💿 Point Break (1991)

Jag har aldrig riktigt fattat grejen med Point Break.

Du vet kanske kÀnslan. Jag misstÀnker att det inte Àr sÄ mycket att göra Ät. Ibland hÀnger man inte med, och sÄ Àr det med det.

Tillsammans med Dirty Dancing Àr det den stora mainstreamkultfilmen som Patrick Swayze blev ikon i, och en film som sedan 1991 Ànnu sprider sitt pollen i testosteronstinna actionfilmer i sommartid.

En ung Keanu Reeves, pĂ„ grĂ€nsen till stjĂ€rnskapet, spelar FBI-rookie som anlĂ€nder i Kalifornien. Grejen? Ett gĂ€ng bankrĂ„nare gör superkvicka stötar. De kommer tillbaka varje sommar och gör samma stötar – ”Ex-Presidents” Ă€r deras nick, eftersom de har presidentmasker över sina huvuden. Tricky Dick verkar extra exalterad, men ingen kommer nĂ„gonsin till skada och rĂ„narna gĂ„r aldrig in i de stora valvet utan nöjer sig med pengarna de fĂ„r i kassan. De Ă€r alltsĂ„ lite som rövarna i Kamomilla stad – de tar bara sĂ„dant de kommer Ă„t och behöver.

De misstĂ€nkta? Surfare! Partnern Gary Busey förklarar att de lĂ€mnar sand och olja efter sig. SÄ  hey, vad kan det annars vara?

VĂ„r Man Kenny fĂ„r alltsĂ„ lĂ€ra sig surfa och bli infiltratör hos surfargĂ€ngen som, visar det sig, rör sig i klaner, lite grann som djur i revir pĂ„ savannen. Swayze Ă€r zenbabyn Bodhi, nere-pĂ„-jorden men pĂ„ jakt efter nĂ€sta thrill, utanför alla tĂ€nkbara sociala sammanhang utom dĂ„, antar jag, stranden och brĂ€dorna. Hans surfargĂ€ng verkar för trevliga för att rĂ„na banker. Strandens andra surfargĂ€ng Ă€r ett gĂ€ng odefinierbara creeps – Bodhi kallar dem nazister men de klĂ€r sig som punkare och har hĂ„rdrocksaffischer pĂ„ vĂ€garna. Fast lite herring luktar de vĂ€l Ă€ndĂ„?

Ja, nÀ, det Àr ingen som direkt ligger pÄ gaspedalen vad gÀller mysteriet hÀr. Det Àr mer eller mindre uppenbart vad för roll Bodhi och gÀnget har att spela hÀr, och Katryn Bigelow (som regisserade) lÄter det passera frÄn första början som nÄgon slags öppen hemlighet.

Jag har förstĂ„tt att det Ă€r just bristen pĂ„ spĂ€nning och konflikt som gjort Point Break sĂ„ populĂ€r. Reeves och Swayze stĂ„r inte mano a mano hĂ€r som ordning mot kaos. Det finns ingen typisk machismo och den enda sunkiga jargongen kommer frĂ„n polishuset och dess slemmiga konstaplar. Pitchen om en snut som infiltrerar surfare blir heller ingen ironisk actionkomedi i Shane Black-stuk – istĂ€llet ska vi förstĂ„ Bodhi som en sympatisk outsider, nĂ„gon som försöker hitta ett sĂ€tt att leva utanför samhĂ€llet, maximera sin individuella potential, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, likt ett löv i vind, greppa tag om den dĂ€r urgamla amerikanska myten om ett Liv I Frihet.

Jag har tvĂ„ problem med det hĂ€r. Det ena Ă€r filosofiskt och det andra Ă€r tekniskt. Filosofiskt sett tycker jag inte att en sjĂ€lvupptagen snubbe blir bĂ€ttre om han ersĂ€tts av en annan variant av samma sak. Hade Bodhi verkligen varit intresserad av ett Liv I Frihet hade han insett att surfing Ă€r nĂ„got syntetiskt, resultatet av kommers och industri och lika Ă€kta som en vigselring, tio slipsar i garderoben och en VĂ€rldens BĂ€sta Pappa-mugg pĂ„ frukostbordet. Att han Ă€r sĂ„ sĂ€vlig och ”soft” gör honom bara Ă€nnu mer irriterande och liksom
 sublimt förvriden. Han hör hemma pĂ„ en verklig savann kanske, nĂ„gonstans i Afrika nĂ€ra den oförbrukade natur som finns kvar. Fast shit de har ju inga cheeseburgers i Kenya kanske, orka.

HÀr kan man förstÄs sÀga att poÀngen Àr just att Bodhi Àr en motsÀgelsefull och komplex figur, ÀlskvÀrd men hopplös, en person som tÀnkt rÀtt men kommit till fel slutsats. Alldeles oavsett Bigelows romantiska kamera, dÄ, som verkar dyrka Bodhi som filmens moraliska och spirituella hjÀlte.

Det leder mig hursomhelst till mitt tekniska problem med filmen, vilket helt enkelt Ă€r att filmen inte handlar om honom tillrĂ€ckligt mycket. Point Break Ă€r i stommen och i största delen av sjĂ€lva storybygget, en snutfilm. Vem Ă€r skyldig, vem Ă€r oskyldig? Hur lĂ€nge ska chefen skrika pĂ„ dem? Hur lĂ„ng tid innan Reeves och Busey blir buddycops? Den intensivt stirrande Lori Petty stĂ„r som kĂ€rleksobjektet – vad ska hon sĂ€ga nĂ€r det visar sig att han ljugit?

Bodhi Àr stilig och inbjudande, men tekniskt sett Àr han placerad nÀstan i filmens utkant, som figuren som ingen riktigt kommer Ät och som inte riktigt bryr sig om nÄgot som hÀnder. Hela filmen pÄgÄr medan han stÄr och tittar pÄ. Bara nÀr nÄgon faktiskt jagar honom sÄ springer han. SÄ fri och sjÀlvstÀndig var han.

Jag har nĂ„gon liknande aversion mot Kathryn Bigelow, som Ă€r en regissör jag skulle vilja uppskatta mer. TyvĂ€rr finner jag henne arkiverad i mitt inre intill John Ford och D.W. Griffith – inte nĂ„got som nĂ„gon borde klaga över, men för mig regissörer som genomsyras av ett tomt, nĂ€stan kliniskt filmskapande. Bigelow berĂ€ttar inte berĂ€ttelser sĂ„ mycket som hon presenterar dem. Det Ă€r mycket montage och allt ser stiligt ut men nĂ„got i centrat Ă€r lobotomerat (en typ av omĂ€nsklighet som skulle komma att bli Ă€n mer problematisk i senare alster som Zero Dark Thirty och Detroit).

I vilket fall som helst har Swayze och Reeves bildat en standard för en viss typ av sommarblockbusters som lever och har sig i dag – Fast and Furious-serien Ă€r kanske den tydligaste – dĂ€r de manliga hjĂ€ltarna lever efter en egen lag, söker frihet och vill bara ta ansvar för sig och de sina; det leder till att de mĂ„ste gĂ„ bortom lagen, men de Ă€r ju sĂ„na mjukisar egentligen att man mĂ„ste gilla dem.

Det rör sig fortfarande om en machofantasi, förstĂ„s. Kanske en som i det lĂ„nga loppet Ă€r mer destruktiv för den som faller för den – den ger ju inget motstĂ„nd, den spelar pĂ„ skönhet och vĂ€llust, den uppmuntrar till fĂ„fĂ€nga och eskapism och tjejerna gillar en.

Att det sedan Ă€r mycket möjligt att Bodhi Ă€r en psykopat
 ja, det slinker liksom ur tankarna, som nĂ€r en orm slinker ner i vatten.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *