För sju Är sedan skrev jag en text om superhjÀltefilmer, dÀr jag undrade nÀr de skulle sluta vara populÀra. Med illa dold iver spekulerade jag i att det nog mÄste vara snart. En stor flopp kommer komma, likt en komet, och slÄ ut allt intresse!

Jaja. Men jag stÄr Ätminstone för att jag skrev det!

IstĂ€llet för en stor flopp skedde det motsatta – Marvel blev ett lĂ„ngt segertĂ„g som gick mot en final av extatisk triumf. Disney, likt Thanos, gjorde exakt vad de sa att de skulle göra. Nu Ă„terstĂ„r bara vĂ€rldsherravĂ€lde. Det Ă€r oĂ„terkalleligt. De kommer Ă€ga flopparna ocksĂ„. DC hjĂ€lper till att kratta manegen genom att falla som furor inför Disneys Ă„syn. Bara nĂ€r folk slutar gĂ„ pĂ„ bio kommer det slutas göra superhjĂ€ltefilmer och sĂ„ viktigt Ă€r det inte.

Å andra sidan Ă€r det en legitim frĂ„ga idag. Är det sĂ„ att biograferna sjĂ€lva smittats av covid-19 och insjuknat? NĂ€r studiorna bönar och ber journalister om att inte sprida för mĂ„nga trĂ„kiga verkligheter om hur illa situationen kan vara, sĂ„ mĂ„ste man ju börja nynna pĂ„ ”NĂ€rmare gud till dig”. Kanske Avengers: Endgame var Hollywoods sista stora triumf? SuperhjĂ€ltar, bu eller bĂ€, Marvel eller DC, snart kanske de alla bara Ă€r ett minne blott, medan vi vaknar upp i en stor postapokalyptisk mĂ„ndag, post-bio, bundna till Netflix en gĂ„ng för alla. En fasa, men nĂ€r 2020-filmer nu Ă€r försenade till sin egen försening, och har en ny berĂ€knad ankomsttid 2021 (tiden Ă€r preliminĂ€r och kan komma att Ă€ndras!) borde storföretagen onekligen ha katastrofberedskapen i Ă„tanke. Det kanske inte finns nĂ„gon ny ankomsttid. Vi kanske mĂ„ste förstĂ„ detta som dödsstöten för en redan utsatt biokultur. De stora pamparna kan typiskt sett inte se nĂ€r skeppet sjunker, kanske kan de inte förestĂ€lla sig att plötsligt stĂ„ helt utan efterfrĂ„gan och marknadsplats, men kanske det likvĂ€l Ă€r oundvikligt bara man vĂ„gar vara konkret nog och tolka saker som de faktiskt ser ut. ”But this ship cannot sink!” Blubb, blubb.

Jag finner det svÄrt att inte betrakta Marvels filmer som rena produkter och dÀrmed, högst konsekvent, diskutera dem som marknadsobjekt. Estetiskt, konstnÀrligt, kreativt, vilka ord man Àn vill anvÀnda, bÀr de inte sin egen tyngd. Jag försöker inte utöva nÄgon överlÀgsen smakdom hÀr utan vill vara konkret. En film som kammar hem nÀstan tre miljarder dollar, och som Àr sÄ ointresserad av fiktionens principer som Avengers: Endgame Àr, Àr lite mer show, lite mer uppvisning pÄ en mÀssa, lite mer av en konsert med ett pojkband, Àn en riktig film.

Just dĂ€rför Ă€r det enerverande att filmen Ă€r sĂ„ pass bra sĂ„ pass lĂ€nge. Kanske Ă€r den första hĂ€lften av filmen ungefĂ€r som första hĂ€lften av just en tre timmar lĂ„ng rockspelning, dĂ€r överraskningarna och mellantempolĂ„tarna kommer i början av setlistan och hitsen i slutet. Jag var genuint överraskad av att se hur Endgame började, hursomhelst, med New York efter apokalypsen skapad av super-duper-mega-onda Thanos. NĂ€r 50% av alla levande varelser pĂ„ jorden utplĂ„nats – jag undrar om det, liksom i Armageddon (1998), Ă€ven inkluderar bakterier – mĂ„ste vĂ€rlden försöka anpassa sig i en stor mĂ„ndag. Ett enormt jaha ekar över Times Square. Fem Ă„r efter Infinity Wars hĂ„ller Captain America i gruppterapisessioner med folk som försöker anpassa sig till en vĂ€rld dĂ€r sopor ligger pĂ„ alla gator och varenda lokal verkar överbelamrad med stolar pĂ„ bord. Det Ă€r som om Thanos apokalyps rĂ„kade trolla bort hela proletariatet och bara en Ă€ngslig, neurotisk medelklass (lĂ€s filmens mĂ„lgrupp) överlevt. Ingen orkar plocka upp soporna efter sig, hursomhelst.

Allt Àr dock inte helt fel. Det gÄr bÀttre för miljön! Hudsonfloden Àr sÄ ren att Cap ser delfiner i den; vi inte fÄr se sjÀlva scenen, för kanske den varit för vacker; kanske vi verkligen börjat gilla Thanos om vi sett de dÀr fina fiskarna simma i ett nu, tydligen, helt orubbat och blomstrande ekosystem. Hulken (Mark Ruffalo) har det ocksÄ rÀtt bra. Bruce Banner har hittat ett sÀtt att fÄ sin gröna hÀlft att samarbeta med hans mÀnskliga, sÄ nu kan han vara en grön jÀtte hur han vill, och sitta och chilla pÄ diners och skriva autografer hela dagen lÄng.

”Men fan assĂ„, nĂ€e” verkar Captain America kĂ€nna, ”det Ă€r nĂ„got som saknas hĂ€r…” New York Ă€r inte sig likt utan Black Friday och det Ă€r ju sĂ„ deppigt utan en massa reklam överallt, jag menar man blev ju sĂ„ uppiggad av all fri konkurrens och tĂ€nk pĂ„ smĂ„företagarna och, hey, tĂ€nk pĂ„ storföretagarna, de Ă€r vĂ€l mĂ€nniskor de ocksĂ„. Nu verkar alla liknöjda och hyggligt tillfreds med en nĂ„gorlunda schysst avvĂ€gd vardag utan för mĂ„nga överraskningar. Faktum Ă€r att New York City har förvandlats till Sverige, en postapokalyps av grĂ„ vardag och snusförnuftig lagomhet med bara en vag aning av kylskĂ„pskall dystymi dĂ€r i bakhuvudet nĂ„gonstans.

De flesta verkar kunna acceptera det hĂ€r nya vĂ€rlden, inte minst Tony Stark (Robert Downey Jr) som Ă€ntligen fĂ„r tid att spendera med sin dam (Gwyneth Paltrow) och deras totting. Men nĂ€, skit i dem, tycker Cap, vi mĂ„ste ju hitta ett sĂ€tt att rĂ€dda vĂ€rlden… Ă€ndĂ„! Vad Ă€r det hĂ€r för anarkististk kollektiv, liksom? Vi behöver konsumenter, sĂ€tta hjulen i rullning, fĂ„ tillbaka miljöförstöringen och sĂ€tta lite neon i tillvaron igen. Det kliar i fingrarna efter att ta kĂ„l pĂ„ Thanos… en gĂ„ng till! Den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det verkligen ”pĂ„ riktigt”… men pĂ„ riktigt!

Ut ur en lÄda spottas Ant-Man ut frÄn kvantsvÀren och efter mycket om och men kommer de pÄ att de kan resa i tiden. Det Àr inte som i Tillbaka till framtiden, menar Iron Man bestÀmt. Nej, ska man vara noga Àr det som i Tillbaka till framtiden II, för vÄra hjÀltar fÄr Äka tillbaka till de tidigare filmerna och samla McGuffinstenar, igen, och försöka hinna före Thanos, igen, sÄ att han kan sÀtta kÀppen i hjulet för dem, igen, och vi kan fÄ en till rallarfajt med miljoner karaktÀrer, igen.

Ju lĂ€ngre filmen pĂ„gĂ„r desto mindre intressant blir den, helt klart, men Ă€ven mittenstrĂ€ckan av filmen – nĂ€r hjĂ€ltarna reser tillbaka till de tidigare filmerna – har utrymme för lustiga ögonblick, flera av vilka hittar fyndiga smĂ„ sĂ€tt att behandla subjektiv tid; hur vi aldrig riktigt mĂ€rker att tiden gĂ„r förrĂ€n vi stannar upp och verkligen ser oss sjĂ€lva i spegeln. Mitt favoritexempel Ă€r nĂ€r Hulken ser sig sjĂ€lv krossa bilar till höger och vĂ€nster (i den första filmen frĂ„n 2012) och halvhjĂ€rtat försöker hĂ€rma sig sjĂ€lv. Men man förĂ€ndras ju pĂ„ Ă„tta Ă„r, liksom. Hulken kan inte riktigt hitta samma schwung igen. Eller som Kent sjöng: ”Jag har blivit Ă€ldre, saknar glöd, det rĂ„r jag inte för”.

Jag medger att filmens stora final Àr oundviklig, men det kÀnns fortfarande som ett svek nÀr den kommer. Jag kÀnde redan i föregÄngaren att vi sÄg pÄ ett experiment som gick ut pÄ att skapa sÄ mycket insatser som möjligt och samtidigt aldrig riskera varumÀrket, och Endgame Àr en Ànnu större cop out. Allt som gjorts görs ogjort. MCU-hÄrddisken omformateras, modellen uppgraderas, ormen ömsar skinn. I slutet ska vi fira ett status quo som bara enprocentarna pÄ Disneys kontor kÀnner Àkta kÀrlek till. Vi kan garantera att ingenting i filmen riktigt hÀnt, och döden existerar inte annat Àn som heroisk pose.

Jag mĂ€rker, medan jag nu skriver den hĂ€r texten, att jag skriver om en film som inte lĂ€ngre har kvar en kontext. Det har gĂ„tt över ett Ă„r sedan filmen kom och den Ă€r numera gamla nyheter. Sommaren 2019 var det journalism att skriva om den. Sommaren 2020 verkar den mer eller mindre helt ointressant. Men jag Ă€r inte sen till tĂ„get, för det finns inget tĂ„g. Att man överhuvudtaget förvĂ€ntas koppla ihop nĂ„gon slags idĂ© om kvalitet med hur ny filmen Ă€r – eller mer korrekt, hur fĂ€rsk varan Ă€r – gör det bara Ă€nnu tydligare att Endgame inte har ett egenvĂ€rde. Den existerar bara en gĂ„ng pĂ„ riktigt, sommaren 2019, och dĂ„ Ă€r uppdraget bara att anlĂ€nda.

Filmen innehĂ„ller, för all del, nĂ„gra av de bĂ€sta ögonblicken i nĂ„gon Marvelfilm. Dessa Ă€r emellertid tillfĂ€lligheter, mĂ„ste vara, för filmen vill i slutĂ€ndan bara stoltsera med faktumet att den Ă€r en bluff. Alla verkar Ă€lska de indragna löftena, den trygga bekrĂ€ftelsen att hĂ€r finns ingen konst sĂ„ lĂ„ngt ögat nĂ„r, sĂ„ jag vet inte varför det ska bli ett sĂ„dant stĂ„hej nĂ€r Martin Scorsese sĂ€ger en sĂ„dan sjĂ€lvklarhet som att superhjĂ€ltefilmer inte Ă€r ”cinema”. Vilket Marvelfan bryr sig om Antonioni? De som vill suga i sig trailers och vara dĂ€r, lĂ€ngst fram, nĂ€r den första biljetten slĂ€pps (eller, rĂ€ttare sagt, vara ”first” pĂ„ YouTubes ymniga fĂ€lt) och den som vill dras med i PR-hypen och genast analysera och djupstudera produkten nĂ€r den Ă€r som hetast, kan vĂ€l för all del göra det utan villfarelsen att det Ă€r ett konstintresse man har.

Eller jo, jag vet varför, sĂ„klart, för Ă€ven stormar i vattenglas kommer för att nĂ„gon skakar glaset. It’s the money, Lebowski! NĂ€r Tony Stark Ă€r vĂ„r nya Jesus sĂ„ kan vi inte dra nĂ„gon annan slutsats Ă€n att ocksĂ„ det ovanliga och subversiva mĂ„ste Ă€gas av en logga.

FREDRIK FYHR


2019 USA 181 min. fĂ€rg/ARRIRAW 6.5K, DI 2K/2.39:1. R: Anthony Russo, Joe Russo. S: Robert Downey Jr, Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Don Cheadle, Paul Rudd, Benedict Cumberbatch, Chadwick Boseman, Brie Larson, Tom Holland, Karen Gillan, Zoe Saldana, Evangeline Lilly, Tessa Thompson, Rene Russo, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Sebastian Stan, Tom Hiddleston, Daniel Gurira, Benedict Wong, Pom Klementieff, Dave Bautista, Letitia Wright, John Slattery, Tilda Swinton, Jon Favreau, Hayley Atwell, Natalie Portman, Marisa Tomei, Taika Waititi, Angela Bassett, Michael Douglas, Michelle Pfeiffer, William Hurt, Cobie Smulders, Sean Gunn, Winston Duke, Linda Cardellini, Maximiliano HernĂĄndez, Frank Grillo, Hiroyuki Sanada, Tom Vaughan-Lawlor, James D’Arcy, Jacob Batalon, Vin Diesel, Bradley Cooper, Gwyneth Paltrow, Robert Redford, Josh Brolin, Chris Pratt, Samuel L. Jackson, Lexi Rabe, Ross Marquand, Joe Russo, Emma Fuhrmann, Michael James Shaw, Terry Notary, Kerry Condon, Ben Sakamato, Ava Russo, Cade Woodward, Stan Lee, Yvette Nicole Brown, Callan Mulvey, Lia Mariella Russo, Julian Russo, Taylor Patterson, Agostino Rosalina, Ken Jeong, Ty Simpkins, Jackson A. Dunn, Lee Moore, Matthew Berry, Joy McAvoy, John Michael Morris.


Videosöndag