📚 Hypocrites (Lois Weber, del 6)

aut

Det var auteurens gryning, regissörens första era, och Lois Webers karriĂ€r kom att kulminera med kröningen av hennes cinematiska författarskap i Hypocrites – 1915 Ă„rs mest kontroversiella film. Ja, trots Nationens födelse.

Som tidigare nĂ€mnts sĂ„ var lĂ„ngfilmen nu pĂ„ intĂ„gande. Filmerna blev lĂ€ngre, rullarna fler. Det fanns en övergripande kĂ€nsla i det begynnande Hollywood av att film hade potential att vĂ€xa bĂ„de i lĂ€ngd och djup, vision och artisteri. Vissa vĂ„gade till och med resonera att film skulle kunna vara en alldeles egen konstform – i klass med, eller separat frĂ„n, teatern och litteraturen. Var detta möjligt?

I sÄ fall var en sak sÀkert: Filmerna behövde regissörer. Genier sökes! Om film var en konstform sÄ behövde branschen konstnÀrerna. Det var detta D.W. Griffith insÄg nÀr han krönte sig sjÀlv filmens urfader genom en PR-komplott som lÀnge behandlades som en historisk skrift.

Lois Weber följde Griffiths exempel, om Ă€n pĂ„ ett nĂ„got mer nyanserat och ansprĂ„kslöst sĂ€tt, nĂ€r hon inleder Hypocrites med ett fotografi pĂ„ sig sjĂ€lv, poserande i chiq borgerlig stil med en autograf; ”Sincerely, Lois Weber.”

Idag skulle vi se pĂ„ nĂ„got liknande som oacceptabel sjĂ€lvupptagenhet (Tarantino och Spike Lee Ă€r de enda som kan komma undan med nĂ„got ens i nĂ€rheten liknande, nĂ€r de inleder sina filmer med sjĂ€lvmedvetna ”signaturer” i förtexter). Men 1915 var det ett smart drag. LĂ„ngfilmen var pĂ„ intĂ„gande och filmstjĂ€rnan var född – men det fanns inga ”regissörer”. Weber, liksom Griffith, blev tvungen att annonsera sig sjĂ€lv.

SĂ„ gjorde hon, och det kan inte ha varit en slump att hon gjorde det med just Hypocrites, filmen som skulle sĂ€tta henne pĂ„ kartan och göra henne internationellt berömd. Efter Hypocrites skulle hon av den amerikanska filmbranschens krönas till tidernas bĂ€sta kvinnliga regissör – vilket pĂ„ 1910-talet var mer av en bragd Ă€n det hade varit idag, eftersom minst lika mĂ„nga kvinnor som mĂ€n regisserade – och den första kvinna att vĂ€ljas in i den amerikanska filmakademin. Det skadade förstĂ„s inte heller att Hypocrites kammade in tiotusentals dollar i intĂ€kter – detta var 1915 – och skapade nog med rabalder för att censureras och till och med förbjudas hĂ€r och var – dels i bibelbĂ€ltet, Minneapolis och Ohio, men Ă€ven i metropoler som Chicago. I San Jose försökte polisen beslagta kopior pĂ„ filmen och i Boston censurerades den.

Anledningen till all denna uppstĂ„ndelse berodde – krasst uttryckt – pĂ„ en enda liten sak: Filmens centrala biroll var en naken kvinna. En tripp-trapp-trullande nakenfis som nymfade runt frĂ„n den ena scenen till den andra. Margaret Edwards, som den nakna kvinnan hette, orsakade sĂ„vĂ€l en moralpanik som en censurdebatt som gĂ„r att se som motsvarigheten till Nationens födelse i frĂ„gan. Man hade talat om filmers osedlighet och skadliga pĂ„verkan lĂ€nge, men Hypocrites var filmen som pĂ„ allvar gjorde att mĂ€nniskor organiserades för, och emot, filmcensur. Censuren i Boston, pĂ„ tal om det, var sĂ€rskilt kreativ. Stadens borgmĂ€stare, demokraten James M. Curley, krĂ€vde att kvinnan skulle ”tĂ€ckas för” – vilket faktiskt skedde! I Boston visades Hypocrites i en version dĂ€r Edwards fĂ„tt ”klĂ€der” som för hand ritats till, direkt pĂ„ negativet.

Allt det hÀr var högst ironiskt eftersom Margaret Edwards inte Àr naken i filmen, utan klÀdd i en hudfÀrgad kroppsstrumpa. Hon Àr dock dubbelexponerad i filmen, vilket ger intrycket av att hon Àr naken.

Detta Àr ett bra exempel pÄ de komplexa nivÄer som Weber arbetade pÄ, och det Àr inte svÄrt att förestÀlla sig att uppstÄndelsen handlade om djupare provokationer.

Inte minst eftersom Hypocrites Àr en minst sagt syrlig och uppnosig film, som kritiserar sin samtid utan att komma med nĂ„gon egen lösning eller nĂ„gon given moral. TvĂ€rtom inleder Weber filmen med ett talsprĂ„k – ”Vad gör vĂ€rlden nĂ€r den möter sanningen om inte ljuger Ă€nnu mer?”

Vi befinner oss dĂ€refter i en kyrka dĂ€r en hĂ„lögd och totalt olycklig prĂ€st hĂ„ller i en predikan om hyckleri. Församlingen sitter uttrĂ„kad och rastlös. Flera smĂ„pratar eller sysslar med annat. Till och med de andra prĂ€sterna och körgossarna sitter och lĂ€ser tidningar i smyg. Utanför församlingen lĂ€r vi oss att kyrkans Ă€gare och mecenater konspirerar om att prĂ€sten mĂ„ste sparkas, Ă€ven om ingen vill att den andres namn ska nĂ€mnas högt nĂ€r saken sker. Den enda som lyssnar pĂ„ prĂ€sten Ă€r en kvinna som vi inser har romantiska motiv – hon Ă€r desperat, olyckligt kĂ€r i prĂ€sten.

Efter predikan Àr prÀsten sÄ olycklig över allt det hÀr att han sÀtter sig ner och bara rakt upp och ner dör.

NĂ„gon slags vision eller dröm följer dĂ€r prĂ€sten plötsligt Ă€r klĂ€dd som en munk – nu försöker han leda mĂ€nniskorna lĂ€ngsmed dygdens hĂ„rda vĂ€g. De flesta vill dock gĂ„ den breda, enkla vĂ€gen – Ă„terigen, bara kvinnorna som odygdigt följer prĂ€sten vart han Ă€n gĂ„r vill följa honom ”off road”, upp pĂ„ krĂ„ngliga bergsstigar dĂ€r Ă€ven de till slut kroknar.

Allt det hĂ€r skildras med total, öppen symbolism – jo det Ă€r bokstavligt talat en bred vĂ€g, och prĂ€sten viker bokstavligt talat in i terrĂ€ng. Sedan Ă€r han olycklig och söker Sanningen – och Sanningen Ă€r förkroppsligad, gestaltad i Margaret Edwards ”nakna” gestalt, och hon visar sig svĂ„rfĂ„ngad.

DĂ€refter börjar filmen handla om ytterligare nĂ„got nytt – nu Ă€r prĂ€sten plötsligt St. Gabriel, en gammal munk pĂ„ medeltiden som skulpterar en naken staty (som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r Sanningen i sin ursprungliga form) varpĂ„ prĂ€sterskapet och allmĂ€nheten förfasas och i en lynchmobb har ihjĂ€l honom. Efter att denna lĂ€ngre period avklarats svĂ€var Sanningen ivĂ€g till modern tid, dĂ€r hon hĂ„ller upp en spegel mot mĂ€nniskan som hon ser ut 1915 – politiker visar sig vara korrupta, societetsfolk elitistiska och ytliga, unga progressiva bohemer i sjĂ€lva verket pryda och Ă€ngsliga, till och med familjer som förlorar barn i sjukdomar har sig sjĂ€lva att skylla. Allas hyckleri avslöjas i Sanningens ”sanningsspegel”. Ingen gĂ„r fri.

NĂ€r vi Ă„tervĂ€nder till prĂ€sten i församlingen visar det sig alltsĂ„ att han redan dött – dessutom har han i knĂ€t en tidning och en artikel om allt snusk som pĂ„gĂ„r i Paris. Man anser dĂ€rför att prĂ€sten i sin sista stund pĂ„ jorden suttit och roat sig – kanske att han rentav dött av för mycket lust. Han tycks hĂ€r falla offer för ödets ironi, men Weber ger inget absolut svar pĂ„ om inte heller prĂ€sten, nĂ€r allt kommer omkring, var en snuskpelle innerst inne han ocksĂ„.

Snacka om deppiga grejer! Weber har av vissa kallats för moralpredikerska, men det slĂ„ende med Hypocrites – bland mycket annat – Ă€r hur den snarare verkar stĂ„ helt uppgiven och pessimistisk inför mĂ€nniskan. Finns det en moral att predika för sĂ„ Ă€r det i det nĂ€rmaste lönlöst – alla mĂ€nniskor, Ă€ven de som verkar snĂ€lla och harmlösa, Ă€r förljugna hycklare! Den som söker sanningen, den bokstavligt talat ”nakna” sanningen, kommer bara att finna smĂ€rta.

Filmen Ă€r ocksĂ„ ett fantastiskt exempel pĂ„ hur mycket formell potential som fortfarande fanns kvar i filmer frĂ„n den hĂ€r tiden. Det fanns inga regler för hur filmer skulle se ut – eller, Ă„tminstone fanns inte de vi förvĂ€ntar oss idag. Ingenting i Hypocrites fungerar som en realistisk skildring av nĂ„gonting alls. Den blandar utan förvarning fyra olika berĂ€ttelser och lĂ„ter samma skĂ„despelare gestalta olika karaktĂ€rer. Kronologiskt Ă€r filmen, sedd med ”moderna” ögon, helt obegriplig. Vad för dröm drömmer prĂ€sten nĂ€r han Ă€r död? Varför Ă€r han St. Gabriel mitt i alltihop, och borde inte den berĂ€ttelsen komma först eftersom den Ă€r tidigast? Efter att han skulpterat statyn, som mĂ€nniskorna förfasas över, tycks den vĂ€ckas till liv och Sanningen blir för första gĂ„ngen Margaret Edwards nakna nymf. Men vi har ju redan sett henne… ser vi nu pĂ„ nĂ„gon slags prequel, inslĂ€ngd mitt i smeten?

Filmen ska förstĂ„s bara vara en upplevelse och det Ă€r förstĂ„s som en upplevelse den fungerar – Weber kan inte anklagas för att inte leva upp till regler och krav som inte ens skulle börja formuleras förrĂ€n flera Ă„rtionden senare. IstĂ€llet kan man se fördelarna med hennes formella frihet; eftersom Hypocrites rör sig fritt mellan sina metaforiska passager Ă€r de ocksĂ„ starkare, mer mystiska och absolut mer överraskande. Det Ă€r liksom underförstĂ„tt att vi inte ser pĂ„ verkligheten hĂ€r. Det finns ingenting som mĂ„ste vara psykologiskt trovĂ€rdigt eller fysiskt konsekvent. Detta gĂ€ller för mĂ„nga stumfilmer, men sĂ€rskilt Lois Webers filmer krĂ€ver att man övervĂ€ger en helt annan ingĂ„ng till hur filmer ska betraktas överhuvudtaget. Detta eftersom hon sĂ„ glupskt och dynamiskt anvĂ€nder sig av filmens form och uttryck som den sĂ„g ut dĂ„. Att ha ett hum om hur den sĂ„g ut hjĂ€lper, varför Webers filmer kanske inte alltid Ă€r de som stumfilmsnybörjare ska ge sig in pĂ„. (Å andra sidan vill jag rekommendera en film som Hypocrites Ă€ndĂ„, för de som vet med sig att de inte tĂ€nker se mer Ă€n max fem-tio stumfilmer i hela sina liv ska se denna före mĂ„nga andra).

SĂ„ till viss del tillhör mĂ„nga grundlĂ€ggande saker i Hypocrites  tidens konventioner och traditioner – parallellerna mellan nutid och dĂ„tid, myt och modernitet, olycklig kĂ€rlek, didaktiska moraliska budskap. Det kritiker med rĂ€tta reagerade pĂ„ var Webers tveklösa konstnĂ€rshand – hennes scener Ă€r lĂ„ngsamma och tillĂ„ter Ă„skĂ„daren att insupa hela miljön och alla hĂ€ndelser i kameran, och nĂ€r hon överraskar med nĂ„got kreativt grepp (som att lĂ„ta en staty komma till liv, eller överhuvudtaget lĂ„ta en karaktĂ€r kommunicera med en genomskinlig drömfigur) har hon redan hĂ„vat in oss i scenens momentum.

Förutom den eleganta, originella estetiken och de mĂ„nga lekfulla greppen var ocksĂ„ Webers tematik sĂ€llsynt robust och övertygande. DĂ€r filmers moraliska budskap pĂ„ den hĂ€r tiden ofta hade nĂ„got slentrianmĂ€ssigt eller klichĂ©artat över sig hade Weber uppenbarligen nĂ„got pĂ„ hjĂ€rtat – som tidigare nĂ€mnts sĂ„ var hon intresserad av att provocera fram reaktioner i publiken sĂ„ att den lĂ€mnade salongen fullt engagerad av Ă€mnet som Weber ville engagera till diskussion om. Det Ă€r dĂ€rför Weber inte nöjer sig med att i Hypocrites pĂ„stĂ„ att vĂ€rldens syndare mĂ„ste Ă„tervĂ€nda till god kristen sed – detta trots att hon var gammal missionĂ€r – utan tvĂ€rtom verkar hon mena att vi mĂ„ste acceptera hur vi alla Ă€r ”hycklare”, och att vi mĂ„ste utveckla en modern syn pĂ„ kristendomens moraliska lĂ€ra (som hon i alla lĂ€gen ser som nĂ„got oundvikligt för ett samhĂ€lle). Ironiskt nog, med tanke pĂ„ Webers bakgrund, stĂ€mplades Hypocrites som en ”antiklerikalistisk” film, alltsĂ„ en som motsatte sig kyrkans makt och inflytande, vilket var det frĂ€msta skĂ€let till att sĂ„ pass mĂ„nga tillĂ€t filmens symboliska karaktĂ€r Sanningen (som förstĂ„s Ă€r naken eftersom sanningen ”Ă€r” naken).

Men kanske den mest inspirerande och fascinerande aspekten av Hypocrites Ă€r hur den analyserar den cinematiska potentialen som sĂ„dan; mer Ă€n nĂ„gon annan Weber-film upp till denna punkt (vad vi vet) tycks den kommentera sitt eget medium och försiktigt föreslĂ„ en slags poetik för filmen som konstform. Det pĂ„pekades nĂ€r det begav sig – men Ă€r kanske Ă€n mer relevant med facit i hand – hur Weber har en blick, och hur denna blick speglas i karaktĂ€rernas blickar och till sist i publikens blick pĂ„ filmen. Denna bit tematik fĂ„r det genast att plinga till i huvudet för den som lĂ€st en a-kurs i filmvetenskap, och den tillskrivs ofta Hitchcock. Men nĂ€r Sanningen i Hypocrites hĂ„ller fram sin sanningsspegel och vi kikar in i den – ser hur karaktĂ€rerna förĂ€ndras i den, vid ett tillfĂ€lle till och med i en extrem nĂ€rbild pĂ„ ett plirande öga – dĂ„ sĂ€tter Weber ner ett mycket tidigt exempel pĂ„ hur ”the gaze” Ă€r synonym med filmen. Och den Ă€r dessutom female.

Weber visar hĂ€r alltsĂ„ att hon har en uppfattning om vad film Ă€r, och hon uttryckte den uppfattningen i sina egna filmer – det syns Ă€ven i hur hon undviker konventioner, hur genuint originell hennes syn Ă€r pĂ„ de egna karaktĂ€rerna och hur hĂ€ngiven hon Ă€r till sin personliga vision. Detta Ă€r inte sökta anstrĂ€ngningar, utan saker som kommer ur Webers uttryck naturligen. Jag vill pĂ„stĂ„ att det skulle ta Ă€nda till 1920-talet innan regissörer skulle börja uttrycka sig cinematiskt pĂ„ samma dynamiska och tydliga sĂ€tt som Weber gör hĂ€r.

Det kanske ocksĂ„ hjĂ€lper till att förklara hur succĂ©n innebar en viss vurpa. Även om branschen skulle komma att förĂ€ndras av skĂ€l som inte Weber alls kunde rĂ„ för, och Ă€ven om hon skulle komma att göra ett par uppmĂ€rksammade filmer till, sĂ„ var Hypocrites med facit i hand höjdpunkten av hennes karriĂ€r. Liksom Griffith skulle hennes filmer ha svĂ„rt att fĂ„ uppskattning pĂ„ 20-talet och liksom hos Welles lĂ„ngt senare (i Citizen Kane) kunde man ana att hennes genombrott var lite för bra för att det skulle vara okej.

Troligen blev ocksĂ„ filmen extra populĂ€r just för att den varit sĂ„ kontroversiell. Weber hade gjort den redan 1914 men filmcensuren var sĂ„ Ă€ngslig inför den, och granskade den sĂ„ lĂ€nge, att det dröjde tills januari 1915 innan New York-premiĂ€ren blev av. NĂ€r den sedan turnerade genom resten av USA följde pĂ€rlbandet av kontroverser i stat efter stat, och Paramount (som distribuerade filmen via Bosworth) var troligen inte sena med att utnyttja uppstĂ„ndelsen. Det hörde till ovanligheterna att en ”konstnĂ€rlig” film gick för fulla hus – folk dök upp inte bara pĂ„ de dyra parketterna utan Ă€ven de billigare biljetterna gick Ă„t. Det kan vara det tidigaste exemplet jag kĂ€nner till pĂ„ tanken att en ”konstfilm” ocksĂ„ innehĂ„ller mycket ”naket”.

Det behöver vĂ€l knappt pĂ„pekas att Hypocrites ocksĂ„ var Webers tveklöst största kommersiella framgĂ„ng – men hon gjorde som sagt ett par uppseendevĂ€ckande filmer till under de följande fyra Ă„ren; redan samma Ă„r, 1915, hade hennes följande film premiĂ€r, med den lĂ€mpliga titeln Scandal. Lois Weber kom dĂ€refter att göra en mĂ€ngd smĂ„ och stora produktioner som tog sig an enormt kontroversiella Ă€mnen, frĂ„n drogberoende till abort. PĂ„ sĂ„ vis fungerar Hypocrites som hennes testamentesfilm, filmen som hĂ„ller upp spegeln mot samhĂ€llet (bokstavligt talat) sĂ„som alla hennes filmer skulle komma att vilja göra. Det var otvivelaktigt filmen som annonserade en stor spelare pĂ„ planen.

Eller som en recensent sa efter att ha sett filmen – ”Efter att du sett Hypocrites sĂ„ kommer du inte glömma namnet Lois Weber”.

FREDRIK FYHR


FortsÀttning följer

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *