💿 Ant-Man and the Wasp (2018)

UnderhÄllning blir inte mer rimlig Àn sÄ hÀr.

Jag vet att den kan bli mindre, för jag har sett de flesta av Marvelmaskinens produkter, men inte mer. Inte frÄn denna studio. Inte idag.

Hade Ant-Man and the Wasp kommit för tjugo Är sedan, jag menar exakt samma film, hade den setts som ett mÀsterverk av konceptuell action och genialisk ironi.

Idag ses den som en axelryckning i mĂ€ngden. Bara en till rulle liksom. Den Ă€r ju inte ”pĂ„ riktigt” sĂ„, som Infinity War dĂ„. Eller tre timmar lĂ„ng som Endgame. Och den har inte valdinosaurier som Ă€ter folk i visuella rotoskop (Jurassic World) och den rusar för den delen inte hit och dit i en tonmĂ€ssig eller formell röra. Som en orovĂ€ckande stor majoritet blockbusterstĂ„nkare idag.

Storyn Ă€r tunn men Ă„tminstone nĂ€rvarande. Tunn men rimligt tunn. Som i den förra filmen spelar Michael Douglas en forskare och den hĂ€r gĂ„ngen ska ha han rĂ€dda sin fru (Michelle Pfeiffer) som han misstĂ€nker varit fast i ”kvantsfĂ€ren” de senaste trettio Ă„ren. För att kunna rĂ€dda henne behöver han en McGuffin, i det hĂ€r fallet sitt laboratorium, en hel byggnad som (liksom det mesta i den hĂ€r filmen) krymps och förstoras hit och dit.

Tekniskt sett kan man inte sĂ€ga att Paul Rudds charmige myrman egentligen har huvudrollen – Douglas och dottern Hope (Evangeline Lilly) slĂ€par med honom pga-o (pĂ„ grund av orsaker). Egentligen har husarrest och fotboja, vilket fungerar bĂ„de som ett stĂ„ende skĂ€mt och som nĂ„gon slags narrativ stomme medan de jagar sin McGuffin. De, och naturligtvis inte bara en utan tvĂ„ par skurkar.

Jag tÀnker inte bli lÄngrandig om saken. Liksom föregÄngaren lever the Wasp pÄ sin humor, sin genomtÀnkta fart och flÀkt och sina actionscener, med de finurliga specialeffekterna dÀr smÄsaker blir gigantiska och mÀnniskan liten nog att se trögkryparnas tÀnder.

De hĂ€r effekterna och actionscenerna Ă€r inte lika maxade eller lĂ„ngdragna som de i Avengers-filmerna, till exempel, men de har funktion och stil; en anledning att vara just som de Ă€r. De bĂ€r pĂ„ en helt annan komisk elegans, bland annat just för att de Ă€r sĂ„ mycket mer enkla och ansprĂ„kslösa. Det Ă€r ett av mĂ„nga sĂ€tt som den hĂ€r filmen hittar nya sĂ€tt att förstĂ„ ”litenhet” pĂ„.

Storyn Àr inte mer Àn den behöver vara för att tillÄta effekternas hinderbanor, men det Àr inte mer av ett problem Àn det Àr i Bondfilmer. Jag tar gÀrna den traditionen före Marvels typiska, dÀr vi bara presenteras för ett scenario varpÄ karaktÀrerna springer runt pÄ spelbrÀdet utan nÄgra som helst narrativa strukturer eller nÄgon dramatisk stringens. Det Àr filmer som tycks pÄgÄ i oÀndligheten, just för att de inte har nÄgon form.

Ant-Man and the Wasp klockar in pÄ strax under tvÄ timmar vilket Àr, Äterigen, under omstÀndigheterna, rimligt.

SmÄskalighet Àr som sagt spelets namn, och det Àr en annan anledning till att falla för dess charm. I eftertexterna fÄr man se alla karaktÀrer som leksaksgubbar framför filmens miljöer i modellform. Det sÀtter ett precist finger pÄ vad jag gillar med bÄde denna film och föregÄngaren. Dessa filmer rÄkar inte bara vara irrelevanta för MCU i stort, de Àr öppet och aktivt irrelevanta.

DĂ€r andra filmer skulle ha saxat improvisationer och rabbliga munhuggningar, saker som brĂ„dmogna anseare skulle pĂ„stĂ„ ”stannar upp” det ”narrativa flödet”, har Peyton Reed (regissören) kvar all sjĂ€lvmedveten och dryg humor just för att det pausar filmen och kommenterar innehĂ„llet.

Budskapet Ă€r kort och gott att vi ser pĂ„ barn som leker krig med leksaker, pĂ„ multimiljondollarbudget. Filmen vĂ„gar pĂ„peka sin egen irrelevans. Den vĂ„gar föreslĂ„ att det finns en riktig vĂ€rld som det kan vara smart att inte glömma bort – och att hur mycket vi Ă€n klĂ€mmer den dĂ€r oomphtarmen sĂ„ kommer MCU aldrig vara viktigare eller tyngre eller bĂ€ttre Ă€n tillfĂ€llig eskapism, ytlig och försvinnande som hockeypulver pĂ„ tungan.

Det Àr detta som gör Ant-Man-filmerna till de enda Marvelfilmer som har nÄgon form av öppen, Àrlig mÀnsklig nerv; de enda man kan se och faktiskt urskilja att de gjorts av mÀnniskor för andra mÀnniskor.

Att den sedan Àr för ödmjuk för att kunna nÄ fram och fÄ sin ordentliga uppskattning, det Àr inte sÄ mycket att göra Ät. Ant-Man och Ant-Man and the Wasp Àr MCU:s rimligaste och mest eleganta filmer, men kanske ingen vill ha det rimligt och elegant. Rimligt och elegant syns inte, och syns inte finns inte. Problemet med att vara liten Àr, ironiskt nog, att man mÄste förlita sig pÄ att den andre har ögon stora nog att se en. Idag gÄr tyvÀrr mycket att ta för givet.

FREDRIK FYHR


PS.

Det bör poĂ€ngteras att den hĂ€r filmens ”obetydlighet” Ă€r lite svĂ„r att sĂ€tta fingret pĂ„. Filmen har bemötts helt rimligt av kritiker och var en av 2018 mest framgĂ„ngsrika filmer rent monetĂ€rt. Kruxet jag har handlar egentligen mer om de hopplösa perspektiv man mĂ„ste anamma i de hĂ€r fallen. Filmen kammade ihop 216 miljoner dollar vilket i Marvel-mĂ„tt mĂ€tt inte Ă€r spektakulĂ€rt; samma Ă„r tickade Infinity War in pĂ„ 678 och Black Panther 700, varpÄ the Wasp ligger nĂ€rmare andra ”studiobesvikelser” som Venom och Solo: A Star Wars Story (bĂ„da 213 miljoner). Sannolikt siktade man dock pĂ„ de siffrorna frĂ„n början, varför Ant-Man placerar sig i Marvel-utbudets mittfĂ„ra, det tomma objektet som fyller ut godtycklig efterfrĂ„gan med generisk tillgĂ„ng. Marknadsföringen, och lydiga journalister, gör sedan sĂ„ att publiken fĂ„r uppfattningen att de framgĂ„ngsrika filmerna Ă€r de som Ă€r viktigast medan de som tjĂ€nar mindre Ă€r mindre viktiga (i vĂ„r heliga samtid eller pĂ„ vilket annat sĂ€tt som helst). Kort sagt: Utbudet Ă€r organiserat sĂ„ att det mest vĂ€rdefulla erbjuds som det mest obetydliga, vilket ju egentligen Ă€r mycket frustrerande.


Bildprover ur Ant-Man and the Wasp.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *