Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Skott i mörkret (1964)

”Bara den mest smĂ„aktige av kritiker klagar pĂ„ logiken” skrev den legendariske Andrew Sarris om Blake Edwards Skott i mörkret nĂ€r den kom; Sarris var entusiastisk över Edwards, och lite konfunderad över hur och varför denne regissör, liksom pĂ„ tal om ingenting, plötsligt gick att jĂ€mföra med Lubitsch och Billy Wilder. VĂ€rldsbilden i Skott i mörkret Ă€r kall och humorn i grunden grym, menade Sarris, men han kunde inte lĂ„ta bli att skratta.

Humor Àr nu sÄklart relativt, och man kan inte bedöma en komedi ordentligt utefter nÄgon slags skrattmÀtning eftersom alla skrattar Ät olika saker. Man brukar ofta sÀga att humor Äldras dÄligt, men inte heller det tycker jag Àr ett pÄstÄende som helt hÄller. SjÀlv skrattar jag gott Ät hundra Är gamla filmer och jag hade ett och annat fniss och litet flabb nÀr jag sÄg Skott i mörkret ocksÄ.

Grejen Àr bara den att jag hade ett par smÄ fniss och flabb Ät Den rosa pantern (1963) ocksÄ. Partilinjen gÄr att den filmen bara Àr en slags inofficiell Panter-film, och att det Àr i Skott i mörkret som serien tar fart eller rentav börjar, beroende pÄ vem man frÄgar, och att Skott i mörkret ocksÄ Àr den överlÀgset bÀsta i serien, för den delen.

ÄndĂ„ tycker jag inte att skillnaden mellan filmerna, rent kvalitativt, Ă€r sĂ„ himla stor. Kalla mig nu gĂ€rna för den mest smĂ„aktige av kritiker, men Skott i mörkret har inte mycket till story. Det vi ser i den Ă€r en oerhört vĂ€ltrimmad formulamotor dĂ€r Peter Sellers stapplar runt i en serie gags. Filmen Ă€r som en slags kulspruta av Sellers. Den tömmer det ena magasinet, laddar om, tömmer det andra. Allt i frĂ„ga om tempo och tajming sitter som det ska. Som en slags cinematisk steppdans Ă€r det imponerande.

Men det har ju Ă€ven sina inneboende begrĂ€nsningar. Vad du ser Ă€r vad du fĂ„r. Det Ă€r egentligen inte rĂ€ttvist att jĂ€mföra filmen med Den rosa pantern, för det rör sig om tvĂ„ ganska olika typer av filmer. BĂ„da filmer var visserligen farser, men Skott i mörkret Ă€r mer fokuserad pĂ„ dörrarna som slĂ€ngs upp och igen (ofta för fort). Den rosa pantern Ă€r bara lĂ„ngsam i jĂ€mförelse. Men man kan ocksĂ„ sĂ€ga att den filmen har mer bredd och
 jag vill inte sĂ€ga ”djup”, kanske, men
 potential. Det Ă€r en film man kunde sjunka ner i och ha en liten upptĂ€cktsfĂ€rd med. Det fanns flera karaktĂ€rer och de spelade ett större spel med lite mer insatser.

Skott i mörkret Àr Sellers show och ingenting mer. Det rÀcker, sÄklart, men jag tror inte det Àr en slump att jag ofta fann mig sjÀlv titta pÄ de andra skÄdespelarna för att se vilka som kan hÄlla sig för skratt. Min blick sökte sig liksom till nÄgot annat. Ja, Sellers Àr kul, men varför ödsla en hel film pÄ honom nÀr det finns sÄ mycket annat man skulle kunna fylla det med?

Till och med filmens pitch – det Ă€r för generöst att kalla det story – Ă€r dĂ€r som en banan Sellers ska spela apa med. I en fin, Fönstret Ă„t gĂ„rden-inspirerad inledningsscen ser vi ett mord begĂ„s pĂ„ den Ă€rbara residensen hos den adliga familjen Ballon; som scenen Ă€r filmad, i en tagning, blir vi aldrig helt kloka pĂ„ vem som mördas eller av vem. Det Ă€r, ska vi senare förstĂ„, inte ett mysterium sĂ„ mycket som ett tidigt skĂ€mt pĂ„ hela filmens egen bekostnad.

Kommissarie Clouseau anlĂ€nder för att ta sig an fallet. Allting pekar pĂ„ att dottern Maria (Elke Sommer) dödat den döde. Fler lik följer och allt pekar, och pekar igen, pĂ„ att Maria Ă€r skyldig. ”Vilken imbecill idĂ©!” utbrister Clouseau. Han Ă€r övertygad om att han vill bjuda Maria pĂ„ middag
 jag menar, att hon skyddar den skyldige. Nej, jag menar det första.

Den romantiska Ädran Àr det charmigaste med Skott i mörkret. Filmen handlar i grund och botten bara om att Clouseau Àr förÀlskad. Fallet fÄr gÄ som det gÄr. Hans överordnade (Herbert Lom) blir sÄ nervös pÄ honom att han börjar knipsa av kroppsdelar pÄ sig sjÀlv. Clouseaus assistent, med det obetalbara namnet Hercule (Graham Stark), stÄr och hÄller masken medan den ena logiska rimligheten efter den andra avfÀrdas av Clouseau, som istÀllet snubblar vidare genom sÄvÀl nattbarer som nudistkolonier och Ätminstone fyra arresteringar pÄ sig sjÀlv.

Som karaktÀr Àr Clouseau egentligen inte ordentligt formulerad annat Àn i den hÀr filmen. Han Àr inte en idiot som gÄr runt och sÀger dumma saker. Han Àr en riktig, entusiastisk hjÀlte som rÄkar vara handikappad av sin klantighet och övertygad om att han har rÀtt. Att han ofta hamnar rÀtt av en slump har att göra med att han följer sin egna snedvridna logik. Han tar saker för bokstavligt nÀr han inte övertolkar nÄgot uppenbart. Till slut har han öppnat sÄ mÄnga fel dörrar att han mÄste hitta rÀtt.

Hade filmen haft lite mer vittring pÄ sin egen narrativ hade den fattat hur kul det var om Maria faktiskt var skyldig till morden, som alla sÀger. Det Àr ju den logiska slutsatsen av situationen filmen bygger sin komiska gryta pÄ. IstÀllet mÄste han naturligtvis ha rÀtt, pÄ nÄgot sÀtt, och vi fÄr diverse skÀmt om mördaren som gÄng pÄ gÄng misslyckas med att trÀffa rÀtt mÄltavla. Allt medan filmens kÀrna, sjÀlva berÀttelsen, förblir sval och tom; det hÀr Àr en film som smÀller av skrattsalvor pÄ ytan, men det finns bara ett stort hÄl i mellanrummen.

Jag ska inte sticka under stol med att jag sjĂ€lv skrattade Ă„t flera av filmens skĂ€mt – och dĂ€remellan upplevde jag putslustighetens sĂ€vliga behag – men jag har inga problem med att förstĂ„ att fler mĂ€nniskor tyckte filmen var hejdlös humor Ă„r 1964 Ă€n vad de skulle tycka idag. I slutet av filmen kommer en slags icke-förklaring pĂ„ filmens mysterium, dĂ€r det visar sig att den som faktiskt brytt sig om intrigen gĂ„tt pĂ„ en blĂ„sning. Det Ă€r ett tydligt bevis pĂ„ just hur populĂ€r Peter Sellers var, och hur Blake Edwards visste det. Man behövde inte ens göra en ordentlig berĂ€ttelse hĂ€r för man visste att sĂ„ lĂ€nge folk skrattade Ă„t Sellers sĂ„ hade man gjort en hit.

Nu kan man tydligare se hur filmens grundstomme Ă€r rĂ€tt lat och ouppmĂ€rksam – liksom de tenderar att vara i de flesta av Blake Edwards filmer – och sĂ€rskilt slutet Ă€r otillfredsstĂ€llande pĂ„ ett oförsvarligt sĂ€tt. ”Har du brytt dig om vad du sett? Synd för dig” sĂ€ger filmen och behagar sjappa snarare Ă€n sluta.

Skott i mörkret tycker jag fungerar som ett perfekt exempel pĂ„ att det inte Ă€r komedierna som Ă„ldras utan publiken. Det finns alltid ett momentum i nuet och tiden sopar alltid undan detta momentum, som fĂ€rgen sopats av Colosseum. NĂ€r en film blir… inte ”förĂ„ldrad”, men rent medialt ”gamla nyheter”, stĂ„r den ensam och naken, oupplyst av nuets falska glöd. Det blir dĂ„ mycket lĂ€ttare att se filmen, vad som faktiskt skapats hĂ€r, och inte vad publik och kritiker inbillade sig att de sĂ„g, dĂ„ nĂ€r filmen kom och det fanns för mycket skog för att trĂ€den skulle synas.

FREDRIK FYHR


A Shot in the Dark. 1964 STORBRITANNIEN/USA 102 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Blake Edwards. S: Peter Sellers, Elke Sommer, George Sanders, Herbert Lom, Tracy Reed, Graham Stark, Moira Redmond, Vanda Godsell, Maurice Kaufmann, Ann Lynn, David Lodge, Andre Maranne, Martin Benson, Burt Kwouk, Reginald Beckwith, Douglas Wilmer, Bryan Forbes, Andre Charisse, Howard Greene, John Herrington, Jack Melford, Victor Baring, Victor Beaumont, Tutte Lemkow, Hurtado de Córdoba.

Ett svar pĂ„ ”💿 Skott i mörkret (1964)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *