💿 Fast & Furious 6 (2013)

Vid det här laget jämförs Fast & Furious-serien alltså bäst med ett populärt rockband. Jag menar, riktigt populärt. Så populärt att det inte kan tillåtas vara hur bra som helst. Dyr vaniljkräm strömmar i mittfåran kallad Mainstream. Receptet ändras inte i onödan.

Det är förstås problemet med sådär riktigt stora och syntetiska mainstreamartister – deras framgång hänger ihop med deras popularitet, och deras popularitet hänger ihop med deras aktualitet. Har du tur kan du göra en tredje skiva blaffig nog att spräcka piñatan, men förmodligen glider du bara ut i skvalet och blir oljud i mängden.

Som jag såg det var Fast & Furious första skivan. Världsherravälde, lyx och flärd. Fast Five var andra skivan, den där riktigt välproducerade och genomarbetade, Vi Ska Visa Dem Att Vi Menar Allvar-produkten. Shit, den var ju nästan bra på liksom riktigt.

Sedan, som den ju alltid gör, kommer måndag tillbaka. Även för big shots är det vardag. När buzz och glitz är det enda som egentligen livnär ens karriär, och ego, uppstår ett konstigt vakuum när ögonen vänjer sig vid fotoblixtarna och buzzet sjunker undan till ett mindre humm någonstans i utkanten. Hey aren’t you that guy from that movie?

Fast & Fuious 6 är en runda till, för sakens skull, och för att varumärket måste ju pumpas för att hållas vid liv. OK en till skurk, vi har hyrt in Luke Evans. OK, lite nya sights också så… vi åker till… London.

London?

OK, London. Kom ihåg att packa ner det soliga vädret och bikinibabesen från Kalifornien för vi måste ha dem när vi kommer fram.

Resten är bara en fråga om att parkera karaktärer och köra iväg med dem när det behövs, lösa pusslet liksom. Vi har ju ett nytt hot nu så Dwayne Johnson, från förra filmen, får bli bro med Diesel. Michelle Rodriguez säger att hon vill vara med nu igen så OK, hennes karaktär… har haft minnesförlust… så, men nu är hon tillbaka. En scen eller två med Vin Diesel, lite gråtgråt moody moody sådär. Så har vi något att mecka med medan godtyckliga twistar gör att vi kan köra lite bil, sno nåt chip eller annat. Nähä någon blir kidnappad. Finalen innefattar ett gigantiskt jetplan som aldrig lyckas lyfta, bland annat för att bilar hänger och dinglar från vingarna i gripklor. Man måste ge det till piloterna som envisas med att försöka få upp planet i luften ändå. Naturligtvis är de ryssar.

Allt det där borde vara festligt, om inte direkt spännande, men istället är det bara specialeffekter och glosoppa. Man har inte riktigt orkat göra det bra den här gången – filmen kör i diket på en gång faktiskt, när den oceremoniellt börjar med The Rocks jakt på Luke Evans, som om vi automatiskt ska bry oss, varpå Diesels gäng dras in fastän de nu blivit ekonomiskt oberoende sedan förra filmen.

Man kan riktigt känna hur sommarlovet fortfarande pågår. Den förra filmen var ju dessutom inte så pjåkig, så man har på alla sätt anledning att vara nöjd. Orka mer? Ser vi inte hellre en komedi om hur Vin Diesel och Paul Walker försöker överleva småstadslivet, ta hand om bebisar, gå till puben… kanske gå tillbaka till att sno DVD-spelare igen?

De är, som man säger, retired. Eller, för att ha rätt stil, ReTired. Den bästa tänkbara titeln på den här filmen – tired som i trött, eller som i däck, och prefixet re som i repris. Det borde finnas ett par skämt att hitta på där, men för att följa filmens exempel så lägger jag ner i lättja. Filmen orkar inte ens heta sig själv i förtexterna, där den bara annonserar sig som ”Furious 6”. Det krävs en särskilt slapp filmserie för att komma undan med det, kan jag känna. Tänk om Sagan om ringen: Härskarringen (2001) hade följts upp av Sagan om de två tornen (2002) och Ringen 3.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *