VĂ€nta, vĂ€nta, vĂ€nta… vad handlar den hĂ€r filmen om?

Det tog ett tag för mig att precisera ett svar pÄ den frÄgan, men nog lÄg svaret dÀr och skrÀpade mitt i allt virrvarr, som en enda slant i ett hav av monopolpengar. Birds of Prey handlar om att Harley Quinn (Margot Robbie) mÄste hitta en diamant. Hon mÄste ge den till skurken (Ewan McGregor) annars kommer skurken döda henne.

Det, det och inget annat, utgör filmens handling. Det Ă€r lĂ€tt att missa, för filmen Ă€r en sĂ„ skrikig kakafoni av sĂ„vĂ€l glada vĂ„ldsamheter som narrativa kullerbyttor. Det Ă€r en smĂ„tt hĂ€pnadsvĂ€ckande studie i distraktion. Men hur mycket den Ă€n skriker och tjuter sĂ„ finns det inget dĂ€r dĂ€r, ingen övergripande filosofi eller konstnĂ€rlig röd trĂ„d och, minst av allt, nĂ„gon grundad story. Det Ă€r en förbryllande inkompetens som den hĂ€r filmen delar med vĂ€ldigt mĂ„nga moderna blockbusters; Birds of Prey slĂ„r mig emellertid som sĂ€rskilt desperat, eftersom den försöker dölja sin totala grundlöshet med sjĂ€lvmedvetna ”galenskaper”. För hallĂ„, om allt Ă€r helt plingi-plongi-tjotablĂ€ng-tjofrĂ€s sĂ„ gĂ„r det ju inte att klaga.

Filmens frĂ€msta kusin hĂ€r Ă€r Deadpool (2016), en film som ocksĂ„ försökte spexa till sin brist pĂ„ innehĂ„ll, Ă€ven om det Ă€r mer rimligt att jĂ€mföra Birds of Prey med sina kamrater frĂ„n DC. Filmens narrativa strategi pĂ„minner om Suicide Squad (2016) som var en total katastrof fram till sista akten eller sĂ„, dĂ„ den Ă„tminstone gjorde ett aktivt val och blev en enkelspĂ„rig b-film om militĂ€riska ”hjĂ€ltar” pĂ„ ett konkret, öronbedövande uppdrag mot en ”skurk” (jag har redan glömt vem). PĂ„ ett liknande sĂ€tt slösar Birds of Prey bort sig sjĂ€lv Ă€nda till slutet, dĂ„ den mĂ„ste landa i en helt vanlig batalj mellan hjĂ€ltar och skurkar, för det finns egentligen ingenting annat filmen behĂ€rskar.

Filmens alibi Ă€r Harley Quinn sjĂ€lv, en halvgalen (helgalen, lĂ„tsasgalen?) antihjĂ€lte som agerar munter berĂ€ttarröst Ă„t det vi ser (Ă„terigen, minns Deadpool). Tanken Ă€r hĂ€r att filmens intrig hoppar hit och dit och Ă€r alldeles tokgalen eftersom hon ju Ă€r det. I början av filmen Ă€r hon ledsen för att hon blivit dumpad av Jokern (spelad av ingen) och dĂ€rför kör hon in en truck i en kemikaliefabrik. Detta ska vi förstĂ„ som en glasklar signal – nu vet hela vĂ€rlden hon Ă€r singel. Vi har en snut som jagar en lönnmördare som har ihjĂ€l maffiabossar och hon fattar det ocksĂ„. En ficktjuv stjĂ€l diamanten som skurken letar efter. Harley snor ficktjuven, som Ă€r en tjej i tolv-trettonĂ„rsĂ„ldern, för hon behöver som sagt diamanten. Diamanten tillhör ursprungligen en maffiafamilj som massakrerades av McGregor; lönnmördaren Ă€r den enda överlevaren, och det Ă€r dĂ€rför hon Ă€r i farten.

Jag nÀmner de hÀr intrigtrÄdarna för att poÀngtera rundgÄngen mellan plot points. Filmen verkar anse att sÄ lÀnge den ena figuren kan kopplas ihop med den andra sÄ har den berÀttat nÄgon slags berÀttelse. Men vid det laget de hÀr karaktÀrerna möts har de ingen anledning att vara vare sig fiender eller vÀnner och den enda anledningen till att de slÄss tillsammans Àr för att maskinen till sist sorterat in dem i samma scen.

Hade nÄgon velat skriva ett ordentligt manus sÄ hade samma nÄgon kunnat anstrÀnga sig. Harley Quinn Àr inte en opÄlitlig berÀttare. Hon Àr bara varumÀrket lÀngst fram, en narr som frontar en film som i grund och botten Àr helt tom. Liksom i Batman v. Superman (2016) ser vi scener efter varandra, men de Àr befriade frÄn dramatisk anstrÀngning; mÄlet verkar vara att tota ihop en serie ögonblick efter varandra, sÄ att varje scen blir en ö för sig. Ibland handlar filmen om ditt, ibland datt. Ofta Àr skÄdespelarna karismatiska men inget de sÀger eller gör har nÄgot sammanhang. Ibland handlar filmen om frigörelse och patriarkat, ibland Àr allt bara ett skÀmt. Ibland spelar skÀmten roll för storyn, ibland verkar storyn för allvarlig för skÀmt. Ibland ska vi bry oss om vad som hÀnder, ibland ska vi ironisera; ibland Àr allt meta, ibland helt konkret. Harley Quinn gör vad hon mÄste i en scen och sÄ gör hon nÄgot annat i en annan och nÀr den andra scenen kommer Àr det som att den första aldrig funnits.

Jag hackar nu inte pÄ Harley för att vara taskig; hon Àr bara det bÀsta exemplet pÄ varför filmen inte fungerar. Det Àr, trots allt, hennes film. Vi förvÀntas reagera pÄ det hon sÀger och gör, och det hon sÀger och gör ska vara en motiverande faktor för hela filmen. Men hon tillÄts ÀndÄ aldrig bli mer Àn en maskot Ät sin egen film, en kÀck citatmaskin utan sammanhang, pÄ sin höjd en Heath Ledger-joker i en film utan en Batman-ordning att stÀlla mot kaoset.

I sökandet efter ett svar pĂ„ varför den hĂ€r filmen Ă€r sĂ„ förbryllande meningslös Ă€r det svĂ„rt att inte följa pengarna. Kanske det Ă€r en taskig tolkning, men ur ett rent businessperspektiv verkar filmens instĂ€llning vara att kvinnor inte har nĂ„got att sĂ€ga eller göra i en sĂ„dan hĂ€r film, att de bara kan fungera som kaos och malplacerat nonsens. Även det hade kunnat anvĂ€ndas som ett punkigt redskap (antar jag) men ocksĂ„ det hade varit ett aktivt konstnĂ€rligt val, nĂ„got som den hĂ€r filmen inte bemödar sig med.

IstÀllet Àr vi fast i ett ingenmansland frÄn början till slut, i en film som inte har en aning om vad den vill och som ger jÀrnet för att vi inte ska frÄga. Den annonseras som en film som tar sprÄng framÄt, och vÀltrar sig över publiken, men egentligen Àr det en film som flyr fÀltet och slÄr bakut. Den verkar livrÀdd för att nÄgon ska kunna ha en Äsikt om den, eller fÄ ut ett budskap av nÄgot slag. Vi fÄr faktiskt inte ens uppskatta vare sig en story eller en svart komedi. Birds of Prey Àndrar sina egna regler och motivationer, drÀnker allt i en Äskstorm av enerverande dum mani. Till sist ser man bara pÄ de slaskiga resterna av vad som hade kunnat vara en mörk, karaktÀrsdriven, subversiv actionkomedi, vilket jag mÄste utgÄ frÄn vad var man velat göra.

Fast nej. Jag tar tillbaka det. Jag kan Àrligt talat inte tro att nÄgon man velat speciellt mycket med den hÀr filmen. Om inte bra berÀttare (eller ja, tyvÀrr, auteurer) Àr dÀr att stÄ emot maskinen sÄ kommer filmer pÄ den hÀr storleken inte lÀngre bekymra sig med bra berÀttande eller konstnÀrliga principer.

Filmen kryllar faktiskt av tecken pÄ att ingen involverad velat anstrÀnga sig för mycket. Varför slutar ett slagsmÄl med att en person fÄr ett jobb som chaufför? Varför uppfattar inte lakejen till en ond skurk att skurken Àr en ond skurk förrÀn manuset krÀver det? Och Äterigen, hur kan nÄgon se en brinnande kemikaliefabrik och genast förstÄ att a) Harley Quinn sprÀngde den och b) det var för att annonsera att hon och Jokern gjort slut?

HÄlen mellan sÄdana hÀndelser Àr rÀtt slÄende, och ett manus med sÄdana ofÀrdiga inslag hade kastats i soptunnan för 15-20 Är sedan Àven i Hollywood. Nu spelar det ingen roll lÀngre. Studiochefer, som inte nödvÀndigtvis vet ett jota om film, sÀtter dagordningen och filmer görs med deras blick; halvöppen, som om filmen Àr bra sÄ lÀnge bilderna rör sig, lÄter mycket och har mÄnga fÀrger. Att man sedan smÀller pÄ en pseudofeministisk klisterlapp över fÀrgerna och oljudet Àndrar inte pÄ faktumet att vi fortfarande fÄr ett (till) slarvigt studiorÄn, dÀr idéer Àr billiga förbrukningsvaror och ingen fÄtt betalt för att tÀnka pÄ detaljer. Men nÀr turnerande tivolin sÀtter upp sina karuseller sÄ kommer Harley Quinn och hennes Birds of Prey garanterat finnas dÀr, fult avmÄlade pÄ de karusellerna som snurrar mest. SÄ alla Àr nöjda, antar jag.

FREDRIK FYHR


2020 USA 109 min. fÀrg/ARRIRAW 3.4K, DI 4K/2.39:1. R: Cathy Yan. S: Margot Robbie, Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead, Jurnee Smollett, Ewan McGregor, Ella Jay Basco, Chris Messina, Ali Wong, David Ury, Sara Montez, Izabel Pakzad, Daniel Bernhardt, Derek Wilson, Joe Bucaro III, Francois Chau, Miyuki Matsunaga, Anna Mikami, Bruno Oliver, Matthew Willig, Jeremy Denzlinger, Michael Masini, Charles Carpenter, Charlene Amoia, Paul Lasa, Ella Mika, Robert Catrini, Eddie Alfano, Shahaub Roudbari, Shawn Balentine, Pramode Kumar, KK Barrett, David Bianchi, Dana Lee, Bojana Novakovic, Andy Hoff.


Videosöndag