💿 Point Break (1991)

Jag har aldrig riktigt fattat grejen med Point Break.

Du vet kanske känslan. Jag misstänker att det inte är så mycket att göra åt. Ibland hänger man inte med, och så är det med det.

Tillsammans med Dirty Dancing är det den stora mainstreamkultfilmen som Patrick Swayze blev ikon i, och en film som sedan 1991 ännu sprider sitt pollen i testosteronstinna actionfilmer i sommartid.

En ung Keanu Reeves, på gränsen till stjärnskapet, spelar FBI-rookie som anländer i Kalifornien. Grejen? Ett gäng bankrånare gör superkvicka stötar. De kommer tillbaka varje sommar och gör samma stötar – ”Ex-Presidents” är deras nick, eftersom de har presidentmasker över sina huvuden. Tricky Dick verkar extra exalterad, men ingen kommer någonsin till skada och rånarna går aldrig in i de stora valvet utan nöjer sig med pengarna de får i kassan. De är alltså lite som rövarna i Kamomilla stad – de tar bara sådant de kommer åt och behöver.

De misstänkta? Surfare! Partnern Gary Busey förklarar att de lämnar sand och olja efter sig. Så… hey, vad kan det annars vara?

Vår Man Kenny får alltså lära sig surfa och bli infiltratör hos surfargängen som, visar det sig, rör sig i klaner, lite grann som djur i revir på savannen. Swayze är zenbabyn Bodhi, nere-på-jorden men på jakt efter nästa thrill, utanför alla tänkbara sociala sammanhang utom då, antar jag, stranden och brädorna. Hans surfargäng verkar för trevliga för att råna banker. Strandens andra surfargäng är ett gäng odefinierbara creeps – Bodhi kallar dem nazister men de klär sig som punkare och har hårdrocksaffischer på vägarna. Fast lite herring luktar de väl ändå?

Ja, nä, det är ingen som direkt ligger på gaspedalen vad gäller mysteriet här. Det är mer eller mindre uppenbart vad för roll Bodhi och gänget har att spela här, och Katryn Bigelow (som regisserade) låter det passera från första början som någon slags öppen hemlighet.

Jag har förstått att det är just bristen på spänning och konflikt som gjort Point Break så populär. Reeves och Swayze står inte mano a mano här som ordning mot kaos. Det finns ingen typisk machismo och den enda sunkiga jargongen kommer från polishuset och dess slemmiga konstaplar. Pitchen om en snut som infiltrerar surfare blir heller ingen ironisk actionkomedi i Shane Black-stuk – istället ska vi förstå Bodhi som en sympatisk outsider, någon som försöker hitta ett sätt att leva utanför samhället, maximera sin individuella potential, på något sätt, likt ett löv i vind, greppa tag om den där urgamla amerikanska myten om ett Liv I Frihet.

Jag har två problem med det här. Det ena är filosofiskt och det andra är tekniskt. Filosofiskt sett tycker jag inte att en självupptagen snubbe blir bättre om han ersätts av en annan variant av samma sak. Hade Bodhi verkligen varit intresserad av ett Liv I Frihet hade han insett att surfing är något syntetiskt, resultatet av kommers och industri och lika äkta som en vigselring, tio slipsar i garderoben och en Världens Bästa Pappa-mugg på frukostbordet. Att han är så sävlig och ”soft” gör honom bara ännu mer irriterande och liksom… sublimt förvriden. Han hör hemma på en verklig savann kanske, någonstans i Afrika nära den oförbrukade natur som finns kvar. Fast shit de har ju inga cheeseburgers i Kenya kanske, orka.

Här kan man förstås säga att poängen är just att Bodhi är en motsägelsefull och komplex figur, älskvärd men hopplös, en person som tänkt rätt men kommit till fel slutsats. Alldeles oavsett Bigelows romantiska kamera, då, som verkar dyrka Bodhi som filmens moraliska och spirituella hjälte.

Det leder mig hursomhelst till mitt tekniska problem med filmen, vilket helt enkelt är att filmen inte handlar om honom tillräckligt mycket. Point Break är i stommen och i största delen av själva storybygget, en snutfilm. Vem är skyldig, vem är oskyldig? Hur länge ska chefen skrika på dem? Hur lång tid innan Reeves och Busey blir buddycops? Den intensivt stirrande Lori Petty står som kärleksobjektet – vad ska hon säga när det visar sig att han ljugit?

Bodhi är stilig och inbjudande, men tekniskt sett är han placerad nästan i filmens utkant, som figuren som ingen riktigt kommer åt och som inte riktigt bryr sig om något som händer. Hela filmen pågår medan han står och tittar på. Bara när någon faktiskt jagar honom så springer han. Så fri och självständig var han.

Jag har någon liknande aversion mot Kathryn Bigelow, som är en regissör jag skulle vilja uppskatta mer. Tyvärr finner jag henne arkiverad i mitt inre intill John Ford och D.W. Griffith – inte något som någon borde klaga över, men för mig regissörer som genomsyras av ett tomt, nästan kliniskt filmskapande. Bigelow berättar inte berättelser så mycket som hon presenterar dem. Det är mycket montage och allt ser stiligt ut men något i centrat är lobotomerat (en typ av omänsklighet som skulle komma att bli än mer problematisk i senare alster som Zero Dark Thirty och Detroit).

I vilket fall som helst har Swayze och Reeves bildat en standard för en viss typ av sommarblockbusters som lever och har sig i dag – Fast and Furious-serien är kanske den tydligaste – där de manliga hjältarna lever efter en egen lag, söker frihet och vill bara ta ansvar för sig och de sina; det leder till att de måste gå bortom lagen, men de är ju såna mjukisar egentligen att man måste gilla dem.

Det rör sig fortfarande om en machofantasi, förstås. Kanske en som i det långa loppet är mer destruktiv för den som faller för den – den ger ju inget motstånd, den spelar på skönhet och vällust, den uppmuntrar till fåfänga och eskapism och tjejerna gillar en.

Att det sedan är mycket möjligt att Bodhi är en psykopat… ja, det slinker liksom ur tankarna, som när en orm slinker ner i vatten.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *