💿 Spider-Man into the Spider-Verse (2018)

Den hÀr filmen bekrÀftar en trist tes jag tidigare haft om att superhjÀltefilmer nÄdde en kreativ peak i slutet av förrförra Ärtiondet. Det fanns en tydlig punkt, kring Spider-Man 3 (2007), The Dark Knight (2008) och Watchmen (2009), dÄ de var pÄ den yttersta grÀnsen, redo att ta superhjÀltefilmen till nÀsta nivÄ, göra den till nÄgot djupare och mer komplicerat.

Men sĂ„ drog Marvel i bromsen. SuperhjĂ€ltefilmer ska inte bli djupare, bara fler. IstĂ€llet för att fördjupa oss, börja om. Ny dynasti. Nya regler. Nya reboots. SĂ„ lĂ€nge vi hĂ„ller pĂ„ och gör samma sak om och om igen behöver vi inte ödsla tid pĂ„ kreativitet eller – hu! – konst.

Spider-Man into the Spider-Verse Ă€r, liksom X-Men – Days of Future Past (2014), ett lysande exempel. Vi har redan varorna redo, sĂ„ allt vi behöver göra Ă€r att skaka paketet lite grann sĂ„ att de hamnar pĂ„ nya platser. I den hĂ€r filmen visar det sig att det finns flera olika spindelmĂ€n i flera olika dimensioner – lĂ€s kvantfysiska möjligheter. SĂ„ pĂ„ det stora hela kan vi tĂ€nka oss miljoner spindelmĂ€n, spindelkvinnor, spindelgrisar och spindelfarmödrar. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt kan de ocksĂ„ ha alla typer av kön, sexuell lĂ€ggning och etnicitet, hurra sĂ„ bra! Vips har idĂ©n om inkludering förvandlats till en vara. SkĂ„da hĂ€r den ultimata drömmen om oĂ€ndlig tillgĂ„ng gentemot en inbillat oĂ€ndlig efterfrĂ„gan. Spindelmannen sjĂ€lv förblir ju, ironiskt nog, samma sak vem som Ă€n Ă€r under masken.

PĂ„ ytan Ă€r filmen naturligtvis ”inget mer” Ă€n ”bra underhĂ„llning”, ni vet. Att den Ă€r animerad ger den en slags cred, Ă€ven om de digitala penslar som anvĂ€nts för att göra den hĂ€r filmen inte direkt pĂ„minner om nĂ„gra serietidningar jag lĂ€st. Nog för att filmen Ă€r imponerande att se pĂ„ – ja, den Ă€r rentav behaglig och, jag hĂ„ller med, högst underhĂ„llande. Animationen Ă€r imponerande, sĂ„ till den milda grad att man inte behöver se den i 3D för att fĂ„ den dĂ€r lĂ€tt utomkroppsliga upplevelsen av att man faktiskt sugs in i filmens vĂ€rld. All action tycks hĂ€nda runtomkring en snarare Ă€n framför ens ögon.

Vad gĂ€ller storyn sĂ„ Ă€r det, som ofta, i den första tredjedelen som filmen Ă€r som bĂ€st. Det Ă€r ju dĂ„ vi fortfarande kan förledas till att tro att nĂ„gon slags organisk, mĂ€nsklig upplevelse ligger framför oss. Huvudpersonen Ă€r Miles, en kille med arty talanger och halvfattiga förĂ€ldrar som av en slump fĂ„tt en biljett till en förnĂ€m privatskola mitt i Manhattan. Han kĂ€nner att han inte riktigt hör hemma dĂ€r, eftersom han föredrar att mĂ„la graffiti i tunnelbanemörkret snarare Ă€n skissa matematiska variabler med en massa posh kids. ”Jag vill hellre vara bland folket” pĂ„pekar han, i en intressant kommentar som aldrig fĂ„r nĂ„gon vidare förklaring.

Miles pappa Ă€r polis. Han försöker sĂ„ gott han kan att visa ömhet mot sin son. Men… well, lĂ„t sĂ€ga att han helt enkelt Ă€r polis. Miles har dĂ€remot en farbror som Ă€r mycket mer av en chill dude. Honom vill du inte bli som, försĂ€krar pappan. Men varför kan han inte svara pĂ„. Farbror Aaron (med den besjĂ€lade rösten av Mahershala Ali) verkar onekligen en rimligt schysst person som bor i en rimligt mysig lĂ€genhet. Men har han dĂ„, Ă€ndĂ„, nĂ„got skumt i kikaren? NĂ„got som vuxna förstĂ„r bĂ€ttre Ă€n barn? Filmen leder oss till att tro att Miles ska kastas in i en konflikt mellan tvĂ„ fadersgestalter – Ă„ ena sidan förmyndarpappan med dubbelt p, Ă„ andra sidan den schysste farbrorn som kanske har moraliska problem. Det goda kan ju komma i en ond förpackning, och vice versa.

Hade detta varit en riktig film sÄ hade de hÀr karaktÀrerna varit allt filmen handlat om. SÀrskilt eftersom filmens vÀrld i övrigt Àr sÄ övertygande. Detta Àr samma Manhattan dÀr Spider-Man svÀnger sina nÀt. Miles ser upp till honom ocksÄ, men i början av filmen finns inget som föreslÄr att de kommer ha nÄgot med varandra att göra. Vad coolt det hade varit om det hÀr bara hade fÄtt vara en liten film om en liten kille som lever pÄ gatorna som Spider-Man vakar över.

Besvikelsen jag kÀnner för filmen gÄr hand i hand med hur omöjlig en sÄdan tanke Àr. Det gick upp för mig, medan jag sÄg filmen, att Spider-Man naturligtvis skulle komma och ta över showen. Det Àr ju inte som att de inte tÀnker presentera varan de har att sÀlja. En liten mÀnsklig story om en liten kille i verkligheten? GTFO man.

TvÀrtom ska vi ha ett halvt dussin spindelmÀn och en story som inte Àr mycket mer Àn en situation som leder till actionscener. NÄgon fet grej hÀnder, som vanligt, och detta gör sÄ att Miles, och ett par andra spindelmÀn frÄn andra dimensioner, kan kastas runt i diverse faror och emellanÄt fÀlla drÄpliga, ack sÄ ironiska kommentarer till varandra. Detta pÄgÄr tills filmen Àr slut, via ett par stunder dÄ figurer i nÀrbilder uttrycker en och annan kÀnsla, vilket ska passera som karaktÀrsfördjupning.

Naturligtvis förstĂ„r jag att Spider-Man into the Spider-Verse fungerar bĂ€st som en regelrĂ€tt barnfilm, ett mer direkt Ă€ventyr som kommer med ett modernt budskap om att ”vem som helst” kan vara Spider-Man. Det hĂ€r Ă€r ju ironiskt, eftersom Miles i slutĂ€ndan blir en figur som i nĂ€stan alla avseenden bara Ă€r en till Peter Parker och hans tillvaro som sin dimensions spindelman pĂ„minner om vilken annan Spider-Man film som helst. Spider-Man into the Spider-Verse gĂ„r alltsĂ„ 360 grader runt dimensionerna och slutar exakt dĂ€r den börjar. Ingenting har hĂ€nt med Spider-Man i slutet och filmen har, pĂ„ sĂ€tt och vis, inte kommit fram till nĂ„got. Ve och fasa för den filmskapare som försöker sig pĂ„ ett The Last Jedi-gate, antar jag.

Som en bit Barnkanalen-Marvel accepterar jag filmen som ett helt acceptabelt stycke underhÄllning, men jag kan inte komma pÄ en film som jag mer motvilligt lÄtit passera. Det stör mig nÀstan att jag sjÀlv var road av filmen medan jag sÄg den, Ätminstone fram till den sista tredjedelens obligatoriska slam bang-final dÄ det blir uppenbart Àn en gÄng att de flesta superhjÀltefilmer saknar organiska strukturer och att det Àr dÀrför vi inte bryr oss om dem i slutet.

Den hÀr filmen Àr ett sÀrskilt tydligt exempel, dÄ den börjar med tre intressanta karaktÀrer och fin grogrund för lite Àkta dramatik; istÀllet vÀljs detta bort med en slags barbarisk artificialitet, och vi fÄr istÀllet nöja oss att Àn en gÄng titta pÄ figurer som godtyckligt slÀngs genom diverse hinderbanor; de Àr instÀngda i maskinen och dömda att följa dess program.

Filmen Àr för all del ett fint spektakel, men det Àr ocksÄ allt det Àr. Dess fina humanistiska budskap har inte grott ur nÄgons hjÀrta; det Àr genomtÀnkt, kalkylerat, salufört och naturligtvis en storsÀljare.

FREDRIK FYHR


2018 USA 117 min. fĂ€rg/2.39:1/Dolby Vision. R: Bob Persichetti, Peter Rasmey, Rodney Rothman. Röster: Shameik Moore, Jake Johnson, Hailee Steinfeld, Mahershala Ali, Brian Tyree Henry, Lily Tomlin, Luna Lauren Velez, ZoĂ« Kravitz, John Mulaney, Kimiko Glenn, Nicolas Cage, Kathryn Hahn, Liev Schreiber, Chris Pine, Natalie Morales, Edwin H. Bravo, Oscar Isaac, Gerta Lee, Stan Lee, Jorma Taccone, Joaquin Cosio, Marvin ’Krondon’ Jones III, Kim Yarbrough, Lake Bell.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *