv, och inser inte att hon är en övermänniska av en anledning – hon viger sitt liv åt att hjälpa människan, men är inte redo att möta verkligheten om dess natur. Innan hon lämnar sin mytiska ö Themyscira förklarar hennes mor (Connie Nielsen) vemodigt att det finns så mycket hon ännu inte vet. Hon vet, liksom en gång Jor-El, vad hon talar om. Diana måste lära sig.

En annan sak som de har gemensamt är att de förkroppsligas av skådespelare som är så självklara att de blir mer än skådespelare, och rollen mer än en roll; liksom Christopher Reeve en gång gjorde så transcenderar Gal Gadot duken. Det finns inte en enda sekund då Gadot är en skådespelare här. Tvärtom så försvinner hon. Wonder Woman lever.

Det som gör att filmen överträffar alla filmer gjorda om Stålmannen – och de flesta filmer som gjorts om någon superhjälte – är bland annat det att Diana är en så dynamisk karaktär. Resan hon går igenom i filmen har så många nyanser att det vore lönlöst att lista dem i en recension, men särskilt viktig är ifrågasättandet av den vedertagna rättrådighet som superhjältekonceptet kommer med. Diana ska rädda mänskligheten undan krigsguden Ares – det är åtminstone vad hon själv tror. Filmen utspelar sig under första världskriget, och hon föreställer sig att Ares onda krafter ligger bakom det hela. Så fort hon hittar Ares, och dödar honom, kommer alla människor att bli “goda”. Att människorna skulle vara fria att själva välja sina öden ser hon som otänkbart. Hon resonerar utifrån en tyranns förståelse av universum. Alla varelser är goda till naturen, och är de onda så påverkas de av högre stående makter.

Hon har ett par saker att lära sig om de människor hon så ädelt vurmar för, och det kommer att bli smärtsamt. Wonder Woman är en fantastisk film, men det är denna punkt som gör den så stark som drama, och tillfredsställande som symbolisk ikonografi; för en gångs skull ser vi här en superhjältefilm som lever upp till (den nästan alltid överskattade) tanken att de skulle utgöra modern mytologi. Diana är själv som en gud eller halvgud, och hon står inför dilemman som ekar tillbaka till Troja.

Och dessa dilemman kommer, dessutom, i kontrast till människans futtiga, krassa, mestadels agnostiska verklighet. Wonder Woman hade, med lite förändringar, kunnat bli en parodi (ungefär som filmerna om Thor) där Dianas övermänskliga ideal framstår som komiska i jämförelse med människans vardag – det finns också viss humor i filmen, men minns Clark Kent. Diana kan inte bli förnedrad, eller framstå som löjlig, för vad hon än gör är hon, som Stålis, alltid en übermensch.

Desto viktigare är faktumet att människan inte tror på övernaturligheter. Om Ares överhuvudtaget finns eller inte är ett mysterium som filmen väntar länge med att avslöja. När Diana väl möter filmens skurk så är det heller inte bara genom den vanliga konflikten hjältar och skurkar emellan – “ska vi regera eller hjälpa?” – som vi sett i var och varannan mutantfilm. Diana tvingas själv ställa frågan, på riktigt. Hon kommer från ett övermänskligt släkte amasoner som har praktiskt taget gudalika krafter. Förtjänar vi deras hjälp? De är plågsamt stolta varelser, våldsamma och stoiska, de saknar humor, och talar om heder i krig. De påminner om tyskarna. Varför skulle de välja den goda sidan?

Det finns hisnande stunder i Wonder Woman, och de blir hisnande just för att de vågar föreslå – på riktigt – att det inte finns något gott och ont, och att denna krassa sanning frustrerar; att en superhjälte också manifesterar människans inneboende dröm om att få vara oövervinnerlig, perfekt, gudalik, autonom, enhetlig, begriplig. Jag vet ingen annan superhjältefilm som bekänner dessa saker, åtminstone inte lika ärligt, och med samma bombastiska övertygelse.

De här sakerna kan man tänka länge på, men det är inte främst filosofiska grubblerier som gör Wonder Woman så bra. Rent tekniskt är det bara fantastisk biosommarunderhållning – och till skillnad från 90% av andra sådana filmer (de indirekta föregångarna Batman V. Superman och Suicide Squad, inte minst) så är det en RIKTIG FILM, inte bara en serie action- och dialogscener slumpmässigt sammansatta. Början, mitt, slut; vattentätt manus, genomtänkt karaktärsutveckling med skådespelare som vet vad de gör, lyhörd regi, perfekt takt och rytm, utmärkt blandning av budskap och action, med lager och åter lager av tolkningar som finns där om man vill nyttja dem.

Inte bara är det en riktig film, det är en riktig äventyrsfilm också. Den doftar av samma retro-charm som en gång Indiana Jones, Tarzan, Tintin och 12 fördömda män (1968), världar som befolkas av amazoner och galna vetenskapsmän. Det känns som en gammal serietidning, och jag menar det på bästa sätt.

Jag vill inte prata för mycket om intrigen, eftersom jag fortfarande är lite hög av att ha sett filmen – allt jag vet är att jag hängde med i den, försvann in i filmen tillsammans med den, och att jag efterhand slängde iväg alla frågetecken jag tidigt plockade upp. Vart ligger Themyscira? Hur fungerar den där nesliga “väggen” som separerar amazonernas värld från vår? Varför känner de inte till vår värld? Hur fungerar deras fysik egentligen? Jag minns, med olust, tidigare superhjältefilmer som fallit ihop med stora brak, bland annat just för att de här grundläggande sakerna inte definierats.

Jag var redo att klaga på Wonder Woman här också, trots att den viktiga birollen Steve Trevor (Chris Pine) tidigt ställer frågorna till Diana, som inte verkar tycka att det är värt att svara på. Filmen signalerar därmed tidigt att det finns saker vi helt enkelt bara måste rulla med. Jag hade svårt att tro att det skulle funka, men det funkar så galant att ord inte gör det rättvisa. Jag kanske förklarar ihjäl filmens kvalitéer i någon senare text – just nu kan jag bara säga att filmen är ett extremt robust stycke äventyr, utmärkt genomtänkt och perfekt utförd.

Orsakerna stavas, som så många gånger, hantverk. Filmen är regisserad av Patty Jenkins – som inte gjort en långfilm sedan 2003 års Monster, där Charlize Theron vann en välförtjänt Oscar – och manuset kommer från Allan Heinberg, som skrivit en hel del manus för TV-serier som “O.C. och “Grey’s Anatomy”. Jenkins har också sysslat med TV de senaste fjorton åren, och på håll kan jag inte säga att det låter lovande.

Regin är saklig, och manuset är tekniskt sett mekaniskt – för detta är i grunden en säker sommarfilm – men det är också snortajt. Det finns exposition här, det finns melodramatiska dialogscener, det finns klichéer och schabloner, det finns en del generiska emotionella genvägar, det finns allt man kan kalla motsatsen till originellt, men det kan man säga om många filmer. Desto viktigare är att varje replik är noga överlagd och betydelsefull; ingen information känns tjatig, karaktärernas känslor har fler lager än ett, och man kan inte säga att Jenkins eller Heinberg greppar efter nödlösningar.

Manuset är kort sagt tillsvarvat så att det ska passa en film som är över två timmar lång, men som ändå skumpar förbi som ett jehu. Regin är noga med att alla skådespelare och alla scener ska passa ihop i samma enhetliga ton och rytm. Det är en rasande skickligt konstruerad film, som inte är skapad för att bedöva publiken med explosioner. Tvärtom drar den ut på spänningen när den behöver, leker med vår förväntan, håller inte minst tillbaka kraftpaketet som är Wonder Woman så länge som det bara går, och när det är dags för batalj så är det efter gedigen uppbyggnad, där alla inblandade är lojala mot berättelsen, dess idéer, och den resa som karaktärerna går igenom.

Det är därför ingen slump att deras hjältemod känns mer angeläget än andra hjältars i andra filmer. Det är därför ingen slump om du tycker det faktiskt suger till i magen när Diana lyfter sina nävar i luften mot en till sådan där batalj vi sett i sådana här filmer förut, där det blixtrar och dundrar och exploderar saker till höger och vänster. Jag har sett karaktärer skrika ut sina känslor förut, men det var längesedan det golvade mig som här. Det låter hyperboliskt av mig att påstå att Gal Gadot kanske är den mest övertygande superhjälteskådespelaren någonsin, men jag tror faktiskt jag menar det.

Kommer du att älska filmen om du hatar superhjältar och popcornunderhållning? Såklart inte. Och jag har som vanligt ingen aning om hur serietidningsfans reagerar – jag kan bara jämföra Wonder Woman med Ant-Man, som fansen tydligen var ljumna mot – men när jag kom ut ur biosalongen hade jag ett flin över skallen, och jag upplevde också att jag kunde andas ut. Mina förväntningar hade varit låga. Visst hade filmen fått bra recensioner i USA, men det verkar ju ha funnits politiska orsaker att gilla (eller ogilla) den här filmen – som visar sig vara långt ifrån förenklad. Den förkroppsligar känslan av hjältemod, vad det innebär att tro på människan, den kärleken som den känns när den är på allvar, och den identifierar misstro, maktbegär och cynism som fienden. Men spelet däremellan är komplext, och uråldrigt, och det är därför fyrverkerierna här väger tyngre än så många andra i så många andra sådana här filmer.

Gal Gadots Diana är kort sagt en gudinna som går att tro på, och det känns lite grann som när jag var liten och upptäckte Spindelmannen, eller Indiana Jones. Wonder Woman hör hemma i hjältefilmens Parthenon. Så ska du bara se två filmer i sommar, se denna två gånger.

FREDRIK FYHR


WONDER WOMAN

Originaltitel; land: Wonder Woman; USA.
Urpremiär: 15 maj 2017 (Shanghai)
Svensk premiär: 2 juni 2017.
Speltid: 141 min. (2.41).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35mm, 70 mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Gal Gadot, Robin Wright, David Thewlis, Connie Nielsen, Chris Pine, Elana Anaya, Lucy Davis, Ewen Bremner, Doutzen Kroes, Danny Huston, Mayling Ng, Eleanor Matsuura, Samantha Jo, Eugene Brave Rock, Saïd Taghmaoui, Emily Carey, Florence Kasumba, Lisa Loven Kongsli, Brooke Ence, Lilly Aspell, Madeleine Vall, Ann Wolfe, Ann Ogbomo, Jacqui-Lee Pryce.
Regi: Patty Jenkins.
Manus: Allan Heinberg.
Producent: Charles Roven, Deborah Snyder, Zack Snyder, Richard Suckle.
Foto: Matthew Jensen.
Klippning: Martin Walsh.
Musik: Rupert Gregson-Williams.
Scenografi: Aline Bonetto.
Kostym: Lindy Hemming.
Produktionsbolag: Warner Bros, DC Entertainment, Atlas Entertainment, Cruel & Unusual Films, Dune Entertainment (Rat-Pac Dune), Tencent Pictures, Wanda Pictures.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier: Storföretag och diverse produktionsbolag; äventyr, fantasy, franchise, action, superhjältefilm.


35starrating
Betyg och omdöme: Mycket bra film – oklanderlig äventyrsfilm, byggd på traditionell berättarteknik men från början till slut noga genomtänkt, och utförd på ett sakligt och okomplicerat sätt; grundar sig i en mytologisk grundberättelse, som utvecklas till en robust äventyrsfilm (med inslag av krigsthriller) och når klimax efter tillfredsställande uppbyggnad (som sig ju bör!). Elegant, högeffektivt manus och fin regi, enhetlig i stil och ton, och filmen glömmer inte att utnyttja sin sällsynt fotogeniska huvudperson på bästa sätt. Dessutom är filmen laddad med rik tematik som finns inbäddad i berättelsen, och som åskådaren därför är fri att läsa eller inte.

 

Visa / dölj kommentarer (3)

3 tankar om “Wonder Woman

  1. Pingback: Spider-Man: Homecoming | Videosöndag

  2. Pingback: Justice League | Videosöndag

  3. Pingback: Videosöndag 19/11 2017 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *