📀 En gentleman kommer till stan (1936)

mÀsterverkfont

Minnet Àr som bekant kort och det sÀgs att vi inte lÀr oss nÄgot av historien. Det som förr var hygglig höger anses numera vara vÀnsterextremism. Vem skulle gissa att Frank Capra var republikan och betraktade sig sjÀlv som rÀtt oböjlig konservativ?

Det Ă€r komiskt, med tanke pĂ„ att hans filmer, sĂ€rskilt En gentleman kommer till stan, sĂ€kert skulle avfĂ€rdas som Hollywoodsk vĂ€nsterpropaganda för den som letar vĂ€nsterspöken i varje vrĂ„. Capra gjorde filmer om den lille killen, arbetarens David som slogs mot samhĂ€llets Goliat, den gode samariten som insĂ„g vĂ€rdet i det goda, att pengar korrumperar och att girighet Ă€r en synd och hĂ€r nĂ„gonstans skrattar dagens höger sina mĂ€ttaste skratt. Den amerikanska drömmen sĂ€ljs fortfarande, ty greed is good, men ingen kommer lĂ€ngre ihĂ„g rötterna. Eller som Cassavetes uttryckte saken: ”Kanske det aldrig fanns nĂ„got USA. Det fanns bara Frank Capra.”

Det Àr för mig inte förvÄnande att En gentleman kommer till stan var Capras största kommersiella framgÄng. Det verkar inte vara den mest omnÀmnda av hans klassiker, men för mig Àr det kanske hans mest sublimt subversiva. Han gjorde ofta filmer om godhjÀrtade underdogs, men ingen var lika specifik som den hÀr, dÀr lantisen Longfellow Deeds (Gary Cooper) kommer till storstan och, likt Dostojevskijs idiot, avslöjar vilka enfaldiga och korrupta liv de lever dÀr.

Pitchen i ett nötskal: En stenrik miljonÀr dör och hans företag, samt ett arv pÄ 20 miljoner dollar, gÄr av nÄgon anledning till hans brorson, Deeds, en totalt okÀnd man i en totalt okÀnd liten smÄstad. Agenter skickas ut till honom för att ge honom den glada nyheten. Deeds visar sig vara en lÄng, saktfÀrdig typ som Àger en talgfabrik men helst av allt skriver vykortspoesi och spelar tuba i det lokala bandet. NÀr han hör att han Àrvt 20 miljoner dollar konstaterar han bara att det verkar vara mycket pengar det. NÀr de förklarar, för de mÄste förklara, att han nu mÄste följa med dem till New York sÀger han att, tja, det vore vÀl kul att se sevÀrdheterna.

Filmens stĂ„ende skĂ€mt Ă€r dĂ€refter att alla storstadsbor tror att Deeds Ă€r dum i huvudet, medan han sjĂ€lv bara Ă€r vĂ€ldigt saklig. TillĂ€ggas kan, och bör, att alla som kommit frĂ„n en mindre stad och flyttat till en storstad – och inte helt skruvat av sig huvudet och följt med strömmen – förstĂ„r precis det komiska i situationen. NĂ€r Deeds kommer till New York svarar han Ă€rligt och rakt pĂ„ sak pĂ„ symboliska och slingriga frĂ„gor. Alla utgĂ„r frĂ„n att han Ă€r en lantis som inte fattar galoppen. Hade de vetat sanningen – att han bara inte bryr sig – skulle de förmodligen tycka att han var livsfarlig.

Det geniala med Deeds Àr att han upprÀtthÄller alla de ideal som den upplysta storstadsmÀnniskan skulle vilja ha; han Àr rationell, sjÀlvsÀker, har helt sÀregna sÀtt att uttrycka sig pÄ och vÄgar vara helt och hÄllet sig sjÀlv. Han Àr som tusentals mÀnniskor hÀr och nu idag som skulle kunna bli youtubekÀndisar, hade det inte varit för att de kunnat konstatera att det inte finns nÄgon större mening i det.

Deeds vistelse i New York blir gradvis mer och mer brutal. Det börjar med fisk-pÄ-land-scenarion och kulturkrockar, som nÀr han blir utskrattad av ett gÀng elitistiska poeter pÄ en förnÀm restaurang och helt sonika spöar skiten ur dem (ingen Charles Bronson-film har gett mig större tillfredsstÀllelse) men tidningarna lÀmnar honom inte ifred och det visar sig att den ena figuren efter den andra bara vill sko sig pÄ honom eller tycker han Àr en obegriplig kuriositet, trots att han (till skillnad frÄn alla andra) bara Àr sig sjÀlv. Det absurda i hans situation blir mer och mer uppenbart: HÀr sitter han med tjugo miljoner dollar, on the top of the world, men vÀrlden Àr just det han inte kan fÄ kontakt med.

Det enda ljusskenet kommer frÄn Mary Dawson (Jean Arthur), den arma jÀnta han trÀffat pÄ stan och lyckats rÀdda undan trubbel. De enda illusioner Deeds har Àr romantiska, och anledningen till att han aldrig stadgat sig Àr för att han aldrig hittat en damsell i nöd. Mary verkar vara den rÀtta, för se hon kommer ju ocksÄ frÄn en liten smÄstad, och allt hon sÀger Àr sÄ rart och snÀllt.

Bara det att Mary ocksÄ Àr en sniken storstadsbo. Egentligen heter hon Babe Bannett och jobbar pÄ en nyhetsblaska; hon Àr faktiskt anledningen till att han kontinuerligt finner sig sjÀlv pÄ löpsedlarna och blir mer och mer av ett omÀnskligt nyhetsstoff.

Liksom i Det hĂ€nde en natt (1934) kĂ€nner vi igen de hĂ€r konventionerna i tusentals moderna romantiska komedier – vi förstĂ„r, retroaktivt, vilka frĂ„gor vi ska stĂ€lla. NĂ€r ska hon förstĂ„ att hon faktiskt har riktiga kĂ€nslor för Deeds? NĂ€r ska han förstĂ„ sanningen? Vad ska hĂ€nda dĂ„?

Anledningen till att filmen Àr oemotstÄndlig ÀndÄ Àr för att poÀngen med Deeds som karaktÀr Àr sÄ omöjlig att förneka. Det Àr min tro och övertygelse att saker som bildningskomplex och ditt-eller-datt-skam kommer frÄn den enkla anledningen att vi som mÀnniskor vill vara bildade, vi vill lÀra oss saker och vi vill vara goda mÀnniskor. Att det moderna livet korrumperar sjÀlen Àr nÄgot vi lÀr oss Àr en kliché, men det Àr bara för att det Àr sant. Har vi nÄgonsin stannat upp och funderat pÄ hur de saker vi kÀnner oss pressade att tro och kÀnna alltid Àr de saker som gÄr att sÀlja, ge oss monetÀr sÀkerhet eller, Ànnu vÀrre, öppna en vÀg som kan ta oss Ànnu högre upp? VarifrÄn och vart vet vi inte, det Àr liksom inte en riktig plats utan nÄgon slags hÀgring i det undermedvetna.

Deeds Àr ett stycke sanning pÄ tvÄ ben och det Àr lika sant nu som nÄgonsin. MÄnga tror felaktigt att det Àr mÀnniskans natur att ligga och slöa i en soffa och bingewatcha TV-serier, nÀr vÄrt behov av att göra detta sÄ ofta som möjligt snarare indikerar ett symptom pÄ att nÄgot Àr vÀldigt fel i vÄra liv. Det pÄminner lite grann om nÀr man var liten och lekte med större barn som stÀllde en i ett hörn och lade nÄgon oklar leksak i ens hand för att de skulle göra nÄgot annat och inte ville ha en med sig. Fredagsmys Àr nÄgot liknande, fast hörnet har blivit en soffa, och de som leker för sig kan vi inte se, för de bor pÄ stÀllen som har larmade grindar med övervakningssystem.

Capras film Ă€r för all del inte subtil pĂ„ nĂ„got sĂ€tt alls, men det gör den inte mindre effektiv. Just nĂ€r man inte tror filmen kan bli bĂ€ttre ramlar en tredje akt in pĂ„ ovĂ€ntat besök – bokstavligt talat – och sĂ€tter fingret pĂ„ nĂ„got man kanske suttit och funderat pĂ„; varför tittar vi pĂ„ en film om en tjomme som Ă€rvt 20 miljoner och nu har problem med det? In i det stora hus som Deeds nu bor i, och in i sjĂ€lva filmen, ramlar en fattig, svĂ€ltande man med en pistol, redo att döda honom.

Det hÀr Àr ett otroligt ögonblick, sÀrskilt pÄ grund av hur det kommer frÄn ingenstans. Vi ser en man som drivits till desperationens grÀns och nu, med en svÀltande familj som han inte kan gottgöra, har han tagit till vÄld. Han Àr onekligen osynlig för Deeds och för de rika mÀnniskor han befinner sig kring. Det Àr en vacker illustration av arbetarklassens osynlighet, sÀrskilt i denna 30-talskontext vars depression bÀr vissa strukturella liknelser till vÄr egen tid, att han mÄste bryta sig in i filmen för att bli hörd. Notera hur filmen, i det att den beskriver samhÀllet som det Àr, inte kan ge oss nÄgon annan lösning. Det Àr mÀsterligt berÀttande av manusförfattaren Robert Riskin, Capras parhÀst.

Ögonblicket Ă€r inte heller en liten parentes utan slungar filmen mot sin naturliga slutpunkt; Deeds bestĂ€mmer sig för att dela hela sin förmögenhet med alla fattiga arbetare och bönder som vill investera i sin beskĂ€rda del av kakan; ett ofattbart utmattande arbete, som gör att han arresteras anklagad för att inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Deeds uppgivna skratt Ă€r talande – det Ă€r en slags slutgiltig punchline, att en man som vill ge bort 20 miljoner dollar mĂ„ste vara galen. Utmattad, slagen, uppgiven, med den sista goda viljan utslagen ur honom, noterar han att hey, sĂ„klart, det hĂ€r Ă€r ju bara logiskt. Inte ens nĂ€r han vill ge bort alla sina pengar blir han av med problemet de blivit för honom.

Om vi tvivlar pĂ„ att vĂ„r kultur blivit mer desperat sĂ„ kan vi konstatera att En gentleman kommer till stan alltsĂ„ var den typ av film som konservativa filmskapare gjorde 1936. NĂ€r Adam Sandler gjorde den svaga nyinspelningen Mr. Deeeds (2002) slutade den filmen med att Deeds behĂ„ller en miljon för sig sjĂ€lv och försvarar företaget han fĂ„tt i arv! För… sĂ„klart! Man kan ju undra vad Capra hade tyckt om den slutklĂ€mmen, Ă€ven om han förmodligen inte brytt sig om han nu följt med det republikanska partiet som det ser ut idag.

Capras film slutar med en sĂ„dan dĂ€r lĂ€ngre domstolsscen som innehĂ„ller ett par lustiga ögonblick, inte minst scenen dĂ€r den mycket tyska doktorn (inte en subtil karikatyr Ă„r 1936) ger oss en överraskande pedagogisk illustration av det som dĂ„ kallades manodepression. En storm av kritik kastas pĂ„ Deeds, som hĂ„ller sig tyst tills det goda folkets entusiasm inspirerar honom till att göra sin röst hörd, och att systemet inte kan slĂ„ ner honom, dammit! Hela rĂ€ttegĂ„ngen bygger pĂ„ korrupta grunder – eftersom Ă„talet mot honom drivs av en sniken slĂ€kting som bara vill ha hans pengar – men nĂ€r det kommer till Ă€kta vĂ€rden och den verkliga verkligheten sĂ„ kan ingen klĂ„ Deeds.

Det ska erkĂ€nnas att slutet – eller, mer korrekt, de sista minuterna – Ă€r de minst effektiva delarna av filmen; det Ă€r det typiskt rumphuggna slut man ofta hittar i filmer frĂ„n eran. Man brydde sig helt enkelt inte sĂ„ mycket om epiloger pĂ„ den hĂ€r tiden; nĂ€r det var slut var det slut. Det Ă€r en sanning som bör pĂ„pekas för de som anser att det moderna storypaketets konventioner kan appliceras pĂ„ alla filmer som nĂ„gonsin gjorts. Men vĂ„ra inciting incidents och first act twists och character dilemmas och allt vad det heter Ă€r nĂ„got som, likt sĂ„ mycket idag, ocksĂ„ uppfanns pĂ„ 1970-talet, ihop med de nyliberala systemförĂ€ndringarna.

PÄ 1930-talet förvÀntades filmer ha lyckliga slut och ingen tvekade pÄ huruvida de var symboliska eller inte, sÄ det spelade ingen roll om filmerna var speciellt trovÀrdiga eller inte. Realism var en icke-frÄga. Vi förvÀntades inte engagera oss i berÀttelsen pÄ ett totalt autentiskt, psykologiskt akut sÀtt. Vi förvÀntades kÀnna nÄgot för vad skÄdespelarna sa, och hur de sa det, och vad för idéer det de sa representerade.

En gentleman kommer till stan visar pÄ sÄ sÀtt att vissa sagolika element frÄn den gyllene stumfilmseran pÄ 1920-talet fortfarande slank in i ljudfilmen, om Àn pÄ lite mer indirekta sÀtt. Det Àr en film som tar en titt pÄ vÀrlden och sÀger: VÀnta lite, de hÀr liven vi försöker leva Àr ju helt frÄn vettet. Det mesta vi tar för givet Àr boloney. MÀnniskor som mjölkar kossor varje dag Àr Buddha i jÀmförelse med de rika pampar som har makten eller de storstadsmÀnniskor som lever livet genom att följa sociala kontrakt och kompromissa med det de vet Àr sant, pÄ sÀtt som inte har nÄgot att göra med mÀnskligt beteende.

Kanske det bara Àr nÄgon slags grundlÀggande mÀnsklig tragedi, att mÀnniskan som lÀmnar huset pÄ morgonen redo att möta vÀrlden som en schysst person kommer mötas med idel misstÀnksamhet. Men vi behöver vara medvetna om den hÀr misstÀnksamheten, inte ta den för givet. Kanske det Àr budskapet i den hÀr filmen pÄ sin allra mest elementÀra nivÄ: RÀdsla Àr en naturlig instinkt nÀr fara faktiskt Àr pÄ fÀrde. Men det Àr inte en kÀnsla som ska kontrollera alla vÄra tankar och handlingar. Och det enda sÀttet vi lyckas med det Àr att utgÄ frÄn att upp Àr upp och ner Àr ner, rÀtt Àr rÀtt och fel Àr fel. Liksom Longfellow Deeds mÄste vi gÄ ut i vÀrlden, skratta nÀr vi Àr glada, grÄta nÀr vi Àr ledsna, göra det som faller oss in, göra vÄrt bÀsta för att hjÀlpa oss sjÀlva och andra, inte förstÀlla oss och vÄga vara orÀdda.

FREDRIK FYHR


Mr. Deeds Goes to Town. 1936 USA 115 min. sv/35mm/1.37:1. R: Frank Capra. S: Gary Cooper, Jean Arthur, George Bancroft, Lionel Stander, Douglass Dumbrille, Raymond Walburn, H.B. Warner, Ruth Donnelly, Walter Catlett, John Wray.


<- Cinema Paradiso (1988).
-> Marie Antoinette (2006).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *