Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Titan A.E. (2000) & Atlantis (2001)

Titan A.E. (2000)

Atlantis (2001)

Det finns en lÀxa att lÀra i Don Bluths karriÀr, Àven om jag inte Àr sÀker pÄ vad den Àr. Bluth, för den som inte vet, var animatören som hoppade av Disneys skuta i slutet av 70-talet för att skapa en egen studio. Han tyckte inte om hur stagnerade Disneyfilmerna blivit, han ville ÄtergÄ till den kreativitet som prÀglat de första lÄngfilmsklassikerna. Han ville visa att han kunde göra jobbet sjÀlv.

Hans karriĂ€r blev en lĂ„ng och brutal resa i floppens fotspĂ„r. Hans egna bolag gick i konkurs omedelbart efter att flaggskeppsfilmen Brisby och NIMHs hemlighet (1982) blev en flopp. DĂ€refter skulle han revolutionera arkadhallarna med ”Dragon’s Lair”, en framgĂ„ng som bara rĂ€ckte sĂ„ lĂ€nge arkadhallarna fanns. Han gick i konkurs en gĂ„ng till men fick Ă€nnu en chans, nu av Steven Spielberg, som hjĂ€lpte honom att fĂ„ igenom sina tvĂ„ stora framgĂ„ngar, och tveklöst mest kĂ€nda filmer; Resan till Amerika (1986) och Landet för lĂ€ngesedan (1989). Spielberg köpte ut Bluth och krĂ€ngde ut uppföljarna, och Bluth gjorde en serie nya filmer. TvĂ„ gick bra – Anastasia och Änglahund  – men resten floppade allihop. Igen.

Som om det inte kunde sluta pÄ nÄgot annat sÀtt nÄdde Bluth sin slutdestination med Titan A.E., en pÄkostad science fiction-film som blev en av de största flopparna i filmhistorien.

Det jobbiga med allt det hÀr Àr att Bluth med facit i hand inte har nÄgon annan att skylla pÄ Àn sig sjÀlv.

Bluths filmer lider allihop av samma problem, och det Àr ett problem som kulminerar med oerhörd tydlighet i Titan A.E. De inbjuder ofta till en spÀnnande vÀrld och dilemman som tycks mer komplexa och vuxnare Àn de som finns i de vanliga familjefilmerna frÄn exempelvis Disney. De Àr mörkare, inte bara tematiskt utan Àven visuellt, och de tar tillvara pÄ den kÀnsla av ambivalens, eller direkt grymhet, som vi hittar i Grimms gamla berÀttelser. Allt i Bluths filmer tycks vara bÀddat för nÄgot vi aldrig sett förut, som det brukar heta.

Problemet Àr att Bluths karaktÀrer och intriger aldrig följer med i den hÀr processen. Gestaltningen Àr nÀstan alltid plÄgsamt platt och tvÄdimensionell, intrigen alltid nÄgot form av godtyckligt och förprogrammerat Àventyr,  och det finns alltid ett stort glapp mellan den tomt sentimentala dialogen och den spÀnnande vÀrlden, som ju borde innehÄlla figurer som Àr jÀttespÀnnande och originella.

Titan A.E. Àr som sagt nÄgot slags praktexempel. Filmen utspelar sig pÄ 3000-talet och börjar med att jorden utplÄnas, varpÄ mÀnskligheten mÄste överleva som minoriteter i rymden, en glÀdjelös skrotrymd ska tillÀggas, en full av allsköns utomjordingar och högteknologisk militarism. UtmÀrkt! Principen att korsa digital animation med analog kÀnns ocksÄ helt lÀmplig, som att nÄgon mÀnsklig blodlinje fortfarande pulserar i en vÀrld av kall teknik som lÀmnat oss bokstavligt talat förlorade.

Liksom alla postapokalyptiska berÀttelser handlar Titan A.E om hur livet ska kunna fortsÀtta nÀr nÀstan alla förutsÀttningar försvunnit. Det Àr, eller borde vara, en existentiell berÀttelse, en berÀttelse om nÄgot högre Àn den enskilde individen; en berÀttelse om mÀnniskans framtid. Det Àr ocksÄ vad filmen, ur nÄgot slags makroperspektiv, ocksÄ handlar om: Huvudpersonen Cale har en karta i sin hand (bokstavligt talat, fast tekniskt sett Àr det i en ring) och denna karta kan leda honom till svaret pÄ hur, och vart, mÀnniskan ska leva sitt nya liv.

So far, so good – synd bara att Cale Ă€r en generisk, tvĂ„lfager pojkvaskerhjĂ€lte med mindre personlighet Ă€n huvudpersonen i nĂ„got gammalt PC-spel frĂ„n Hemglassbilen. IstĂ€llet för att vĂ€rna om mĂ€nsklighetens framtid, som han tappat hoppet om, saknar han sĂ„klart sin pappa, som försvunnit i rymden nĂ€r han var liten. Hans enda motivering i övrigt Ă€r att folk sĂ€ger att han Ă€r en Chosen One.

En av de stora tistlar som filmen fick, och sĂ€kert en av anledningarna till att filmen floppade sĂ„ hĂ„rt, var att den helt enkelt ansĂ„gs trĂ„kig. Förutom att de digitala bakgrunderna plottrade ihop sig med den analoga animationen sĂ„ att man helt enkelt tröttnade pĂ„ att titta pĂ„ filmens monokroma vĂ€gg av visuellt skrot, sĂ„ var figurerna trista Ă€nda ner till sina platta röstskĂ„disar; Matt Damon som Cale och Drew Barrymore som den obligatoriska ”tuffa maskinisttjejen”, Bill Pullman som den obligatoriska ”fuffens legoknekten som bara bryr sig om pengar”.

Det Àr inte ofta man klagar pÄ hur folk lÄter, men alla dessa tre har rÀtt sega stÀmmor frÄn mellanvÀstern, och som (för) ofta i filmer frÄn den hÀr tiden fÄr man nöja sig med en gÀll John Leguizamo som frenetiskt lÀspar sig igenom en till comic relief sÄ att man hör mikrofonen drÀnkas av saliv.

Cales Àventyr Àr, Äterigen, bara en serie sjÀlvklara jakt- och fÄngenskapsscener med ett par obligatoriska rastplatser pÄ vÀgen. Gestaltningen Àr sÄ generisk att den breder ut sig till ett hav av anonymitet. Filmens flippriga CGI-skurkar Àr inte ens Àrade med personligheter eller namn; de Àr bara ett gÀng ansiktslösa, onda blÄ, da-ba-dee da-ba-daa-utomjordingar som vÀser i undertexterna att de ska Destroy Human Specimens.

Jag tror visserligen inte att det nÄgonsin varit möjligt att göra en blockbuster som börjar med att jorden sprÀngs i luften, och ingen borde ha förvÀntat sig att en sÄdan deppig premiss skulle genererat nÄgra framgÄngar. Allt talar för att Titan A.E. ska vara en rÀtt seriös, dyster och mer eller mindre vuxen historia. Det Àr Bluths kommersiella impulser, hans genomgÄende vilja att konkurrera med Disney, som Äterigen sviker honom. Han blandade ihop det breda med det generiska.

Titan A.E. tror att om man bara opererar in sentimentala troper – en Chosen One-slyngel, en förlorad far, giriga legoknektar, hyperaktiva comic reliefs och monster utan personlighet – sĂ„ kan den ha kakan och Ă€ta den samtidigt. IstĂ€llet sĂ€tter sig de hĂ€r stela klichĂ©klossarna i filmens blodomlopp och stannar upp allt kreativt liv och gör sĂ„ att hela filmen kĂ€nns som en tung, ogenomtrĂ€nglig kloss.

Disneys Atlantis Àr en intressant film att se i tandem med Titan A.E. OcksÄ denna film, som lanserades som Disneys fyrtioförsta klassiker, var en hybrid av animation och digital teknik (om Àn i mindre skala), den var nÄgot av en flopp (Àven om den inte gick back) och den byggde pÄ en gammaldags kÀnsla av Àventyr som tydligen gÄtt folk förbi; bÄda filmerna kom i en intressant skarv innan 9/11, dÄ Hollywood var pÄ vÀg mot en framtid vi pÄ sÀtt och vis aldrig fick se.

Att Atlantis Ă€r en mer lyckad film Ă€r till viss del förstĂ„eligt – Bluth plockade pĂ„ sig manuset till en film som frĂ„n början skulle varit en vanlig spelfilm och fick jobba dĂ€r han stod, medan Atlantis varit ett centralt och noga genomarbetat Disneyprojekt sedan 1996 – men det Ă€r inte oviktigt att göra jĂ€mförelsen Ă€ndĂ„. OcksÄ Atlantis handlar om en bristfĂ€llig ung hjĂ€lte som tas ivĂ€g pĂ„ Ă€ventyr, och man kan anklaga intrigen för att vara förutsĂ€gbar hĂ€r ocksĂ„, och för den delen har filmen gott om klichĂ©artade gestaltningar och dialoger.

Skillnaden Àr att Atlantis vet vad för film den Àr. Det Àr inte ett mÀsterverk pÄ lÄnga vÀgar, och dess kvalitéer var alldeles för blygsamma för Disney som stÀllde in en hel franchise nÀr den inte tjÀnade mer Àn den gjorde, men den tar avstamp i de gamla klassikerna (dvs. Jules Verne) för att blicka framÄt med ett actionÀventyr utan musikalnummer, nÄgot med mer robusta kvalitéer. Det var överlag en intressant liten tid för Disney, som efter sina framgÄngar pÄ 90-talet shoppade nya idéer, sÀkra i förvissningen om att de Ànnu inte bestÀmt sig för vad de faktiskt ville (lÄngfilmen de gjorde innan Atlantis, den lördags-TV-liknande Kejsarens nya stil, talade ocksÄ för det hÀr).

Huvudpersonen Milo (med den nÀstan för igenkÀnnbara rösten av Michael J. Fox) Àr forskarnörden Är 1914 som fÄr hÀnga med i en fantastiskt högteknologisk ubÄt pÄ jakt efter Atlantis. Ett oerhört nostalgiskt gÀng Àventyrare finns med pÄ denna skuta, frÄn dynamitexperten till femme fatalen, och alla Àr 1910-talsromantiska stereotyper.

Till skillnad frĂ„n i Titan A.E. sĂ„ tror vi dock pĂ„ att dessa figurer faktiskt finns i den hĂ€r vĂ€rlden, och deras enkla gestaltningar fungerar för att lyfta fram Milo, som tillĂ„ts bli hjĂ€lten vars goda hjĂ€rta övervĂ€ger hans fysiska ynklighet. I början av filmen vill han ha Ă€ra och berömmelse men naturligtvis lĂ€r han sig bli en atlantian och finna det goda i sig sjĂ€lv. Återigen, det Ă€r inte berĂ€ttelser vi inte hört förut, men det Ă€r skildrat med de nyanser och tendenser som Ă€r angelĂ€gna för just den hĂ€r berĂ€ttelsen, dĂ€r de i Titan A.E. bara var godtyckliga principer, som om en berĂ€ttelse bara Ă€r en maskin som ska engagera oss genom att nĂ„gon trycker pĂ„ on-knappen.

Storyns bristfĂ€lligheter blir mer tydliga i andra halvan av filmen, dĂ„ vi kommer till Atlantis, en praktiskt odefinierbar plats vars kultur Ă€r en slags hotpot av amerikanska urinvĂ„nare, afrikanska byar, japanska bönder och sĂ„klart naturbundna feer (det var hĂ€r jag antar att James Cameron, Ă„tta Ă„r innan Avatar, sa ”hold my beer”). Filmen mĂ„ste hĂ€r börja lösa sina strukturella problem – hur göra en film om en expedition till Atlantis om Atlantis gĂ„tt under? Vad ska de hitta nĂ€r de kommer fram? Hur ska de lösa mysteriet om vad som hĂ€nde med den förlorade staden?

Jo, genom att förvandla Atlantis till Shangri-La. Man fÄr stjÀla frÄn de bÀsta nÀr man mÄste, varför Atlantis hÀr kör in pÄ Frank Capras Bortom horisonten (1937) och lÄter atlantianerna, liksom de i Shangri-La, leva i hundratals Är. Det betyder att samma personer som sÄg Atlantis gÄ under faktiskt överlevt sÄ att de kan berÀtta historien vidare.

Det spelar nu i det lĂ„nga loppet inte sĂ„ stor roll eftersom skurkarna mĂ„ste vara skurkar och hjĂ€ltarna hjĂ€ltar och vĂ„r white saviour-prototyp lever sitt eget liv och tack och lov Ă€r tempot sĂ„ jĂ€drans högt att vi inte hinner tĂ€nka för mycket pĂ„ saken. Det Ă€r ironiskt hur det sĂ€kert var tendenser som de hĂ€r som Don Bluth i sin karriĂ€r försökte motarbeta – tyvĂ€rr gjorde han det genom att dra ner det till ingenting alls istĂ€llet för nĂ„gonting annat.

Den nĂ„got hutlösa kompromiss som Atlantis har Ă€r samma som Cameron senare skulle ha i Avatar – ja, allt det hĂ€r Ă€r gammalt och kanske till och med lite unket, men titta vad nytt och frĂ€scht och hĂ€nförande allt ser ut!

Och vad ska man sÀga? Det Àr ju sant. Atlantis Àr faktiskt, pÄ sitt sÀtt, en Ànnu mer visuellt hÀnförande film Àn Avatar. Det Àr en sanning med modifikation att detta var en mer blygsam film Àn Disneys tidigare, för detaljrikedomen pÄ vÀrldarna, bÄde vad gÀller första delens 1910-talsretro och den andra delens skildring av Atlantis, Àr hÀnförande. Fans av filmen brukar kreditera framgÄngarna till Mike Mignola, serietecknaren man hyrde in för att överse animationen. Jag vet för lite om serier för att veta om det Àr dÀrför Atlantis kÀnns som en anime, stundtals pÄ grÀnsen till ett plagiat pÄ Ghost in the Shell (1995) rentav.

Men Àr det inte det ena sÄ Àr det vÀl det andra. Ur 2001 Ärs ögon kÀnns Atlantis vÀldigt modern, lÀttfotad och elegant, samtidigt som den har fötterna ankrade i gamla tider. Det Àr en ytlig film som fokuserar pÄ framÄtrörelse och matinéglÀdje, men den har ocksÄ rötter ner till djupare idéer, inte minst genom sÀttet den anvÀnder tidigare kÀllor. Bluth mÄ ha velat göra en sÄdan film, men det rÀcker inte med att bara ha en bra idé. Det Àr inte förrÀn vi sÀtter vÄra idéer i en kontext som vi fÄr ett slutresultat som vi kan se pÄ och sÀga nÄgot intressant om.

Disney begrep det hÀr, ironiskt nog, först efter att Bluth hoppat av skutan. De gjorde exakt vad han hade önskat pÄ 80- och 90-talet och Är 2001 Àr det slÄende hur de kunde producera en film som Atlantis, Ä ena sidan ett allÀtande kommersiellt projekt och Ä andra sidan sofistikerad och pÄ mÄnga sÀtt beundransvÀrd filmisk ingenjörskonst.

Man ser framför sig, sÄklart, en David och Goliat-historia, djupt orÀttvis, dÀr Bluth spenderat hela sitt liv pÄ att under bÀsta förutsÀttningar göra en enda bra film, nÄgon gÄng, medan Disneys maskineri utan synlig anstrÀngning kan tota ihop en film som bÄde Àr helt okej och rÀtt begÄvad. Men Ä andra sidan kanske Bluths tid inte kommit förrÀn nu, nÀr Disney Äterigen blivit en stagnerad och konstlös GoliatjÀtte som inte lÀngre bemödar sig med kvalitetskontroll. Kanske det nu faktiskt skulle rÀcka med att nÄgon klÀcker en enda kreativ idé, en stor sten som nÄr upp i pannan pÄ dem.

FREDRIK FYHR


Titan A.E. 2000 USA 94 min. fÀrg/35mm/2.39:1. R: Don Bluth. Röster: Matt Damon, Bill Pullman, Drew Barrymore, John Leguizamo, Nathan Lane, Alex D. Linz, Ron Perlman, Tone Loc, Jim Breuer, Christopher Scarabosio, Jim Cummings, Charles Rocket, Ken Hudson Campbell, Tsai Chin, Crystal Scales, David Lander, Roger L. Jackson.

Atlantis: The Lost Empire. 2001 USA 91 min. fĂ€rg/35mm/2.35:1. R: Kirk Wise, Gary Trousdale. Röster: Michael J. Fox, Corey Burton, James Garner, Claudia Christian, John Mahoney, Phil Morris, Leonard Nimoy, Don Novello, Jacqueline Obradors, Florence Stanley, David Ogden Stiers, Natalie Strom, Cree Summer, Jim Varney, Jim Cummings. Svenska röster: Linus Wahlgren, Sara Sommerfeld, Per Myrberg, Sture Hovstadius, Sven-Bertil Taube, Anki Albertsson, Hans Lindgren, Michalis Koutsogiannakis, Anders Öjebo, Frida Nilsson, Mikael Persbrandt.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *