Independence Day (1996)

id1

Detta är veckans utvalda 1996-film.

OBS! Tanken var ursprungligen att ”recensera” den här filmen, men i takt med att texten skrevs så insåg jag att det enda rimliga var att avstå från att ge ett betyg.

Man brukar ofta säga att Hajen var den första blockbustern, ihop med Star Wars.

Mindre konsensus finns vad gäller frågan när ”neo-blockbustern” föddes, punkten då Hollywood lärde sig att kvantitet är viktigare än kvalitet – fortfarande på 1980- och 90-talet gjordes de flesta Hollywood-filmer på (vad vi idag skulle kunna definiera som) en rimlig budget, med tanken att få tillbaka pengarna och lite mer. Men någonstans på vägen förstod studiopamparna att de kan spendera en kvackiljard för att få ytterligare kvackiljarder i intäkter. Kort sagt: Det lönar sig med en broiler.

Den stora milstolpen var Titanic (1997), som fick bolagen att förstå att en satsning kan vara hur stor som helst, men den föregicks helt klart sommaren 1996 av Independence Day, en film som kom svävandes på ett moln av gaziljoner dollar och en frenetisk reklamkampanj och som, förstås, kammade hem minst det tredubbla. Det var en tydlig signal att Hollywood-filmer inte behöver vara bra, så länge de kommer i rätt paket och så länge effekterna är upp-oomphade till max.

Jag var tio år 1996 så naturligtvis har jag sett filmen närapå oändligt många gånger – ändå har jag aldrig varit något större fan av den, jag har bara känt mig manad att se om den då och då (det är så perfekt marknadsföring fungerar). Filmens brister är ganska uppenbara: Storyn är ultrabanal, intrigen nonsens, karaktärerna suger, oavsett hur okej Jeff Goldblum och Will Smith och Bill Pullman än är. Hela filmen är bara Mac & Cheese utan salt och peppar. Jag brukar säga att det är den sämsta film jag sett flest gånger.

Men, ändå, när jag såg om den ännu en gång (eventuellt för sista gången i mitt liv) fann jag det knapra nöjet i att notera att filmen har mer själ och hjärta under sin glassiga yta än vad dagens blockbuster-mutationer har – det är en kärlek som är helt byggd på syntes; Independence Day är den första storfilmen gjord av världens Bart Simpsons, det vill säga Roland Emmerich, en man uppvuxen på skräpmat som längtar efter att göra skräpmat.

Det är åtminstone kärlek. Det är sant att Independence Day är en uttröttande och monoton film, fundamentalt dum, smetig i sitt sentiment och hjärndöd i sitt hyllande av krig. Men till skillnad från Michael Bay så är Emmerich inte cynisk. Han njuter av att vältra sig i de här sakerna, han säljer det inte som crack för att det är en bra investering. Han älskar bara skräp, helt enkelt.

Man ser det i synnerhet i hans fixering på ”money shots”; det här är en film där saker får emfas via oomph; till och med något så vardagligt som ett par datum (andra, tredje och fjärde juli) delar upp filmen i tre delar med stora oomph. Andra juli. OOMPH! Tredje juli. OOMPH! Fjärde juli. OOOOOMPH!

Det finns feta explosioner och actionscener, men de är hyggligt noggrant ihopkopplade till sin story; oomphet är en fetisch som sträcker sig till repliker och plot points – ”Check mate” säger Jeff Goldblums nördiga forskare. OOOMPH! Detta är en film som är förälskad i varenda scen den har att bjuda på.

Filmen finner tid till att blinka till (läs sno från) praktiskt taget varje annan stor sci fi-film som gjorts. Storyn är, högst bokstavligen, en flygande tefat-film från 1950-talet korsat med en ensemble-katastroffilm från 70-talet med enorma plagiat från Aliens, Top Gun, Star Wars, ”Star Trek” och ”Arkiv X” inkastat i smeten för att skapa en konstruktion som är tom på originalitet men som onekligen underhåller dem som vill ha just en sådan film.

Jeff Goldblum, som spelar den nördiga forskaren som listar ut före alla andra att utomjordingarna kommer att attackera, är en av 90-talets eko-hjältar – han bryr sig om miljön och är fixerad vid återvinning (liksom Emmerich). Bill Pullman spelar USA:s president, eftersom han var det närmaste en hjältemodig Bill Clinton som 90-talets Hollywood hade att bjuda på. Will Smith var pilothjälten, eftersom han också var på väg att bli en av Hollywoods mest ”bankable” stjärnor i världshistorien.

Den som inte vet vad filmen handlar om vet lika mycket som de som sett filmen – utomjordingar attackerar, och så är det med det. Planen vi har för att besegra dem har gått till (den historielösa) popkultur-historien som en av de mest löjliga idéer i en sådan här film någonsin, men det är å andra sidan charmen. Det är fånigt? Det är fånigt. Bland pompösa tal och tuffa one-liners så är det en alkoholiserad bonde, spelad av Randy Quaid, som har filmens mest minnesvärda replik: ”Up yoouuuuurs!”

Faktumet att denna blockbuster bygger helt på andra blockbusters föreslår att vi nått en halt: Det är talande att denna typ av självmedvetenhet och ironi skulle vara det enda som denna typ av film hade kvar att erbjuda – redan samma år gjorde Tim Burton Mars Attacks (1996), som praktiskt taget är samma film som Independence Day fast rolig och faktiskt, paradoxalt nog, mycket mer rimlig och realistisk.

Det talar verkligen för Independence Day som en epilog till den Spielbergska blockbustern, som började med Hajen, och en introduktion till Michael Bay-eran: Efter Independence Day förstod filmbolagen att publiken kommer att betala för att se inte bara ungefär samma sak som förut utan exakt samma sak, ekon av ekon av ekon, så varför inte bara fortsätta reproducera. Vår tid av uppföljare och remakes har vi oss själva, eller åtminstone den betalande publiken, att skylla för. Det började redan här, för 20 år sedan. Att sedan Emmerichs film har viss kärlek i blodet, det märker inte producenter som följer kalkyler och rapporter – det är kalkyler som föreslår att en film som John Carter är en hit (det blev en flopp) medan Mad Max: Fury Road inte är något att satsa på (det blev en hit, och är en fantastisk film dessutom). De ser på siffrorna och har ingen koppling till publiken.

Å andra sidan vet jag inte om publiken är i kontakt med sig själv heller. Om Independence Day tog slut på Spielberg-eran på 80-talet, den kommersiella-men-ofta-genuina-höjdpunkten av Ghostbusters och Gremlins, så måste vi börja nå slutet på den bokstavliga återvinningsfilmen, ”fan fiction for the masses”-konceptet, kopian av kopian av kopian, Om Independence Day är en film som ger ingenting, ett tomrum fyllt av generiskt innehåll och effekter, så är Transformers och Turtles och Jurassic World mer-än-döda produkter som gör, bokstavligt talat, mindre än ingenting.

Om någon nu säger att jag inte recenserat Independence Day med den här texten så är det mitt svar: Det finns ingenting här att recensera. Det går bara att konstatera att filmen innehåller vad den innehåller, det som redan gjorts förut, och att den som gillar det kommer att gilla det. Jag kan inte recensera en 20 år gammal Big Mac, i synnerhet inte om folk fortfarande äter den. Och om det nu inte är hela sanningen, så är det den enda version av sanningen jag orkar med. Det är en småcharmig film – vilket inte är att underskatta, om uppföljaren kommer att följa vår tids trend av romantiserat gravallvar – men det är också en småcharmig film som jag hoppas att jag aldrig ser en gång till i mitt liv. Jag har gjort slut med min barndom och gått till Myrorna med min nostalgi. Det måste hända dig också, förr eller senare.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *