Sherlock Holmes möter döden (1943)

Tanken på Sherlock Holmes som superhjälte i de allierades tjänst var… dum. Det insåg publik, kritiker och till slut även Universal. Efter Sherlock Holmes i Washington (1943) var det ingen som trodde på en Holmes tagen ur sitt rätta sammanhang, uppe i flygplan med vågig pre-beatnik-frisyr. Det var, och är fortfarande, den minst omtyckta filmen i den här serien. Alla insåg att Holmes var tvungen att gå tillbaka till rötterna. Svaret blev den ironiskt betitlade Sherlock Holmes möter döden, som återgår till vad som gjorde Fox’ första Baskervilles hund (1939) så bra – övernaturliga villospår, en dimmig gammal herrgård och ett mordmysterium att lösa. Och en Holmes som såg ut som han skulle (bara på den svenska affischen har han kvar sin oacceptabla ”vågfrisyr”).

Det är egentligen lustigt att Universal inte gjorde det på en gång. De hade ju redan sina monsterfilmer i bagaget, och Basil Rathbone hade spelat den unge Frankenstein i den osedvanligt lyckade uppföljaren Frankensteins son (1939). De visste hur man skapade gotiska effekter på rimlig budget – det hade inte varit någon konst att operera in Holmes ens i de viktorianska miljöerna där han hörde hemma. Men med tanke på hur mycket pengar Holmes-filmerna tjänade på så liten budget så var det inte troligt att man tänkte lägga pengar på scenografi i första taget.

Sherlock Holmes möter döden är en film som gör det mesta rätt – den har inga, eller snarare mycket få, inslag av propaganda. Watson får något att göra. Båda dessa faktum förklaras fint i inledningen, som utspelar sig på det ruggiga Musgrave Hall, en herrgård som befolkas av män som blivit psykiskt skadade efter kriget. Holmes ser vi inte röken av, däremot en murrig krog som har en levande, blodsugande kråka som maskot. Istället för Holmes får vi Watson, som arbetar på herrgården för att se över de psyksjuka männen. Redan från början märks det att såväl manusförfattaren (Betram Millhauser) som producenten och regissören Roy William Neill anstränger sig extra för att vrida om våra förväntningar.

Den här lekfullheten fortsätter även när Holmes väl kommer in i bilden, vilket sker via mystiska omständigheter som förstås leder till att ett mord upptäcks – filmen har ett par (jag tänker mig oavsiktliga) Buñuel-ögonblick, inte minst när Holmes och Watson hittar den första kroppen under ett hopkrattat täcke med höstlöv. Vi får aldrig se kroppen, vilket ger en drömsk och retsam effekt, och Neill använder sig av liknande effekter på olika sätt i den här filmen – folk är döda utan att vi får se det, eller så tycks de bli mördade utan att dö.

Produktionsmässigt är filmen också solid och sammansvetsad, med en ny fotograf och klippare samt ett förstärkt team bakom dekoren – allt sammantaget saker som syns. Allt verkar arbeta för att Rathbone och Bruce ska fungera så bra som möjligt i sina paradroller – vid det här laget var de förstås lika erkända som varma i kläderna, och de verkar glada över att vara tillbaka på mammas gata. Det finns en typ av glädje i ensemblen också. Flera skådespelare som vi redan sett i tidigare filmer dyker upp i nya roller här – det berodde på att skådespelarna var kontraktsbundna till Universal och fick ställa upp i småroller om de behövdes; det var ”ring så jobbar vi”-ruljangs. Detsamma går att säga om folk som John P. Fulton, den okrediterade specialeffektsmannen som skapade åskeffekterna i James Whales Frankenstein-filmer. Han skapar ett par ögonblick också i Sherlock Holmes möter döden som ett ögonblick får tiden att stå stilla – en bokstavligt talat elektrisk närvaro.

Storymässigt finns inte så mycket att orda om – Holmes infinner sig på herrgården och får använda sin deduktionsförmåga för att hitta mördaren, ja det är väl inte så konstigt. Filmens enda riktiga brist är att den saknar en George Zucco eller en Lionel Atwill i skurkrollen. Det slutgiltiga avslöjandet av den skyldige är imponerande, men hade varit ännu bättre om mördaren inte spelades av en så intetsägande träbock till skådespelare. Överanalyserar man intrigen kan man förstås också finna att intrigen är ett smärre lapptäcke av saker vi redan sett.

Men till viss del är den här filmen så imponerande just för att föregångarna var så tama. Många idéer och lösningar är lika imponerande visuellt som på papperet. Framför allt finns här en återgång till grundidén om vem Holmes ska vara. Han är i sitt rätta element i den här knarriga gamla rullen, och han får tänka själv. Millhausers kreativa manus ger honom en del nötter att klura på som inte kommer vare sig från Doyles värld eller från de tidigare filmerna. Allt som händer är inte helt oförutsägbart, men det finns åtminstone inga kryckor eller hjälpmedel – det är Doyles vision av Holmes som deduktiv renässansman, genomsyrad i Rathbones hökliknande uppsyn, så ofta som möjligt filmad i profil.

FREDRIK FYHR


SHERLOCK HOLMES MÖTER DÖDEN

Sherlock Holmes Faces Death. 1943 USA 78 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi och producent: Roy William Neill. Manus: Bertram Millhauser. Huvudsakliga skådespelare: Basil Rathbone, Nigel Bruce, Dennis Hoey, Arthur Margetson, Hillary Brooke, Halliwell Hobbes, Minna Phillips, Milburn Stone, Gavin Muir, Gerald Hamer, Vernon Downing, Olaf Hytten, Frederwick Worlock. Foto: Charles Van Enger. Klippning: Fred R. Feitshans. Musik: Hans J. Salter. Scenografi: John B. Goodman, Harold H. MacArthur, Edward R. Robinson, Russell A. Gausman. Kostym: Vera West. Produktionsbolag: Universal Pictures. Svensk distributör: Universal (35mm, 1943), Altantic (DVD, 2007), Koch (DVD, 2013). Kategori: Bred studioproduktion, mellanbudget, serie, krim. Genre: Thriller, spionthriller, krim/deckare/pusseldeckare, inslag av propaganda, romantik, action, toner av skräck och äventyr. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 17 september 1943 (USA). Svensk premiär: 29 november 1943.

Omdöme: Krim-rutin med skickligt iscensatt miljö och stämningsskapande, en sammansatt och tillfredsställande mysterieintrig, en liten mängd kreativa cinematiska idéer, utmärkt ensemble och allmän fin balans i ton och stil.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *