Aquaman (2018)

Under ytan finns ingenting. Men ytan är åtminstone grann.

Känslan jag får av Aquaman påminner lite grann om att se Eurovision Song Contest – det är kravlöst nonsens på en liksom fetischerad nivå. Det är kitsch i kubik. Filmen innehåller faktiskt en datoranimerad bläckfisk som spelar trummor. Det är väl ändå inte ett otänkbart inslag i ett bidrag från låt säga Cypern eller Grekland?

Därför är också filmen – konstigt nog – lite för intressant för att riktigt helt fungera som en enkel bit biounderhållning. Det är en lattjolajbanlåda men inget i den hör egentligen ihop.

Till någon mån är filmen en saga. Jodå. En saga om en fyrvaktare som blev kär i en sjöjungfru (läs: drottningen av Atlantis, en mycket vit och blank Nicole Kidman i en liksom torsk-med-vitsås-inspirerad outfit). De har en osannolik romans ihop. Den varar i flera år, innan en explosion plötsligt bestämmer att det inte går an längre. In genom dörren till fyrvaktarens lilla hus kommer Kenny Starfighter-liknande soldater och Kidman måste återvända till havets rike, som tydligen inte gillar det här med kärlek mellan arterna.

Det är inte sista gången en sådan där Explosion Som Avbryter Den Lugna Scenen kommer, förresten. Jag tror det kan ske sex gånger (eller mer) i filmen. Till slut börjar det likna något slags running gag ur en gammal Leslie Nielsen-film. Tänk om det just när ni sitter och läser de här orden, utan att ana någo- BOOOM!

Ja ni fattar kanske.

Till någon mån är Aquaman också en fantasyfilm. Det måste den vara, för en majoritet av vad alla karaktärer säger har att göra med hur världen under ytan fungerar – havet är som bekant djupt och det finns sjuttielva olika kungariken och årtusenden av traditioner och seder att hålla koll på. Inte för att manuset gör det, men strunt samma. Världarna är, liksom actionscenerna, skapta med verkligt färggrann CGI som ofta ser helt fantastisk ut – vilket säger en del i vår tid, då specialeffekter i sådana här filmer på något sätt tenderar att vara likadana hur de än är.

Men här finns en annan energi, tycker jag. De där färgstarka miljöerna går hand i hand med en oerhört munter självsäkerhet – liksom Keanu Reeves i Speed så skjuter filmen sin gisslan. Inget behöver spela roll så länge man kan waila en ballad eller ja, dundra på de där trummorna. Vi får till och med Dolph Lundgren på ett hörn, i rollen som en vredgad medlem av Atlantis kungarike. Han ser ut som en röd potatis med mycket hår och skägg (det är svårt att säga vad som är vad när allt flyter omkring) men han ger sig på rollen som om han är ute efter en Oscar.

Filmens story är godtycklig och hänger inte ihop alls. Aquaman själv, gestaltad av den trygge Jason Momoa, är i ena stunden en rätt blåst snubbe. Han kan inte ens hänga med i vad filmen handlar om, varför han måste ha en tilldelad tjej (Amber Heard) som får vara himla-med-ögonen-och-vara-den-som-tar-ansvar-Hermoine-figuren på väg mot en obligatorisk, automatisk ”romans”. Plötsligt vet dock Aquaman allt om romerska kungar. Varför? För att han i nästa scen behöver veta det. Han vill förstås inte heller bli kung – kungariket hotas av hans halvbror, en Scar-figur spelad av Patrick Wilson, som också sportar någon slags whitebrushad ”Simpor och grodfötter”-look. Han vill kriga mot människovärlden, och så vidare. Aquaman vill inte veta något av det. Varför? Varför inte? Ingen aning. Låt oss säga att han beslutar sig för att bli kung i slutet ändå (jag menar, vad tror du?) Vad får honom att ändra sig? Vem är han, överhuvudtaget?

Nej, manuset påminner lite grann om en Pollock av sjögräs, eller sådana där undervattensbilder man tog när man var liten och alltid blev besviken på eftersom man inte såg något. Karaktärer byter personligheter oavbrutet, och det finns knappt en scen som hänger ihop med en annan. På så sätt påminner Aquaman såväl om DC:s tidigare missgärningar (särskilt Batman v. Superman) som var och varannan mainstreamfilm av det här slaget. Det finns förresten en till skurk i filmen, förutom den tidigare nämnda. Vadå, trodde du inte det?

På en strukturell, berättarteknisk nivå är alltså Aquaman helt inkompetent. Den målar in sig i ett hörn gång på gång och varje gång försöker den trolla bort hörnet som om det aldrig hänt. Det bästa exemplet kan komma mot slutet, då filmen inte kan hitta någon som helst organisk final (eftersom ingenting egentligen varit på väg någonstans). Några skurkar byter helt enkelt sida i ett replikskifte, och även fast konflikten är över så måste vi ändå ha ett obligatoriskt pucklande mellan hjälten och skurken. Skurken har liksom inte fattat att filmen är slut.

Ändå kan jag inte ljuga om mina känslor. Aquaman faller under kategorin filmer som är präglade av vad Roger Ebert kallade ”idiotisk grandiositet”. Det är ett hav av nonsens som flyter helt på regissören James Wans absoluta självsäkerhet. Manuset är en röra men hans blick är fokuserad som ett pokerface – och han är ute efter att göra en film som är kul, opretentiös och karismatisk. Det hade kunnat vara en cynisk ”skiter i vilket”-inställning, men Wan har harmoni i sitt berättande och glädjen i filmen uppfattar jag som äkta. Vissa filmer ska helt enkelt vara som en fest.

Man kan alltså säga att Aquaman kan vara en rolig upplevelse, om man är med på noterna, om än inte en speciellt bra film. Om du inte tycker det finns en skillnad så visst, grattis. It’s your party.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *