Black Panther

Filmfotografen Rachel Morrison, den första kvinna som blivit Oscarsnominerad för bästa foto, sa nyligen i en intervju att hon gick direkt från Mudbound (filmen hon är nominerad för) till Black Panther, eftersom Ryan Coogler var regissören. Stora kommersiella produktioner i Marvel-stil är egentligen inte var hon är intresserad av, medgav hon, men hon visste att Coogler skulle göra en film “med sociala referenser och saker som kommer utmana människor till att tänka utanför boxen”.

Det låter som stora ord när man pratar om en finansiell jätteproduktion som vilar på axlarna av ett genomkommersiellt superföretag, men överraskande nog stämmer det. Black Panther tar en del omvägar för att nå fram med sina budskap, men den lyckas. Det är den pratigaste Marvel-film som gjorts hittills, men det är något positivt – det är nämligen också den mest moraliskt och emotionellt komplexa som gjorts. Jag kan tänka mig att alla inte kommer att få exakt vad de vill ha av den, särskilt inte om man gillar Marvel-filmer för att de “ger en” vad man “vill ha”, men någon gång måste en sån här film ta några steg till i ambitionsnivå.

Ett problem i Marvel-filmerna har alltid varit bristande insatser – deras fantasielement har alltid inneburit en slags osårbar godtycklighet; vare sig det rör sig om städer som jämnas till marken, skurkar som vill ta över världen, eller hjältar som aldrig kan dö (eftersom de är lukrativa varumärken), så har de aldrig kunnat övertyga en om att något verkligen står på spel.

Black Panther löser det här omgående, då den inte bara handlar om hjältar och skurkar. Huvudpersonen T’Challa (Chadwick Boseman) är inte bara hjälte för sin egen skull, han är nybliven kung över den afrikanska staten Wakanda, som lever i självvald exil från resten av världen. I hundratals år har de värnat om metallen vibranium, en typ av meta-dunderhonung som gör att de kan skapa osårbara dräkter, enormt kraftfulla vapen och läkemedel som fixar nästan vad som helst.

Denna kraftkälla kan förstås hjälpa människor över hela planeten, men Wakanda har ruvat på hemligheten för att försvara sig själva och hålla sig inkognito på världskartan. Filmens konflikt kommer från två håll – dels har vi en excentrisk, våldsbenägen vapenhandlare (en rå Andy Serkis, som blir ännu råare för att han äntligen inte är datoranimerad) och dels har vi en afrofuturistisk legoknekt med det otrevliga namnet Killmonger (Michael B. Jordan) som vi anar har en egen agenda. Båda skurkarna vill åt vibarniumet, förstås, men Killmonger är, som namnet föreslår, den som verkligen inte är att leka med.

Det är svårt att avslöja mycket om intrigen – det är inte på storyplanet som Black Panther är spännande. Den börjar lite grann som en Bondfilm, där T’Challa som Black Panther kuskar runt jorden för att luska reda på skurkarna. Därefter kommer den obligatoriska vändningen och kampen mot finalen; allt som sker planteras en bra bit i förväg, och den som kan sin dramaturgi känner igen de olika akterna medan de avverkas.

Det intressanta med filmen är allt som händer mellan lagren. Inte bara är världbygget kring Wakanda gediget och imponerande – vi lär oss på subtila sätt hur detta klansamhälle fungerar, och känner tidigt in tongångarna i den kultur som T’Challa växt upp i – det ger också filmen en mycket tillfredsställande angelägenhet. Det är inte moraliskt självklart att Wakanda kan sitta och ruva på sina tillgångar, och till vilket pris ska den suveräna staten försvaras?

Killmonger må vara en elak jävel, men han har en nål i bagaget med vilken han kan spräcka Wakandas bubbla – och de har bara sig själva att skylla. Parallellt med den politiska kris som Wakanda befinner sig i uppstår också ett slags kungadrama – för T’Challas döda far visar sig ha lämnat efter sig en del undansmusslade hemligheter som inte är så smickrande, och T’Challa måste acceptera att det kan finnas tragiska, kanske oförlåtliga brister även under de mest nobla fasader.

Jag pratar runt intrigen nu, och ska inte lura läsaren till att tro att Black Panther påminner om Shakespeares “Henrik IV”. Lita på att det finns biljakter, stora strider, kamper-till-döden i färdiglagade CGI-landskap och diverse explosioner och folk som storögt säger “wow!” och “all right!” Men det finns också en annan tyngd under ytan, ett allvarligt tonläge, en känsla av att konflikten som pågår här verkligen är avgörande – och även om de överlever så kommer dessa hjältar inte se likadana ut i slutändan.

Ensemblen förstår precis vilka roller de har i det här pseudoklassiska dramat, och när som helst som filmen verkar ha ett svagare dramatiskt inslag är de där för att ankra allvaret – Lupita Nyong’o, Daniel Kaluuya (från Get Out), Angela Bassett och Forest Whitaker hade lika kunnat stå redo för att göra “Hamlet” (om jag får upprepa mig).

Martin Freeman finns med på ett hörn, som “den vita comic relief-killen” (ni vet, den stereotypen!). Hans rollfigur är det mest tydliga exemplet på Cooglers genomgående noggranna arbete med att täcka så många hörn och kanter som möjligt med kulturell ironi och politisk medvetenhet. Jag brukar i vanliga fall vara skeptisk mot filmer som bara har “referenser” till sådana saker – vem som helst kan egentligen hitta på referenser, utan att det för den sakens skull faktiskt betyder något – men Coogler gör det så ivrigt och mångfasetterat att det måste applåderas. Det finns inte en enda scen i Black Panther som inte innehåller något som slinker ut till verkligheten på ett fiffigt sätt, och det är rätt imponerande i en film som till slut bara handlar om drömmar och fantasier.

FREDRIK FYHR


BLACK PANTHER

2018 USA 134 min. färgfilm codex (ARRIRAW 3.4K) (Arri Alexa XT) 2.39:1. (DCP, DCP-3D). Regi: Ryan Coogler. Manus: Ryan Coogler, Joe Robert Cole. Producent: Kevin Feige. Huvudsakliga skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Lyong’o, Danai Guria, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Letitia Wright, Winston Duke, Sterling K. Brown, Angela Bassett, Forest Whitaker, Andy Serkis, Florence Kasumba, John Kani, David S. Lee, Nabiyah Be, Isaach De Bankolé, Denzel Whitaker, Antadwa Kani, Ashton Tyler, Francesca Faridany, Mark Ashworth, Seth Carr, Alex R. Hibbert, Tristan Timmons, Abraham Clinkscales. Foto: Rachel Morrison. Klippning: Debbie Berman, Michael P. Shawver. Musik: Ludwig Göransson, Scenografi: Hannah Beachler. Kostym: Ruth E. Carter. Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Marvel Studios. Distribution: Disney. Kategori: Bred franchisefilm, stor studioproduktion. Genre: Fantasy, äventyr, action, med inslag av kungaspel och melodram, 3/5-aktstruktur, hero’s journey, genomgående EMS (etablering mediumshot shot-reverse-shot). Premiär: 29 januari 2018 (Los Angeles). Svensk premiär: 14 feburari 2018.

Omdöme: Traditionellt utformad action/äventyrsfilm i fantasystuk (med specifik franchisekoppling) som använder ett tryggt, om än relativt ospännande, hantverk för att gå igenom en hero’s journey och äventyrsintrig – förutom att vara grundligt stabil lever denna film på ett smart och allvarligt fokus på de melodramatiska och moraliska insatserna hos karaktärerna, dess konflikter och mål, och parallellt med detta finns också en slags refererande tematik om progressivitet på en mer allmängiltig nivå.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Black Panther

  1. Pingback: Videosöndag 18/2 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *