Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Rampage

Jag tycker om Dwayne Johnson. Jag börjar tröttna på att säga det. Snart nog tycker jag inte om honom längre.

Rampage är en film som verkar ge bekräftelse åt ryktet jag hört om att han bara vill vara med i filmer som är tillräckligt dåliga, så att han kan framstå som det bästa i dem. Det skulle betyda att helyllekillen faktiskt är en kille som bara anstränger sig väldigt mycket för att vara en helyllekille. När som helst kanske han gör en film med Will Smith – sedan blir det inget av det, eftersom de börjar bråka om vem som ska stå först på affischen.

Från början är Rampage ett TV-spel (jag har aldrig hört talas om det, men å andra sidan har jag inte hört talas om de flesta TV-spel och det kommer kanske inte som någon överraskning). Filmen handlar om en jakt på datoranimerade djur som växer sig större och större på grund av något mumbo jumbo-medel som kraschat från en rymdstation. Skurkarna är bara två pers, och filmen igenom hänger de på kontoret till sitt multinationella onda företag. Hjälten är förstås Dwayne, mannen som kunde tala med datoranimerade djur, et cetera. Som sidekick har han Naome Harris. De har en scen ihop där de ska ge sina karaktärer motivation. Först berättar han en ledsen historia om sitt förflutna (det innefattar tjuvskyttar). Sedan berättar hon en ledsen historia om sitt förflutna (det innefattar hennes döda bror och det tidigare nämnda onda företaget).

Sådana stunder är dock bara alibin, som när man måste gå till en bankomat och faktiskt ta ut pengar, kanske för att köpa något man inte får. Större delen av filmen består av datoranimerade djur i datoranimerad action – i slutet rivs diverse byggnader i Chicago, ja det är det gamla vanliga.

Jag understryker att allt är datoranimerat, inte för att jag är en fiende till datoranimation utan för att det så väl illustrerar den här filmens perfekta själlöshet och cynism. Rampage är så o-originell och livlös att det är outgrundligt. Regissören Brad Peyton gjorde tidigare katastroffilmen San Andreas, också med The Dwayne, och den tyckte jag också var märkligt platt för att bara vara ”popcornunderhållning”. Det är som om Peyton kände att nä, det går att ha ännu mindre smak på det här. OK för Mac & Cheese, men låt det gå några rundor i mikron först så att det verkligen bara smakar salt och klegg.

Filmen gick på bio i våras och såldes som gammal hederlig underhållning – på samma sätt som denna sommarens Dwayne-film Skyscraper – och det finns en tanketradition som säger att om en film säljs som enkel underhållning så är den per automatik enkel underhållning. Oavsett vad filmen innehåller så är den ”kul”, såklart, för det är så den säljs. Reklamen kan ju inte ljuga för mig.

Men inget kan komma ur inget och även de enklaste nöjen måste komma ur något. Typiskt sett i en film är det storyn och karaktärerna. Säga vad man vill om Independence Day (1996), men den hade karaktärer att citera och en story man kom ihåg. Det finns helt enkelt ingenting i Rampage – trots att den otroligt nog gått genom fyra manusförfattare. Den har inga höjdpunkter, inga lågpunkter. Inget händer som går att minnas. Ingen säger något man kommer ihåg.

Ja, det kraschar lite rymdskrot på jorden. Och? Ja, djuren växer och blir monsterstora. Än sen? Dwayne Johnson är charmig. Ja? Han följer efter den stora apan eftersom han är aptalaren. Det ser så ut. I slutet ruineras en storstad? Okej.

Det är inte beskrivningen av en film, det är bara ord. Rampage är visualiseringen av de orden. Ibland pratar skådespelarna med stora ögon och säger fåniga saker som om de är figurer i en tecknad film – men ibland pratar de med fokus och allvar, som om det finns något i storyn vi ska bry oss om. Filmen gör alltså i verkligheten ingenting. Kanske det är tal om en film som lever i en post-Sharknado-värld där ironi dödade all ironi i en film (Sharknado) varpå Hollywood sedan omedelbart anammade det nya lukrativa konceptet – varken-eller-katastrof-actionkomedi-gröt! Sånt ska vi göra!

Jag kan bara tänka mig att det ”roliga” man kan få ut av filmen är detta ingenting – du kan varken skratta med den eller åt den, du kan inte ta den på allvar men du behöver heller inte följa med i intrigen, den är så högljudd att den överröstar alla dina tankar och det är så mycket visuellt oljud i bild att det hypnotiserar dig. Det är manifesterad intighet som existerar så att du kan stirra på något, som hundar stirrar på lyktstolpar. Hela filmen är designad för att existera utan att vara. Det är på gränsen till magi.

Men det ska sägas: Om man faktiskt försöker bli klok på filmen så öppnar sig en ännu värre avgrund. Skådespeleriet är stämt så högt, brett och slött att det är förolämpande – Malin Åkerman spelar en av de där två skurkarna och regissören (Peyton) har accepterat vad hon än sagt och gjort, och ännu värre är hennes patetiske-kostymnisse-wannabe-till-sidekick (Jake Lacy); vanligen skulle jag inte nämna en så obetydlig figur men det kan vara det värsta skådespeleri jag någonsin sett av en skådespelare som uppenbarligen kan bättre. Sedan har vi Jeffrey Dean Morgan, som en odefinierad agent (återigen, filmen är för lat för att ge honom en organisation att arbeta åt) som filmen igenom använder exakt samma idiotiska hillbilly-dialekt på exakt samma sätt i replik efter replik. Hans rollfigur är en skurk i början men hjälper hjältarna halvvägs in. Som allt annat i filmen saknar han alltså en basal personlighet – han hade lika gärna kunnat vara en dansande morot.

Sedan har vi alla tondöva regival som kastas upp medan den här ohejdade röran till produktion lunsar fram – för en film som ska vara ”kul” innehåller den ovanligt mycket kallsinnig grymhet. Det gäller såväl för den stora apan som tycker om att göra vulgära gester med sina händer (otroligt nog går vi igenom hela filmen utan en enda prutt) som för varelsen som får ett spjut genom sitt öga, och de skurkar som blir så förnedrade innan de dör att jag inte vill träffa de i publiken som skrattar i en mörk gränd. Man gjorde blodiga, våldsamma spaghettiwesterns på 70-talet som var snällare än den här skenbart ”lättsamma” ”popcornunderhållningen”.

Och när de ändå håller på så kastar rövhatteproducenterna in lite 9/11-speglingar mot slutet, för när de datoranimerade monstren ruinerat staden så behöver vi ju se gråtande familjemedlemmar återförenas i askan. Folk vars liv slagits i spillror, där har vi en efterfrågan! Folk som är glada för att de inte dött i terrorattentat, där har vi en målgrupp! Allt för skojs skull såklart! För säljer vi filmen som skoj så kommer folk ha skoj, ja det är allt finurligt hur hjärnan fungerar.

Men denna sista punkt är faktiskt talande för att förklara just hur inkompetent Rampage är. Sådana speglingar kan fungera om filmen är stämd i ett visst tonläge – den amerikanska Godzilla-filmen kan nämnas som exempel – men i den här filmen?

Men, återigen, vad är det här för film? Nä, det är en ingentingfilm, en varken-eller-film, ett surrealistiskt vakuum inuti en säljbar licens, den cinematiska motsvarigheten till ostekta pannkakor eller den slemmiga avbrutna morfen ur John Carpenters The Thing (1982) – varken det ena eller det andra, bara en sörja. Det är fult, det stinker och det är lika kul som en stekhet dag på reningsverket.

FREDRIK FYHR


RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER

Rampage. 2018 USA 107 min. digital färgfilm – ARRIRAW 3.4K 6.5K, DI 2K, DCP. 2.39:1. Regi: Brad Peyton. Manus: Ryan Engle, Carlton Cuse, Ryan J. Condal, Adam Sztykiel. Producent: Beau Flynn, Hiram Garcia, Brad Peyton, John Rickard. Huvudsakliga skådespelare: Dwayne Johnson, Naome Harris, Malin Akerman, Jeffrey Dean Morgan, Jake Lacy, Joe Manganiello, Marley Shelton, P.J. Byrne, Demetrius Grosse, Jack Quaid, Breanne Hill, Matt Gerald, Will Yun Lee, Urijah Faber, Bruce Blackshear, Jason Liles, Mac Wells, Allyssa Brooke, Stephen Dunlevy, Danny Le Boyer, Alan Boell, DJames Jones, Gary Weeks, David An. Foto: Jaron Presant. Klippning: Bob Ducsay, Jim May. Musik: Andrew Lockington. Scenografi: Barry Chusid, Tom Reta. Kostym: Melissa Bruning. Produktionsbolag: New Line Cinema, 7 Bucks Entertainment, ASAP Entertainment, Twisted Media, Wrigley Pictures. Svensk distributör: Twentieth Century Fox Sweden (DCP, 2018), Warner Home Video (DVD/BR). Kategori: Bred mainstreamproduktion, high concept, set piece-äventyr, blockbuster. Genre: Action, äventyr, inslag av science-fiction och komedi, toner av melodram och skräck. Struktur: 3/5. Stil: EMS-MS. Premiär: 11 april 2018 (Belgien, Estland, Indonesien, Irland, Storbritannien). Svensk premiär: 13 april 2018 (DCP), 20 augusti 2018 (DVD/BR/VOD).

Omdöme: En serie actionscener som inte sammanbinder en urskiljbar berättelse, ej heller definierade karaktärer eller någon enhetlig ton. En typ av visuell smet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *