Det gÄr att tycka lite synd om kommissarie Clouseau, som drar den kortaste stickan i Den rosa pantern. Tanken var inte att allt ljus skulle falla pÄ honom, men nÀr Peter Sellers vÀl var pÄ plats tog han över hela filmen. Han spelade en biroll, faktiskt filmens antagonist, det nÀrmaste vi kommer en skurk. Det Àr hans öde att vilja sÀtta dit protagonisten, och i slutet misslyckas.

Att skurken Ă€r polisen, det Ă€r naturligtvis inte sĂ„ noga. Den rosa pantern utspelar sig i ett sĂ„dant dĂ€r filmlandskap som bara existerade pĂ„ 60-talet. De vackra miljöerna Ă€r Ă€kta; Paris, Rom, Cortina d’Ampezzo, de förblir lika Ă€kta Ă€ven nĂ€r de projiceras pĂ„ en duk bakom skĂ„despelarna, vars silhuetter skĂ€r in i bakgrunden sĂ„dĂ€r iögonfallande pikant.

Det Ă€r en sĂ„dan film dĂ€r man tassar runt pĂ„ heltĂ€ckningsmattor i stora flĂ„diga hotellrum som ser ut som studior. Snö har en helt annan kvalitet i denna vĂ€rld; dess textur massiv, dess yta glimmande, som frigolit tĂ€ckt av kattmynta. Vid en lustig scen ser vi David Niven utomhus i pyjamas – tokigt, för det Ă€r ju sĂ„ kallt! Vi fĂ„r slĂ„ handen pĂ„ knĂ€t och skrocka lite, fastĂ€n vi ser att det bara Ă€r David Niven som struttar omkring och lĂ„tsas frysa.

Hur han hamnat dĂ€r har att göra med omstĂ€ndigheter lĂ„nade frĂ„n farsens vĂ€rld – fars Ă€r ju vad Den rosa pantern Ă€r, en tĂ€mligen okomplicerad sĂ„dan ocksĂ„. Den rosa pantern sjĂ€lv Ă€r inte den dĂ€r tecknade figuren som gĂ€star förtexterna (som fĂ„tt barn att frĂ„ga ”nĂ€r kommer han tillbaka?” sedan 1963) utan ett Ă€delt smycke som sitter pĂ„ halsen hos Claudia Cardinale, som spelar en indisk drottning eller annan. Niven Ă€r i hemlighet juveltjuven som Ă€r nyfiken pĂ„ att lĂ€gga vantarna pĂ„ det. Clouseau Ă€r sĂ„klart ute efter juveltjuven. Han Ă€r nĂ€rmare Ă€n han tror, eftersom hans fru (Capucine) Ă€r hans Ă€lskarinna och medbrottsling.

En story som den hĂ€r existerar bara som ursĂ€kt för ett par höjdpunkter – set pieces, som man sĂ€ger i Hollywood, och som ironiskt nog kan översĂ€ttas till ”fyrverkeripjĂ€ser”; ironiskt, eftersom filmens final bestĂ„r av ett sĂ„dant dĂ€r inferno av fyrverkerier inomhus som verkar ha varit lika vanligt för 60-talskomedier som finalen i industrilokalen var för actionfilmen pĂ„ 80-talet.

En sÄdan höjdpunkt Àr synen av Peter Sellers i riddarrustning, tvÀrsÀker i sin mission att subtilt spana in misstÀnkta för att i nÀsta stund dratta omkull efter sitt första steg. Andra höjdpunkter Àr mer utstuderade, som den oÀndliga sekvensen i sovrummet, dÀr Capucine mÄste jonglera Sellers, Niven och Robert Wagner och hon Àr den enda som vet att de Àr dÀr alla tre.

Om det Àr roligt eller inte Àr naturligtvis helt subjektivt. SjÀlv tycker jag scenen med farbrorn som ska gÄ över vÀgen Àr obetalbar. Scenen har ingen poÀng, egentligen. Han ska bara gÄ över vÀgen, men distraheras av en biljakt som pÄgÄr omkring honom i Scooby Doo-stil; minst tvÄ förare Àr utklÀdda till gorillor, Sellers har den tidigare nÀmnda riddarrustningen och tvÄ andra fÄr nöja sig med att jaga de andra till fots, iklÀdda en gemensam zebrakostym. Filmen Àr kul nog att inte krÀva en punchline hÀr, scenen bara pÄgÄr sÄ otroligt lÀnge att man till slut mÄste kapitulera.

Blake Edwards lanserade filmen som en sofistikerad komedi, vilket Àr en sanning med modifikation. StÄhejet i Den rosa pantern Àr vÀldigt typisk för sin tid; vi ser en slags ensemblefest utan mening eller mÄl annat Àn att roa en publik pÄ ett sÀtt beslÀktat med den nu utdöda varietén. Filmen blev en stor succé, vilket ger en tydlig kÀpp i hjulet Ät New Hollywood-narrativen att den hÀr typen av film var helt stendöd för det tidiga 60-talets publik.

TvĂ€rtom fanns det fortfarande de som ville se gamla hederliga saker som juveltjuvar och tigerfĂ€llar – en stor del av filmens DNA kommer faktiskt frĂ„n tidiga stumfilmseran rentav; juveltjuven rĂ€tt frĂ„n Fantomas, och ”melodramen pĂ„ skidorten” kĂ€nns ocksĂ„ som nĂ„gon slags stumfilmssubgenre. Tricket var att hotta upp det hela med lite sexuella anspelningar och frĂ€siga stjĂ€rnor som Wagner, Capucine och Cardinale. Hyggligt vĂ„gat för sin tid, Ă€ven om det idag framstĂ„r mer som harmlös buskis.

Att Peter Sellers stal showen som Clouseau var uppenbart för alla inblandade och det kom inte som nĂ„gon överraskning att det var med honom i fokus som Edwards började tĂ€nka pĂ„ uppföljare. Hade Peter Ustinov spelat rollen – vilket tanken var frĂ„n början – hade det förmodligen inte blivit av nĂ„gra alls.

Nu fÄr vi istÀllet försöka justera vÄr blick nÀr vi ser den första filmen i serien. Sellers tar tillfÀllet i akt att göra allt han kan med de scener han fÄr, men vi ser inte Ànnu en paradroll. Han rÄkar bara vara överdrivet rÀtt person pÄ nÄgorlunda rÀtt plats; Àrligt talat gör han mer Àn rollen krÀver och pÄ sÀtt och vis saboterar han filmen.

Tanken Àr ju att vi ska skratta Ät Clouseau, se honom som en satirisk representant för The Man, ett Är som 1963 nÀr den sexuella revolutionen var ett stenkast bort. IstÀllet Àr Sellers sÄ intensivt nÀrvarande i rollen att han blir en oavsiktlig hjÀlte. Sellers kommunicerar tydligt att Clouseau inte kan rÄ för sin klantighet, det Àr liksom ett handikapp han har. Inte heller kan han rÄ för att han inte Àr smartare Àn han Àr, för han har nÀsan sÄ högt i vÀdret att vi förstÄr hans behov. Han vill ju sÄ jÀttegÀrna vara en lysande detektiv!

Han Ă€r en vandrande kontrast mellan en grandios sjĂ€lvbild och ett patetiskt sjĂ€lv, oförmögen att se sig sjĂ€lv som den han Ă€r och helt förblindad av idĂ©n om vem han vill vara. Det Ă€r en psykologisk profil som gĂ„r igen i nĂ€stan alla berömda komiker – vi skrattar Ă„t deras fĂ„fĂ€nga; det Ă€r samma fĂ„fĂ€nga som fĂ„tt dem att gĂ„ upp pĂ„ scen för att roa oss till att börja med.

DÀri finns ett ofta omtalat mörker, och det Àr dÀrför slutet i Den rosa pantern inte kÀnns helt rÀtt. Clouseau drar nitlotten i filmen, men hans nÀrvaro hÀnger kvar hos protagonisterna som ett dÄligt samvete. Till och med i en glÀttig film som den hÀr kan vi ana att 60-talet Àr pÄ vÀg att detonera och att en helt annan rÄ energi kommer att slÀppas lös.

FREDRIK FYHR


The Pink Panther. 1963 USA 115 min. fÀrg/35mm/2.20:1. R: Blake Edwards. S: David Niven, Peter Sellers, Capucine, Claudia Cardinale, Robert Wagner, Brenda De Banzie, Colin Gordon, John Le Mesurier, James Lanphier, Guy Thomajan, Michael Trubshawe, Riccardo Billi, Meri Welles, Martin Miller, Fran Jeffries.