💿 Bortom horisonten (1973)

FĂ„ saker Ă€r lika elĂ€ndiga som nĂ€r man sĂ€ger ”den hĂ€r filmen kan nog inte bli vĂ€rre” och skĂ„despelarna plötsligt öppnar munnarna och brister ut i sĂ„ng.

Detta Àr en lÄng, trög och lÄngtrÄkig variant av filmtypen Hur TÀnkte De HÀr?, en slags subgenre som i bÀsta fall ger en nÄgot att skratta Ät. Bortom horisonten, en nyinspelning pÄ Frank Capras klassiker frÄn 1937, har en och annan stönframkallande bit av patetik, men den Àr aldrig mer komisk Àn ett skÀmt som gÄr för lÄngt pÄ en gÄng.

Filmen följer originalet nĂ€rapĂ„ scen för scen, replik för replik, vilket Ă€r dess andra kardinalsynd. En finansman har förvandlats till ingenjör och en paleontolog har blivit en komiker, med skĂ€mt pĂ„ nivĂ„n ”Jag drömde att jag svalde en jĂ€ttestor marshmallow och vaknade utan huvudkudde”. Exemplariskt fĂ„ stunder finns dĂ„ man har lagt till eller tagit frĂ„n nĂ„got, vilket verkar föreslĂ„ att, nĂ€men, kan det vara sĂ„ att Capras original var perfekt som det var?

OcksÄ historiskt sett Àr det lustigt hur Capras film förblivit odödlig, eller Ätminstone rest mÄnga resor genom tidsperspektiven. Idag kan vi se sÄ mycket av vÄr moderna HollywoodunderhÄllning i den filmen, och hur tidevarven Àn snurrar Àr dess tematik om pacifism och idealism hela tiden relevanta pÄ nya sÀtt.

Nyinspelningen kĂ€nns lĂ„ngt mer arkaisk, med fötterna cementerade i 70-talets katastroffilmsvĂ„g pĂ„ den havsbotten som Ă€r döda musikaler och urholkad hippiekultur. Den gjordes 1973 och Ă€r ett perfekt botemedel mot romantiserad dĂ„tid – jag minns att Kong: Skull Island (2017, nĂ„gon som minns?) skulle utspela sig 1973, men tĂ€nka sig, dĂ€r hade de en butchig Tom Hiddleston som hjĂ€lte i 50-talsstuk och en sötsalt Brie Larson med Jane Fonda-stĂ€nk. Allt sĂ„g bra snyggt ut, som 70-talsversionen av det svindyra 80-tal man jĂ€mt ser nuförtiden (till exempel i ”Stranger Things”) och som jag kallar för ”flottitalet”.

I verkligheten var filmhjĂ€lten pĂ„ bio 1973
 en gubbe. Peter Finch, till förvillelse lik William Shatner, har huvudrollen och han flankeras av George Kennedy, mannen som bevisar att ingen manlig huvudperson kunde vara för osexig för detta Ă„rtionde. De gamla westernidealen spökade fortfarande, och det var vĂ€l delvis förstĂ„eligt nĂ€r filmens yngre mĂ€n Ă€r filbunkar, sĂ€rskilt Michael York, som spelar, tja, Michael York (uttalas Makl YĂ„k).

Gubbar och gossar, det var allt som 1973 hade att bjuda pĂ„ om man frĂ„gar den hĂ€r filmen – pĂ„ kvinnofronten intet nytt heller, ty Sally Kellerman spelar en sjĂ€lvmordsbenĂ€gen deppgök vars livsmening LSD och women’s lib tagit död pĂ„ (antar jag Ă€r andemeningen) och pĂ„ Shangri-La kvittrar Olivia Hussey som, tja, Olivia Hussey. John Gielgud spelar kinamannen Chang (öhmmm
) och Liv Ullmann (!) spelar Finchs kĂ€rleksobjekt, den matriarkala supervĂ€na Shangri-La-kvinnan med det mindre exotiska namnet Catherine. Hennes sĂ„ngröst Ă€r sĂ„ bra att den tillhör nĂ„gon annan.

För handlingen hÀnvisar jag till Capras original, för filmerna Àr alltsÄ identiska i det avseendet. DÀr den filmen behagade ge oss filosofiska idéer och ideologisk stimuli, och förlitade sig pÄ lÄnga dialoger vars innehÄll var spÀnnande nog, sÄ Àr alltsÄ nyinspelningen en musikal.

Ja, och hujedamej sĂ„n musikal det var. SĂ„ngerna Ă€r exceptionellt stela och smöriga alster som vĂ€ltrar sig i vĂ€rsta tĂ€nkbara hippieklichĂ©er – den typ av urholkat fluff som kom nĂ€r flower power i verkligheten dött, och Hollywood nĂ„gra Ă„r för sent kom pĂ„ att det hĂ€r med hippies Ă€r vĂ€l hippt. Liv Ullmann dansar omkring i ring med skrattande barn som sjunger att ”ingen vet vart cirkeln slutar” – i en sĂ„ng sjunger Sally och Olivia om hur de saknar att ha nĂ„got att reta sig pĂ„. Ett annat nummer handlar uppenbarligen om att ha sex. FörlĂ„t, förökning hette det visst. I en av de mest pĂ„kostade numren stĂ„r ett gĂ€ng dansare och vevar gulröda banderoller hit och dit. Filmen borde komma med epilepsivarning.

Förtexterna menar att Burt Bacharach Àr kompositör men det lÄter som att en lurendrejare varit i farten. Eller sÄ var det bara den logiska fortsÀttningen pÄ 60-talet, nÀr kÀrleksgenerationen dog ut och blev mainstream. Denna ockupation pÄgÄr under 70-talet tills Milos Formans Hair (1979), varefter hippien Àr officiellt död. Bortom horisonten representerar hur The Man gjort rebellerna till slavar och nu har en segerfest pÄ deras kroppars bekostnad.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *