💿 Bortom horisonten (1973)

Få saker är lika eländiga som när man säger ”den här filmen kan nog inte bli värre” och skådespelarna plötsligt öppnar munnarna och brister ut i sång.

Detta är en lång, trög och långtråkig variant av filmtypen Hur Tänkte De Här?, en slags subgenre som i bästa fall ger en något att skratta åt. Bortom horisonten, en nyinspelning på Frank Capras klassiker från 1937, har en och annan stönframkallande bit av patetik, men den är aldrig mer komisk än ett skämt som går för långt på en gång.

Filmen följer originalet närapå scen för scen, replik för replik, vilket är dess andra kardinalsynd. En finansman har förvandlats till ingenjör och en paleontolog har blivit en komiker, med skämt på nivån ”Jag drömde att jag svalde en jättestor marshmallow och vaknade utan huvudkudde”. Exemplariskt få stunder finns då man har lagt till eller tagit från något, vilket verkar föreslå att, nämen, kan det vara så att Capras original var perfekt som det var?

Också historiskt sett är det lustigt hur Capras film förblivit odödlig, eller åtminstone rest många resor genom tidsperspektiven. Idag kan vi se så mycket av vår moderna Hollywoodunderhållning i den filmen, och hur tidevarven än snurrar är dess tematik om pacifism och idealism hela tiden relevanta på nya sätt.

Nyinspelningen känns långt mer arkaisk, med fötterna cementerade i 70-talets katastroffilmsvåg på den havsbotten som är döda musikaler och urholkad hippiekultur. Den gjordes 1973 och är ett perfekt botemedel mot romantiserad dåtid – jag minns att Kong: Skull Island (2017, någon som minns?) skulle utspela sig 1973, men tänka sig, där hade de en butchig Tom Hiddleston som hjälte i 50-talsstuk och en sötsalt Brie Larson med Jane Fonda-stänk. Allt såg bra snyggt ut, som 70-talsversionen av det svindyra 80-tal man jämt ser nuförtiden (till exempel i ”Stranger Things”) och som jag kallar för ”flottitalet”.

I verkligheten var filmhjälten på bio 1973… en gubbe. Peter Finch, till förvillelse lik William Shatner, har huvudrollen och han flankeras av George Kennedy, mannen som bevisar att ingen manlig huvudperson kunde vara för osexig för detta årtionde. De gamla westernidealen spökade fortfarande, och det var väl delvis förståeligt när filmens yngre män är filbunkar, särskilt Michael York, som spelar, tja, Michael York (uttalas Makl Yåk).

Gubbar och gossar, det var allt som 1973 hade att bjuda på om man frågar den här filmen – på kvinnofronten intet nytt heller, ty Sally Kellerman spelar en självmordsbenägen deppgök vars livsmening LSD och women’s lib tagit död på (antar jag är andemeningen) och på Shangri-La kvittrar Olivia Hussey som, tja, Olivia Hussey. John Gielgud spelar kinamannen Chang (öhmmm…) och Liv Ullmann (!) spelar Finchs kärleksobjekt, den matriarkala superväna Shangri-La-kvinnan med det mindre exotiska namnet Catherine. Hennes sångröst är så bra att den tillhör någon annan.

För handlingen hänvisar jag till Capras original, för filmerna är alltså identiska i det avseendet. Där den filmen behagade ge oss filosofiska idéer och ideologisk stimuli, och förlitade sig på långa dialoger vars innehåll var spännande nog, så är alltså nyinspelningen en musikal.

Ja, och hujedamej sån musikal det var. Sångerna är exceptionellt stela och smöriga alster som vältrar sig i värsta tänkbara hippieklichéer – den typ av urholkat fluff som kom när flower power i verkligheten dött, och Hollywood några år för sent kom på att det här med hippies är väl hippt. Liv Ullmann dansar omkring i ring med skrattande barn som sjunger att ”ingen vet vart cirkeln slutar” – i en sång sjunger Sally och Olivia om hur de saknar att ha något att reta sig på. Ett annat nummer handlar uppenbarligen om att ha sex. Förlåt, förökning hette det visst. I en av de mest påkostade numren står ett gäng dansare och vevar gulröda banderoller hit och dit. Filmen borde komma med epilepsivarning.

Förtexterna menar att Burt Bacharach är kompositör men det låter som att en lurendrejare varit i farten. Eller så var det bara den logiska fortsättningen på 60-talet, när kärleksgenerationen dog ut och blev mainstream. Denna ockupation pågår under 70-talet tills Milos Formans Hair (1979), varefter hippien är officiellt död. Bortom horisonten representerar hur The Man gjort rebellerna till slavar och nu har en segerfest på deras kroppars bekostnad.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *