Alltid i rörelse är framtiden

I think we’re going to have to accept federation control for the time being.
/ Palpatine, Episod I.


Min favoritscen i Star Wars: The Force Awakens är utan tvekan scenen där Rey – via mystiska omständigheter – hittar Luke Skywalkers ljussabel och ramlar in i en oförklarad drömscen som innehåller det förflutna. Både hennes och galaxens – Obi-Wan Kenobi ropar hennes namn och viskar att hon tar sitt “första steg”…

Nä, det är kanske ingen överraskning att jag tycker om det enda ögonblicket i filmen som rent konkret är kopplat till prequel-trilogin (Alec Guinness ljudloop har något desperat över sig, men det är Ewan McGregors ljudcameo som är det verkliga utropstecknet här).

Men det är inte (bara) jag som som klänger fast mig vid min kärlek till de första episoderna. Sekvensen är den enda gången i The Force Awakens då filmen tar i den mystik som är central för Star Wars – det är mycket snack (“It’s all true, all of it…!”) men det här är den enda gången då vi snackar verkstad.

Det finns andra saker jag tycker om i The Force Awakens, om jag rotar vidare med gaffel och pincett. Jag gillar potentialen som Rey och Kylo Ren har som figurer i Star Wars-traditionen – i en film som kopierar originaltrilogin, och framför allt Episod IV, finns fortfarande ett par paralleller till prequel-filmerna (som ingen verkar ha tänkt på, kanske eftersom folk i allmänhet inte tänker på dem så mycket).

Visst, vissa karaktärer bara är irrationella kopior – tänker i synnerhet på Poe Dameron, en helt icke-organisk “Han Solo den andre”-referent – men Rey och (främst) Kylo Ren känns rätt rimliga. Alla fattar att Rey har en koppling till Luke Skywalker, men det är Kylo Rens tjuriga tonåringsbeteende som är det intressanta. Adam Drivers förvirrade tolkning har mer att göra med Hayden Christensen än vad många vill se, och på samma sätt har Kylo Ren mer gemensamt med Darth Vader än han själv inser.

En annan trevlig sak med Kylo Ren, i synnerhet i en så förutsägbar film, är hans ambiguitet – för att vara en serie så byggd på svartvita gott- och ont-poler så är karaktärerna i Star Wars inte sällan höljda i dunkel; goda karaktärer introduceras ofta som onda eller tvivelaktiga (som Han Solo eller Lando Calrissian) eller så vinklas onda karaktärer som mer eller mindre goda (Anakin Skywalker är det mest uppenbara exemplet, men Mace Windu och Dooku kan också nämnas). Eftersom ett centralt Star Wars-tema är försoning så är det logiskt att Kylo Ren introduceras som en ond figur med en (åtminstone skenbar) dragning åt det goda.

Jag har gripit tag i dessa halmstrån och tagit mig igenom två-tre omtittar av The Force Awakens. Jag kan inte direkt lura mig själv – filmen är tekniskt okej, men rent emotionellt är den någon annanstans än vad jag är. Vid det laget en tredje dödsstjärna dyker upp, och planeter utplånas som om vi inte bryr oss ändå, blir det för tydligt för mig att J.J Abrams sjabblar bort vad han ärvt och i de sista akterna gör han ihåligt oväsen och franchise-ritualisering av en värld som en gång var unik och blomstrande för oss. Och då har jag inte ens nämnt filmens stereotypa, visuellt tråkiga och narrativt förutsägbara berättarstil, som förvandlar Star Wars till vad det just inte var från början – industriell eskapism, med fabricerad nostalgismak, eller, om man vill, gammalt hederligt opium för folket.

Så om det finns intressant tematik i den så är den av det slag att jag hellre pratar om den än vad jag faktiskt sätter mig ner och ser om själva filmen. Å andra sidan kan jag säga samma sak om Episod VI, Jedins återkomst, som är deprimerande fantasilös på ett sätt som påminner om Abrams så kallade sjunde episod. När jag ser på själva storyn till The Force Awakens så kan jag tänka mig att en annan regissör hade kunnat göra en mer autonom och mindre självrefererande film, och det är ett (nytt?) hopp jag har för den så kallade åttonde episoden.

Poängen är att jag försöker hålla mig positiv. Om jag ska lära mig att gilla en film som The Force Awakens måste det ske på mina egna villkor. Jag måste tänka bort filmens fans, för jag delar inte deras nostalgi och vi definierar inte den här filmserien på samma sätt, och även om prequel-fans ger mig tillfällig tröst så är också deras gnäll ibland absurt.

Från min egen exil i Tatooine ska jag övervaka händelserna, antar jag. Det finns gott om skäl att vara optimistisk. Det är inte konstigt att en ny trilogi är annorlunda än de två tidigare – det säger sig självt. Och förr eller senare kanske vi tittar på Episod XVIII, och då kommer mina farhågor vara minst sagt obsoleta.

Ett annat, mycket mer konkret perspektiv har uppstått för mig sedan jag sist skrev om det här: Jag har börjat praktisera som lärare för grundskola och gymnasium, och det är en studie i ödmjukhet. Barn och ungdomar är lika intresserade av Star Wars som de någonsin varit, och jag kan tänka mig att The Force Awakens är en fantastisk första Star Wars-film för en yngling: Inte nog med att dessa perifera gamla stötar (Han Solo, Leia, Chewie, Luke) har sina äventyr bakom sig, Skywalker-myten och Obi-Wan Kenobis viskningar är (bokstavligt talat) där också, vilket vittnar om bottenlösheten. En av de tidigaste sakerna jag minns att jag älskade med Episod I var avståndet till originaltrilogin – detta att den utspelar sig i en slags antik Star Wars-era – och om vi står i en sjunde episod är det förstås logiskt att den är ännu mer fjärran, ännu mer exotisk. Det kommer alltid att finnas prequel-fans – för vissa kommer alltid föredra filmer om idéer, filmer som handlar om saker och hittar sätt att stanna i dig hela livet, framför filmer som en kort stund spelar på dina känslor, ger dig din eskapism och lämnar dig med verklighetens tomhet och suget efter mer – och de kommer alltid att finna sin väg hem.

Och vem vet – prequel-eran kanske kommer tillbaka. För att inte tala om eran innan prequel-eran, med Darth Plagueis och de första kraftkrigen och allt vad det är (och har varit). Annat vore väl egentligen konstigt. Disneys övertagande av Star Wars kanske kan tolkas som Romarrikets övertagande av de grekiska myterna – Disney är ju trots allt ett imperium, och sett ur den synvinkeln är George Lucas originalsextett vaggan, Star Wars antika gamla Grekland.

Vem vet hur filmer som The Force Awakens, Rogue One och The Last Jedi kommer att framstå med facit i hand, när grenar spretar på trädet hit och dit och när originalsagan bara är en av många sagor i galaxen. Om jag ens kommer bry mig då?

Tja… vem vet, vem vet. Always in motion is the future.

En annan möjlighet jag ser – när jag kisar i horisonten – är att en mer krass, gudlös era kommer att breda ut sig, som när medeltiden gick över till renässans och upplysning. Liksom kungen och kyrkan föll, eller åtminstone dess enväldiga makt, har nu folket sagt sitt om George Lucas, prequel-trilogin och specialversionerna av originalfilmerna. Det nya styret är nu den globala marknaden, som förstås är en mer abstrakt makt eftersom den visar sig i bilder och genom celler.

I en sådan kontext kan jag se en flora av undersåtar som arbetar i Star Wars-religionens namn – en TV-serie om Han Solo här, en animerad familjekomedi om Wattos Ett päron till farsa-semester där. Vi har redan sett de första yngel-filmerna, och Last Jedi-regissören Rian Johnson ska (om någon missat det) göra en helt ny Star Wars-trilogi om helt nya figurer.

Varför inte! Utan George Lucas’ Star Wars finns ju trots allt ingen Star Wars och därmed vilken Star Wars som helst – och hur mycket av den som helst! Framtiden för den här sagan kanske är en Mad Max-liknande postapokalyps av olika små cinematiska Star Wars-samhällen; bristen på en mästarplan kommer att eka genom alla dessa övningar, även om de tekniskt sett fortfarande står i någon form av koppling till den ursprungliga religionen. Vissa kommer säkerligen njuta av denna dekadenta miljö (det är ju “bara filmer”, trots allt, så “ju fler desto bättre!”) medan vissa av oss andra kommer att vara som nötta predikanter, med utsträckta händer mot de som tror, de som inte tror, och de som vill tro men inte kan. Vi kommer att vända andra kinden till mot denna otacksamma värld, om och om igen.

Så hursomhelst. Även om jag blir spottad i ansiktet och blir kallad falsk profet ska jag kliva upp på podiet en gång till och skaldera att må kraften vara med eder alla.

FREDRIK FYHR


Detta är den första texten (av fler) om Star Wars, vilka avslutar Videosöndags år. December kommer fokusera på Episod II.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Alltid i rörelse är framtiden

  1. Pingback: Star Wars: The Last Jedi | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *