💿 Fast & Furious (2009)

Så killen startade ett band och de fick ett skivkontrakt och plötsligt headlinade de den populäraste festivalen och vi får aldrig se honom igen. Allt gick så fort! Nyss var han tolv och lekte med knallpulverpistoler.

För berättelsen om killen, se The Fast and the Furious, 2 Fast 2 Furious och The Fast and the Furious: Tokyo Drift, den här filmseriens formativa år.

Vi vet inte vart han är nu, men Fast & Furious är hans första skiva och under den dyra, slickade produktionen och de vrålande refrängerna kanske vi hittar spåren av honom. Men det är många kockar i soppan, många egon som konkurrerar med varandra, och det är svårt att säga vem som egentligen hörs och vad, om något, som sägs.

Paul Walker var FBI i första filmen. Sedan blev han ex-FBI. Nu är han FBI igen och i nästa film kommer han återigen vara ex-FBI. Han är gitarristen som ibland spelar bas, beroende på vad som krävs. Vin Diesel måste helt klart vara sångaren, för Fast & Furious annonserar sig mer än något annat som The Diesel Show (allt som saknas är Prodigys ”Diesel Power” i soundtracket). Filmen har en skurk, en sådan där generisk Mr. Knark spelad av John Ortiz. OK så han är vår reko trummis, killen som ger filmen någon slags rytm och framåtrörelse. Hade han inte varit skurk hade ju bokstavligt talat ingenting hänt för alla hade bara suttit och druckit Corona i två timmar.

Men vad som händer i filmen, vad gäller saker som handling och intrig och liknande, är mer eller mindre obegripligt. Det är lättare att se filmen som ett album. Den har inte scener så mycket som den har låtar. Vissa spår är de som skivan säljs på – då körs det bilar i full fart genom befolkade gator, tomma gator, ökenmarker, gruvor, you name it. Andra spår är lugnare, då ska det liksom pratas känslor yo. Den tredje typen av spår är chill-out festspår, sånt som ska vara på playan eller vid grillen liksom. En av de låtarna är absolut en felsjungen The Shack-cover som går ”My Corona”.

Vi ska förstå att Diesels flickvän Letty (Michelle Rodriguez) tagits av daga av bad guys – det betyder att Rodriguez, bandets sologitarrist, hade annat för sig när de var i studion. Vi får nöja oss med producenten Jordana Brewster, som sitter och rattar spakarna på mixerbordet, balanserar ut testosteronet med lite matriarkala vibes.

Ja, det är ironiskt. Fast & Furious är en av de allra sämsta filmerna i den här serien – det är den själlösa, menlösa, långtråkiga storkusinen till Michel Bays Transformers-filmer, mer av en mensch men ännu tråkigare att sitta brevid på ett släktkalas; helt omöjlig att lägga på minnet eller få ut någonting av alls. Ändå blev det en pangsuccé och filmen som tog den här serien från ett slags randomrullarnas ingenmansland till Hollywoods A-liga.

Det påminner mig om Roger Eberts anekdot om paret som frågade honom vilken som var den bästa filmen de kunde se på bio – han rekommenderade Bergmans Viskningar och rop med lovord, sa att det var en av de bästa filmer han någonsin sett och att den skulle förändra deras liv. ”Gee” sa de, ”låter inte som något för oss”.

Fast & Furious är den logiska slutsatsen av den inställningen, filmer som varken ger eller kräver något. En existentiell tomhet större än alla avgrunder välter sig ut mot publiken, med banalitetens brutala våld, och försäkrar oss om att vi inte behöver oroa oss eller undra för mycket. Seså, säger filmen, era liv är faktiskt helt meningslösa och inte mer värda än den här filmen. Vrom vrom.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *