📽 Biosommaren 1999 – vecka 23-25


BILLBOARDLISTAN 12 JUNI 1999

  1. Jennifer Lopez – If You Had My Love
  2. Ricky Martin – Livin’ La Vida Loca
  3. TLC – No Scrubs
  4. Maxwell – Fortunate
  5. 702 – Where My Girls At?
  6. Sixpence None The Richer – Kiss Me
  7. Shania Twain – That Don’t Impress Me Much
  8. Blaque – 808
  9. JT Money feat. Sole – Who Dat
  10. Chante Moore – Chante’s Got A Man.

Singeletta i Sverige (fjärde veckan): A-Teens – Mamma Mia.

Etta på svensktoppen (ny!): Björn Afzelius – Farväl till släkt och vänner.


AUSTIN POWERS – THE SPY WHO SHAGGED ME

Eller som den heter i Tyskland: Spion in geheimer missionarsstellung!

Trailern till den här filmen ger ett till exempel på hur stor Episod I var under den här tiden – ”om du bara ska se en film i år, se Star Wars! Men om du ska se två…!”

Maken till blygsam marknadsföring skulle väl aldrig ske idag, och då kom ändå Austin Powers nummer 2 med en ganska imponerande PR-maskin, med Madonna-låt (plus Ali G, vill jag minnas) och Heather Graham, det sena 90-talets sälj grej med tjej. Det… fungerade… kan jag meddela. Mer om det i memoarerna. Oh behave, as it were.

Hursomhelst. Framgångarna för den första Austin Powers-filmen var rätt oväntad, så jag antar att man maxade insatserna lite grann, för man visste inte hur länge kon hade mjölk (Goldmember skulle visa). Som ni kanske misstänker är det inte ett skyhögt reprisvärde på de här filmerna 20 år senare, men The Spy Who Shagged Me tycker jag tjänar lite på sin fläskigare budget – även om en tredjedel av skämten består av dumroliga repriser från den första filmen (helt skamlöst återanvända av Mike Myers, på samma sätt som när han gjorde Wayne’s World 2) så har filmen ett bättre flyt och är lite roligare att se på.


BIG DADDY

Jag föreställer mig att detta var den kreativa peaken för Adam Sandler, humorns Steven Seagal, och vad jag förstår ska detta vara en av hans bästa filmer. Det säger ju inte så jättemycket eftersom det är en tunn, ologisk lägsta gemensamma nämnare-komedi som letar efter guld där andra slänger skräp. Det kommer inte som någon överraskning att han spelar en slackig vuxenbebis i filmen men filmens roligaste skämt är nog hur den försöker få oss att tro att hans rollfigur faktiskt är en avhoppad juridikstudent. Av en osannolik slump får han ta hand om en femåring. Sensmoralen är förstås att han ska lära sig att ta ansvar – humorn består samtidigt i att han är en så dålig fadersfigur, och lär ungen en massa ansvarslösa saker. Så hur, vad, va? Inget som lite tuttskämt inte kan fixa förstås, är tanken, och resten verkar inte vara så noga. Filmen är full av dåligt regisserade försök till humor, där man liksom inte är säker på vad som ska vara roligt förrän poängen redan passerat en, med en särskilt befängd rättegångsfinal där den eventuellt minst trovärdiga rättegången i filmhistorien genomförs. Allt så att Sandler, förstås, ska erövra glädje och stolthet. För är du en vit, lat slackersnubbe utan talanger så ska även du bejublas som vore du bäst i världen, för annars vore det ju så synd om dig. Det är vad vi kan kalla det kulturella snuttefiltsbidraget för vita män som fanns innan #metoo ungefär.


THE GENERAL’S DAUGHTER

Den ena av sommaren 1999:s två ”generiska possessiva pronomens egennamn”-titlar. Den andra är The Astronaut’s Wife.

Generalens dotter och astronautens fru kan ju bilda klubb.

Om du ens på rak arm minns om du sett den här filmen eller inte så applåderar jag dig. Jag arkiverar den under ”John Travoltas nedåtgående spiral efter Pulpan”.


RUN LOLA RUN

Lola sprang ju egentligen 1998, och jag har bestämt mig för att bara ha med filmer som hade premiär just sommaren 1999 på dessa följetonger, men Lola är Lola på något sätt. Dessutom är Tom Tykwers genombrottsfilm så full av orange och rött att den känns mycket mer 1999 än ’98 ändå.


BILLBOARDLISTAN 19 JUNI 1999

  1. Jennifer Lopez – If You Had My Love
  2. Ricky Martin – Livin’ La Vida Loca
  3. TLC – No Scrubs
  4. 702 – Where My Girls At?
  5. Maxwell – Fortunate
  6. Sixpence None The Richer – Kiss Me
  7. Shania Twain – That Don’t Impress Me Much
  8. Blaque – 808
  9. Backstreet Boys – I Want It That Way
  10. Chante Moore – Chante’s Got A Man

Singeletta i Sverige (femte veckan): A-Teens – Mamma Mia.

Etta på svensktoppen (andra veckan): Björn Afzelius – Farväl till släkt och vänner.


SOUTH PARK: BIGGER, LONGER & UNCUT

Ja hej och hå, detta var grejer det. Den här filmen – som jag såg innan TV-serien kom till Sverige (hur är, återigen, en för memoarerna) – var verkligen min Asses on Fire denna sommar (referensskämt). Jag var tretton år och det är inte omöjligt att jag, likt Stan, gick runt och lyfte på stenar och lav för att se vart The Clitoris gömde sig. Jag kan säga att jag såg denna film många gånger. Sådär MÅNGA gånger, som man bara såg filmer på VHS-eran. Jag spelade in alla sångerna via ljudinspelaren och hade dem på en WinAmp-playlist (yup).

Jag såg om filmen för första gången på minst 15 år och det första som kom tillbaka var just sångerna – näjjjj, tillbaka för att rota sig i hjärnan igen. Hur ska jag kunna vakna en morgon till nu utan att sjunga att jag bor i en quiet mountain town? Säga ”with all their hockey hoolabaloo” så fort någon nämner Kanada? Eller om någon frågar hur jag mår? *på med hatten och steppskorna*

Nu är det möjligt att inte alla förstår vad jag babblar om, men se gärna den här filmen för den är fortfarande genuint rolig och träffsäker på ett sätt som de flesta komiker och komedier idag bara önskar och hoppas att de kanske kommer i närheten av att eventuellt vara hos någon som inte är så jättebevandrad i saker och ting. Typ så. Jag skulle kunna klaga på tredje akten där saker blir lite tradiga, men så är det nästan alltid i komedier, den genre där handlingen och intrigen nästan alltid kommer i vägen.

Men bortsett från det formella gnället så håller denna film sin subversiva egg lika vass som för 20 år sedan – jag vill säga mer eller mindre, men jag tror det är varken eller. Den typ av moralpanik och medelklasshyckleri som Matt Stone och Trey Parker attackerar här är precis lika solid och lättkränkt nu som då – och en stor del av humorns energi kommer från deras brist på impulskontroll. De har en fantastisk känsla för vad de inte bör säga och göra. Så trycker de på knappen. Om det är genialitet eller galenskap vet jag inte – och jag säger det bokstavligen, inte som en kliché, för jag är övertygad om att den muntra duon (som gått och blivit libertarianer på senare år) är mycket roligare och smartare än de själva förstår.


TARZAN

Disneys Tarzan markerar punkten då den handanimerade filmen verkligen sjöng på sista refrängen. Inför denna film skapade man en CGI-teknik kallad ”Deep Canvas”, som kunde skapa digitala miljöer i den handanimerade. Tekniken fick en sådan där meckig special-Oscar och studions uppföljare – Atlantis och Skattkammarplaneten, vilka jag tidigare rekommenderat lite grann – gick praktiskt taget ut på att maxa ”Deep Canvas” tills inte mycket annat fanns kvar. Så filmen är lite grann som ett handanimerat skepp där det plötsligt börjar läcka in en massa CGI. Skeppet har inte sjunkit helt än här, men vi ser klart och tydligt att översvämningen är på gång.

Disneys Tarzan markerar även punkten då jag officiellt blev ”för gammal” för Disney (läs barnfilm). Året innan hade jag sett Mulan på bio, men that was it. Jag minns distinkt hur jag såg affischen och insåg, sådär utan att reflektera över det, som man gör när man är liten, att det var en film som inte var för mig. Jag minns Phil Collins ”You’ll Be in My Heart” skvala på Mix och Rix’ heavy rotation… men filmen i sig tog det mig årtionden att se.

Så… filmen blev en stor hit för Disney och för vissa är detta en barndomsklassiker. För mig är det… en sån där axelryckning och ett hum. Animationen är fenomenal, röstskådespelarna utmärkta, Phil Collins… okej?

Intrigen går däremot att sova sig igenom, och filmen bär på en förutsägbarhet som gör den lite mindre personlig än studions andra 90-talsfilmer. Det är synd att man inte gjorde mer av Burroughs djungelhjälte när de hade chansen Praktiskt taget är detta mest en variation av Bambi och Djungelboken; sebar och väldigt snygg, men lite tom.


WILD WILD WEST

Hehe.

Hehehe.

Hehehehehe.

Det är alltid lite hehe-kul med filmer vars titlar blir skällsord.

Men ja, här måste man ju fråga sig hur de tänkte. Will Smith och Kevin Kline som proto-feds i 1860-talets vilda västern, i kamp mot en syndstatsgalning kapad från midjan ner och spelad av en heeeeeeejdlöst överspelande Kenneth Branagh.

Ja, de tänkte väl att Will Smith var Will Smith – exceptionellt stor på den här tiden – och regissören Barry Sonnenfeld hade gjort Men in Black två år tidigare och… tja, steampunk visste nog inte kostymnissarna vad det var men hej vad kan gå fel.

Vad sägs som en hjärndöd och otroligt lat story dränkt i högljudd och groteskt ful estetik? Eller en tonmässig mardröm där usel, tom popcornhumor korsas med tematik om amerikanskt rasförtryck och pojkrumsflåsig slentriansexism – plus irriterande specialeffekter ur CGI:ns pubertet. Alla springer runt i detta virrvarr på jakt efter varsin film att vara med i, men ingen är bra och alla är vilse. Filmen är dålig på kvantnivå – man tycker liksom synd om sekunderna för att de måste pågå.

Man vet att man är illa ute när Will Smiths titellåt är det tveklöst bästa de har att bjuda på – bland annat för att den kommer i eftertexterna, när eländet äntligen är slut.

Och stackars steampunk förresten. Ingen vill vara din vän. Man skulle kunna tro att något förändrats på 20 år men ingen ville ha Mortal Engines heller. Alla vi som drömmer om den slutgiltiga filmversionen av ”Final Fantasy” får alltså acceptera att det är… tja, en final fantasy.

FREDRIK FYHR


BILLBOARDLISTAN 26 JUNI 1999

  1. Jennifer Lopez – If You Had My Love
  2. Pearl Jam – Last Kiss
  3. Ricky Martin – Livin’ La Vida Loca
  4. TLC – No Scrubs
  5. 702 – Where My Girls At?
  6. Backstreet Boys – I Want It That Way
  7. 98 Degrees – The Hardest Thing
  8. Maxwell – Fortunate
  9. Sixpence None The Richer – Kiss Me
  10. Shania Twain – That Don’t Impress Me Much

Singeletta i Sverige (sjätte veckan): A-Teens – Mamma Mia.

Etta på svensktoppen (tredje veckan): Björn Afzelius – Farväl till släkt och vänner.


Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *