💿 The Blot (1921)

aut

TÀnk dig att du stÄr i köket, sÄ hungrig att du Àr yr. Du ser ut genom fönstret och inser att din man, en snÀll och glad men obotligt naiv man med dÄligt omdöme, pÄ vÀgen hem sprÄkat med en akademisk kollega. Nu Àr han pÄ vÀg att bjuda in honom. Du ser dig omkring och inser att du bara har nÄgra skorpor i skafferiet. Du vet att din man kommer bjuda pÄ te, och det kommer vara upp till dig att bjuda. Ni har inte rÄd med te. Att köpa te Àr att hugga sig sjÀlv i buken. Men gÀsterna mÄste ju underhÄllas, och teet mÄste serveras. Hur skulle det annars se ut?

Detta Àr scenariot i The Blot, dÀr en medelklassfamilj lider av oket som Àr fattigdom. Medelklassfamiljen Àr egentligen inte medelklass lÀngre, utan en typ av utmÀrglad ny underklass. Men klass handlar ju som bekant inte om pengar. Det sitter i sÀttet. SÄ det dÀr teet ska fram pÄ bordet, om det sÄ innebÀr undergÄng.

Men sen sÄ finns de dÀr andra ocksÄ.

Liksom flera andra av Webers melodramer handlar The Blot om tvĂ„ hushĂ„ll. TvĂ„ villor pĂ„ samma trygga medelklassgata. Mannen i ena huset Ă€r skomakare och tjĂ€nar gott med pengar, medan den andra familjen svĂ€lter eftersom pappa bara Ă€r lĂ€rare pĂ„ universitetet (det Ă€r han som bjuder hem den dĂ€r kollegan). Sensmoralen var en som Weber sjĂ€lv predikat om utanför filmens vĂ€rld – att lĂ€rare, och andra ”lĂ€rda” yrkesmĂ€nniskor i ”mjukare” Ă€mnen, var underbetalda, medan till exempel hantverkare och andra fick mjölka guldkalv i ett samhĂ€lle som inte vĂ€rderade högre Ă€mbeten.

Återigen hamnar Weber genast i en intressant prekĂ€r kontext, för en modern Ă„skĂ„dare. The Blot Ă€r för all del en inbjudande och elegant film som ligger ljusĂ„r frĂ„n den barbariska rasism som D.W Griffith till exempel föresprĂ„kade för, men mellan lagren (och ibland direkt pĂ„ ytan) vilar tydliga fördomar och nationalistisk smĂ„sinthet. Det görs ingen hemlighet av att den goda lĂ€rarfamiljen Ă€r en Ă€ldre amerikansk familj, del av den rĂ„dande kulturen och landets historia fram till denna punkt. Skomakarfamiljen dĂ€remot Ă€r ett lurkigt gĂ€ng skandinaver – familjen Olsen, nĂ€rmare bestĂ€mt – som nyss kommit till landet och inte ens förstĂ„r vĂ€rdet av den sprillans nya Ford de Ă€ger. Pappan gestaltas som en glad luns medan mamman Ă€r iskall och snĂ„l. I en typiskt Webersk gut punch tillĂ„ter hon inte ens att grannkatten Ă€ter familjens sopor, trots att det Ă€r det enda sĂ€tt pĂ„ vilket katten kan överleva pĂ„.

Katten tillhör dĂ„ lĂ€rarfamiljen, vars utmĂ€rglade hemmafru lider med sin skrala teservis. Hon ser familjen Olsen vinka frĂ„n huset intill och försöker med all kraft att vinka tillbaka och le, inte kĂ€nna avundsjuka och förödmjukelse… men det gĂ„r inte.

Scenariot Ă€r klassiskt Weber – hon ifrĂ„gasĂ€tter inte kulturen hon sjĂ€lv Ă€r del av, vilket en modern film i bĂ€sta fall hade gjort, utan beklagar att medelklassen helt enkelt Ă€r fattig medan ”de fattiga” blivit ny medelklass, som om medelklasskoketteri Ă€r en mĂ€nsklig rĂ€ttighet. I vĂ„r tid vet vi exakt vad för typ av rödögt hat sĂ„dana unkna fördomar, och brist pĂ„ sjĂ€lvanalys, leder till. Men det gĂ„r fortfarande inte att förneka att Webers öga Ă€r fascinerande, och ger oss en stark inblick i inte bara hur sociala argument fördes pĂ„ den hĂ€r tiden utan Ă€ven kort och gott hur mĂ€nniskor hade det.

En mer konkret anledning till att The Blot fascinerar Ă€r att den helt enkelt Ă€r sĂ„ vacker att se pĂ„. Trots storyns övertydliga poler Ă€r skĂ„despeleriet beklĂ€mmande autentiskt och hela berĂ€ttelsen kĂ€nns grundad i en totalt trovĂ€rdig, nykter och vaken verklighet anno 1921. Det skiljer sig pĂ„ ett tĂ€mligen radikalt sĂ€tt frĂ„n andra filmer frĂ„n samma era – sĂ€rskilt 1920-talet kom ju att handla om film som fantasi och eskapism, uppvisningar av fabler och psykoterapeutiska spekulationer. The Blot Àr realistisk och saklig, den menar inget annat Ă€n vad den visar, och trots att den redan dĂ„ ansĂ„gs omodern framstĂ„r den faktiskt, pĂ„ sĂ€tt och vis, som lĂ„ngt mer modern Ă€n nĂ„gon annan film frĂ„n 1921. Inte pĂ„ grund av Webers didaktiska ideal, vilka hon hade i bagaget frĂ„n 1910-talet, utan pĂ„ grund av sĂ€ttet hon gav publiken vĂ€rlden de kĂ€nde igen, mĂ€nniskorna de sjĂ€lva var. Idag kan vi ta för givet att en melodram eller en romantisk komedi utspelar sig i ”vĂ„r” verklighet och att karaktĂ€rerna i de filmerna representerar oss – men det fanns inte riktigt nĂ„gon plats för en sĂ„dan realism Ă„r 1921. Weber var eventuellt den första regissören i historien som sĂ„g bortom filmens inneboende orealism, dess förmĂ„ga till distraktion och spektakel, den förste att pĂ„ sĂ€tt och vis ta filmen för givet.

Det betyder inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt att filmen Ă€r torftig eller trĂ„kig. The Blot har flera genuint romantiska och poetiska scener, taktila pĂ„ samma sĂ€tt som de franska impressionisterna och nyanserade i karaktĂ€rerna pĂ„ samma sĂ€tt som moderna filmer. Det finns till exempel en fantastisk scen dĂ€r Louis Calhern (den rike sonen) ska uppvakta Claire Windsor (den fattiga dottern). För att inte vara en ”dĂ„lig flicka” avvisar hon hans försök, men nĂ€r hon ska hem spöregnar det och hon lĂ„ter honom skjutsa hem henne. Sekvensen Ă€r romantisk och bitterljuv – inte bara visuellt vacker utan Ă€ven gripande, eftersom han tror att han vunnit över henne medan hon har Ă„ngest över att hon slĂ€pper in honom för nĂ€ra.

Det Ă€r det första steget dessa karaktĂ€rer tar inte bara mot varandra utan Ă€ven varandras klass. Gradvis ska det gĂ„ upp för den rike sonen hur illa stĂ€llt flickans familj har det, och han kommer att vilja skapa nĂ„gon form av försoning mellan familjerna, och deras konflikt som aldrig yttrats rakt ut. Samtidigt saknar slutet sjĂ€lvklara svar – livet pĂ„gĂ„r som det alltid gör, och filmens slutbild faller ovĂ€ntat nog pĂ„ den unge mannen ur medelklassen som vandrar ensam pĂ„ en mörk gata, besviken över att han inte fick flickan i filmen. Slutet Ă€r mer eller mindre lyckligt för alla utom denne unge man, som förblir olyckligt kĂ€r i kvinnan som vĂ€ljer den förvisso schyssta men ocksĂ„ oavvisligt rike mannen.

Weber verkar föreslĂ„ att den unge akademikern drar det allra kortaste strĂ„et i filmen – inte nog med att han mĂ„ste konkurrera mot skomakare och skrĂ€ddare för att fĂ„ en skĂ€lig lön, han mĂ„ste ocksĂ„ konkurrera i kĂ€rlek, mot de uppvaktare som har mer pengar och kommer frĂ„n högre samhĂ€llsklasser; eftersom ”den moderna kvinnan” söker efter en högre existens med bĂ„de ekonomisk och kulturell vĂ€rdighet, Ă€r denne enkla man (utan vare sig kulturellt eller monetĂ€rt kapital) nu vĂ€ldigt ensam. Webers ganska onĂ„diga syn pĂ„ det moderna samhĂ€llet gör sig pĂ„mind.

Åsikter gĂ„r isĂ€r, för övrigt, i frĂ„gan om hur viktoriansk och bakĂ„tstrĂ€vande Weber egentligen var. Som person var hon aldrig sen att yttra en Ă„sikt, sĂ„ det Ă€r lĂ€tt att fĂ„ bilden av en gammalmodig person som tiden börjar gĂ„ ifrĂ„n – för att gynna industrin ansĂ„g inte Weber att utlĂ€ndska filmer skulle importeras, hon var kritisk mot konsumtionssamhĂ€llets ytliga kvinnoideal men föresprĂ„kade istĂ€llet en mycket sĂ€vlig, traditionell kvinnlighet och var med allra största sannolikhet mot suffragettrörelsen. Hon ogillade att det romantiska tagit över allting som hade med mĂ€n och kvinnor att göra, och förutsatte att mĂ€n och kvinnor kunde vara vĂ€nner och bekanta, pĂ„ det gamla hederliga manĂ©r som doftade brevpapper och eftermiddagste.

Weber kĂ€nns alltsĂ„ rĂ€tt sĂ„ gjuten i sina Ă„sikter. DĂ€remot Ă€r hennes filmer inte lika enkla att avfĂ€rda. Att hon och ingen annan gjort The Blot Ă€r uppenbart, men filmen andas ocksĂ„ en öppenhet och en nyfikenhet, en hunger efter att förstĂ„ den egna tiden och samhĂ€llet som det faktiskt sĂ„g ut. Det Ă€r en osedvanligt komplex film med mĂ„nga trĂ„dar och innebörder, och Weber har inte gjort den för att propagera för sina Ă„sikter och ideal. Även om hon fortfarande fick kritik om att vara för predikande sĂ„ Ă€r The Blot lĂ„ngt mer flytande Ă€n en mer statisk film som Hypocrites (1914) till exempel. Skiftet i perspektiv verkar ha varit medvetet. NĂ€r hon gjorde Hypocrites menade hon att ”publiken lĂ€ngtar efter en predikan” men inför The Blot sa hon precis det motsatta: ”Publiken tycker inte om predikande filmer… [istĂ€llet] försöker jag se till att publiken lĂ€mnar biografen med ett större perspektiv pĂ„ livet… jag mĂ„ste vĂ€cka deras intresse pĂ„ ett sĂ„dant sĂ€tt att moralen inte verkar programmerad.”

Det Àr inte en anstrÀngning som inte syns. Hypocrites har en  barrock typ av chockeffekt, visst, i sin nÀstan bibliska övertydlighet, men det finns en helt annan levande elegans i filmer som The Blot, och det Àr inte för inte filmen lever ett eget liv utanför Webers vilja, och tar sig Ànda till vÄr tid.

Inte för att gamla filmer mĂ„ste ”fungera” idag – en film Ă€r lika bra eller dĂ„lig oavsett hur gammal eller antikverad den Ă€r – men det Ă€r överraskande hur The Blot nĂ„r fram. Det Ă€r en film som inte bara Ă€r en tidsmaskin, en fascinerande skildring av mĂ€nniskors ekonomiska verklighet pĂ„ den hĂ€r tiden, utan Ă€ven en som fĂ„r oss att stĂ€lla frĂ„gor om vad för typ av vĂ€rdighet det Ă€r vi söker idag. Kan utbredd mental ohĂ€lsa ha nĂ„got att göra med att vi idag relativiserat alla livsstilar och slutat anvĂ€nda oss av konkretiserande begrepp som just vĂ€rdighet? Webers viktorianska vĂ€rderingar ter sig dinosaurieartade idag, men de rĂ„kar ocksĂ„ bidra till mycket av det i The Blot som kĂ€nns genomborrande modernt. I grunden Ă€r det en film om kĂ€nslor av social skam och utanförskap, kĂ€nslan av att man inte lever upp till det osynliga kontrakt man förestĂ€ller sig att alla mĂ€nniskor har med ett samhĂ€lle. Lustigt nog Ă€r filmens primitiva intellekt precis det som gör den enkel att ta till sig och förstĂ„ pĂ„ ett djupare plan. Idag kanske vi inte skulle sĂ€ga att det Ă€r en mĂ€nsklig rĂ€ttighet att ha ett snyggt vardagsrum att visa upp för gĂ€sterna, att vi skulle kĂ€nna oss ovĂ€rdiga om vi var för fattiga för inredning… men Ă€r det inte precis sĂ„ vi egentligen fortfarande kĂ€nner? Att vara strikt hemlös Ă€r att inte ha tak över huvudet, men ett hem Ă€r ocksĂ„ mer Ă€n ett tak och nĂ„gra vĂ€ggar. NĂ„gonstans pĂ„ vĂ€gen kanske vi slutat lĂ€gga vĂ€rde i orden.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *