💿 Fast Five (2011)

Mina tankar går tillbaka till de där DVD-spelarna. I den första The Fast and the Furious (2001) var det vad allt handlade om. Vem åkte runt och snodde DVD-spelare? Var det strulpellen Vin Diesel, månne?

Tio år senare. Fast Five. Den bästa filmen i den är serien sedan den första filmen. Visst, det är rätt jämnt. Men inte så jämnt att vi talar om målfoto. Dessa två stjärnor vetter åt en halva till, medan de två som gällde för 2 Fast 2 Furious vette åt en halva mindre.

En paradox finns förstås i att det nästan inte körs några bilar i Fast Five. Istället har Vin Diesels gäng förvandlats till en uppbeefad Jönssonliga som i den här filmen är ute efter ett kassaskåp tillhörande Brasiliens Wallenberg.

Det gör att man måste fråga sig vad en bra Fast and the Furious-film egentligen ska vara.

Svaret är naturligt: Spela roll, kokosboll. Money talks.

Fast Five är dessutom på ett helt konsekvent sätt den första delen av den andra delen – den första av de fyra sista. Eller, om man vill, bandets andra skiva efter albumdebuten (Fast & Furious). Allt innan dess var ”Early life”-sektionen på Wikipedia.

Konstigt nog påminner det lite grann om Harry Potter. Det är inte förrän den fjärde-femte filmen som saker börjar hända och vi känner att serien vet vad den vill vara.

Nej jag har fortfarande inte talat om vad filmen handlar om – det är mycket roligare att förmedla på omvägar. F&F-serien börjar verkligen mucka gräl med Mission: Impossible-serien här, som om skolgården inte är stor nog åt dem båda. Vin Diesel har sett Tom Cruise och ba hrrrrrhhh! Han måste OCKSÅ sno ett kassaskåp som är helt omöjligt att sno. Som tur är har han ett gäng andra karaktärer parkerade från de tidigare filmerna. Gal Gadot från fyran, Ludacris och Tyrese Gibson (artisten tidigare känd som Tyrese) från tvåan. Ingen Bow Wow. Nä, jag sa ju att trean bara var en fas!

Å andra sidan är snubben vid namn Han kvar, för Fast Five är på något mirakulöst sett fortfarande en prequel till The Fast and the Furious: Tokyo Drift, som alltså var den tredje filmen i serien, första gången vi träffade Han och även sista, ty han mötte ett grillat öde i en bil (men man ska aldrig säga aldrig, i sådana här såpor tenderar folk att överleva både det ena och det andra) Jag vet inte hur det är möjligt att krångla till saker som egentligen är så enkla. Betyder det att det är Tokyo Drift som är vart serien är på väg? Ska det vara… ”finalen”…?

Det nya blodet kommer från Dwayne Johnson som spelar Tommy Lee Jones i Jagad gånger femton ungefär. Troligen är det Johnson som på egen hand sparkar liv i filmens motor och får den att bli så pass rapp och kravlöst underhållande som den ändå är – kanske hans närvaro inspirerar filmen till att motivera sig själv också. Vi får faktiskt en scen där Vin Diesel och Paul Walker står på en balkong och förklarar för varandra (och oss) exakt vad filmen handlar om, så att ingen ska kunna klaga på att filmen inte har någon story.

”Vi ska råna killen på allt han har och sedan försvinna!”

”Och vi behöver ett team!”

Och vi behöver en Dwayne Johnson hack i häl och det är precis vad vi får, genom diverse broilade actionscener och en och annan vurpa, alltsammans redigerat och sammanställt av hovregissören Justin Lin på sätt som är helt habila och nästan beundransvärda, hade det inte varit för den slutgiltiga smaken av metall.

Så att Fast Five är en av de bästa filmerna i den här serien är en sanning vars betydelse är relativ. Den försvinner ur ens huvud precis lika snabbt som de tidigare filmerna, men medan den pågår har den lite mer stuns, som en fudge som fastnar mellan tänderna. Det är bättre än syrligt hockeypulver (tvåan), försvinnande sockervadd (trean) eller sådan där bubbelchoklad där man betalar för luft (som fyran).

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *