Jag ska erkĂ€nna att det bor en kulturkonservativ gubbe i mig som fnyser lite nĂ€r nĂ„gon dissar en klassiker. FrĂ€ckheten man tar sig (frĂ€ckheten, sĂ€ger jag!) nĂ€r man sĂ€ger att Ingmar Bergman Ă€r trĂ„kig, eller ser Citizen Kane (1941) och konstaterar att ”den var inget för mig”. Vafalls! Vad Ă€r det för vĂ€rld vi lever i! Är jag omringad av barbarer?! StĂ€ndigt denna satans lustprincip! (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.)

Jag hade dÀrför garden nere, helt och hÄllet, inför Bondarcuks episka Krig och fred. Man fÄr leta lÀnge och förgÀves efter nÄgon som inte hÄller med om att det Àr en ofantligt imponerande film, med nÄgra av de mest hÀpnadsvÀckande scener som nÄgonsin filmats. Alla verkar ense om att det av alla filmepos Àr det mest episka; det Àr en Tolstojfilmatisering som heter duga. Den Àr sju timmar lÄng. Take it or leave it! Kom bara inte och sÀg att det inte var nÄgot för dig.

Trots att jag hĂ„ller mina lustprinciper pĂ„ avstĂ„nd, likt en halvnykter alkoholist, tillĂ€t jag mig höga förhoppningar, alltsĂ„, för oddsen talade för dem. Jag var redo att helt övervĂ€ldigas. Jag lade Ă„t sidan en hel dag för att se filmen. Jag sĂ„g den. Och… tja, jag antar att den inte var nĂ„got för mig. Det var Ă„tminstone min första tanke. ”Vad har jag missat?” undrade jag medan jag grĂ€vde mig ner i filmens produktionshistoria och lĂ„nga recensioner, den ena mer lyrisk Ă€n den andra.

Men sÄvitt jag kan förstÄ har jag inte missat nÄgot. Krig och fred Àr ett mÀsterverk vad gÀller fotot, scenografin, kostymerna och produktionsvÀrdena. Allt vi ser i bild Àr museiföremÄl, bokstavligt talat, och vem som helst kan förstÄ att stridsscenerna Àr nÄgra av de mest spektakulÀra som nÄgonsin filmats. Det finns sÀrskilt en luftburen tagning, ovan slaget vid Austerlitz; den Àr tagen frÄn ett sovjetiskt militÀrflyg och kan vara en av de tio mest hÀpnadsvÀckande tagningarna i filmhistorien.

SÄ lÄngt Àr jag med. Filmen Àr absolut sevÀrd, allt annat lika, för den prÄlar och stoltserar med saker som man bara kan hitta i just den hÀr filmen. Det gÄr inte att se slaget vid Austerlitz och inte tappa hakan; de enorma saker vi ser i bild Àr bara matchade med den obegripliga kontroll som övervakar den. Man fattar bokstavligt inte hur scenen kan ha gjorts, med sÄ mÄnga enorma rörliga bitar som timats i takt med kamerans rörelse. Senare, vid slaget vid Borodino, övertrÀffar Bondarcuk sig sjÀlv med en rörlig tagning med sÄ mÄnga koordinerade soldater, separata explosioner och dirigerade hÀndelser lÄngt ut i bakgrunden, att man liksom bara stÀnger av. Det Àr tveklöst mÀsterligt filmskapande. Jag. HÄller. Med!

Men!

Varför ser vi pÄ det?

MĂ„nga verkar sĂ„ tagna av filmens spektakel, sĂ€rskilt nu nĂ€r den fĂ„tt en minutiös och sedvanligt storartad renovering av Criterion, att de utgĂ„r ifrĂ„n att pompa och stĂ„t Ă€r filmens sjĂ€lvĂ€ndamĂ„l. Men Krig och fred har karaktĂ€rer och dramatik pĂ„ en mĂ€nsklig nivĂ„ och deras intriger förvĂ€ntas bĂ„de smĂ€lta samman och stĂ„ i kontrast med de stora slagen. Men de gör varken eller. Uppriktigt talat Ă€r filmens mĂ€nskliga dramatik styltig, och i sin grĂ€nslösa lojalitet mot Tolstoj har Bondarcuk gjort inte sĂ„ mycket en filmatisering som den mest utstuderade romanillustrationen nĂ„gonsin; sĂ„ fort det verkar som att karaktĂ€rerna ska göra nĂ„got med eller mot varandra, eller komma till nĂ„gon slutsats, sĂ„ lĂ€gger sig en berĂ€ttarröst över ljudspĂ„ret. BerĂ€ttarrösten förklarar karaktĂ€rernas inre motivationer, som i en roman (eller, rĂ€ttare sagt, som i romanen), vilket förnekar filmen en chans att ge liv Ă„t sin egen dramatik. Det förintar ocksĂ„ allt djup och gör varje dialog smĂ€rtsamt konkret och platt. Det gĂ„r att anvĂ€nda de hĂ€r kontrasterna för att skapa en ny dimension – Kubrick gjorde det i Barry Lyndon (1975), till exempel, förmodligen det mest effektiva exemplet – men den hĂ€r filmen föreslĂ„r ingen cinematisk intelligens. Romanen regerar över den futila konstform som Bondarcuk verkar tycka att filmen Ă€r; Krig och fred blir inget annat Ă€n en filmatisering i den mest konkreta benĂ€mningen – en iscensĂ€ttning utan egna rötter. Men romanen och lĂ„ngfilmen Ă€r och förblir tvĂ„ olika konstformer, de kan inte samsas pĂ„ jĂ€mstĂ€llda villkor och inte ens den hĂ€r filmen kan Ă€ndra pĂ„ det faktumet.

Dramats problem, för att bli mer specifik, ligger dels i gestaltningen och dels i den narrativa organisationen. Trots sina sju timmar, och över tre hundra roller, spenderar vi egentligen bara ordentlig tid med tre karaktÀrer som aldrig reser sig ovanför sina ytliga hÄllningar, de karikatyrer de representerar. Den velige Pierre (som ska vara en ung man men som den medelÄlders Bondarcuk insisterade pÄ att spela sjÀlv) Àr en vekling med gott hjÀrta, och han Àr det oavbrutet, utan att gÄ igenom nÄgon intressant process. Den stoiske prins Andrej (Vjaceslav) Àr en blek melankoliker som har en uppgiven syn pÄ livet som sedan övergÄr till hopp och tro; men Tichonov Àr och förblir lika stel och elÀndig hela filmen igenom, eventuellt för att Tichonov led helvetets kval under Bondarcuks tyranni i registolen. Slutligen har vi kÀrleksobjektet Natasha Rostova (Ljudmila Saveleva) som, minst överraskande, förblir en leende porslinsdocka genom hela filmen. Mot slutet ska det framgÄ för oss vilken resa de haft, i en berÀttelse som utspelar sig över flera Är, men det som framgÄr Àr istÀllet hur fundamentalt statiska dessa figurer har gestaltats, hur obrytbara och oformbara de Àr, som om idealet som efterstrÀvas Àr dockor i en dockteater, dÀr inga alltför mÀnskliga impulser tillÄts lÀcka ut och besudla Tolstojs heliga text. De ska, i princip, representera bokstÀver och ord och inget annat.

DĂ„ och dĂ„, kanske som kompensationen för den hĂ€r statiska livlösheten, bryter filmen ut i lyriska sidospĂ„r. Filmen börjar faktiskt med ett, dĂ„ den nĂ„got surrealistiskt börjar med flygfoto frĂ„n ett stigande plan, till tonerna av dunkel och orosbĂ„dande klassisk musik (det Ă€r nĂ€stan precis samma atmosfĂ€r som i Ligeti-sekvenserna i År 2001 – ett rymdĂ€ventyr (1968), vilket Ă„terigen föreslĂ„r att Kubrick, som lĂ€nge planerade en lĂ„ng film om Napoleon, mĂ„ste ha drabbats hĂ„rt av den hĂ€r filmen). Det Ă€r en riktigt lovande inledning, faktiskt, och den fortsĂ€tter med Anna Pavlovna Scherers soarĂ©, genomgĂ„ende fotad i drömsk slow motion; det kĂ€nns som om vi Ă€r pĂ„ vĂ€g ner i ett sju timmar lĂ„ngt kaninhĂ„l.

Men nÀr intrigerna drar igÄng sÄ sker de som i en annan film, separerad frÄn den hÀr visuella poesin. SÀrskilt Andrej Àr omringad av symboliska drömmar och överbetonade aha-upplevelser, men de verkar aldrig beröra eller lÀcka in i karaktÀren; Bondarcuk Àr aldrig intresserad av att förverkliga Andrejs upplevelse. Det bÀsta exemplet pÄ dessa antiklimax Àr nog den centrala stunden i slutet av den första delen, dÄ han kör förbi en ek och i ett andetag gÄr frÄn bitter misantrop till troende humanist; i filmen Àr det bara en irriterande kort och anekdotisk hÀndelse, Äterigen packad i vakuum av hans berÀttarröst. Stunden ska vara mystisk och sjÀlslig men det enda som scenen ger oss Àr mekanisk data, som om Bondarcuk bara drar i en spak.

BĂ€st fungerar poesin, emellertid, i den andra delen av filmen (den Ă€r, liksom romanen, uppdelad i fyra filmer) som behandlar Natashas Ă„r i romantisk exil, eller vad man ska sĂ€ga, efter att Andrej skjutit upp deras bröllop med ett Ă„r sĂ„ att hon kan ”hitta sig sjĂ€lv”, vilket bara leder till en romans med slyngeln Anatol (Vasilij Lanovoj). HĂ€r engageras inte bara Natasha utan Andrej och Pierre och det uppstĂ„r genuin konflikt och dramatik mellan karaktĂ€rerna. Men det hĂ€r lilla dramat existerar i en ö för sig sjĂ€lv och verkar inte ha nĂ„gon större poĂ€ng. Hux flux Ă€r Ă„ret 1812 och det Ă€r dags för krig igen. Vi hinner inte stanna i Natashas upplevelser, liksom vi inte hinner stanna lĂ€nge nog i Andrejs drömmar eller Pierres diverse tvivel pĂ„ sig sjĂ€lv (lĂ„t oss för enkelhetens skull inte gĂ„ in pĂ„ allt som hĂ€nder i den hĂ€r filmen), förrĂ€n nĂ€sta stora slag kommer och Ă€ter upp berĂ€ttelsen, suger Ă„t sig allt momentum och Ă„tertar sin plats som filmens egentliga huvudnummer; alltid ofantligt, alltid realistiskt, alltid intensivt kontrollerat, liksom ockuperat av Bondarcuks jĂ€rnhĂ€nder och örnögon. Stridssekvenserna breder ut sig tills dess att det kĂ€nns som att vi tittar pĂ„ oĂ€ndliga ”dailies”, stoff utan form, imponerande men med nĂ„got ekande tomt i centrat.

HÀr kan det vara av vikt att pÄpeka filmens plats i den ryska filmhistorien. I princip var Krig och fred ett epos för eposets skull, en uppvisning av muskler under tövÀderseran, sÀrskilt inspirerat av King Vidors Hollywood-film frÄn 1956 som blev otroligt populÀr i Ryssland pÄ grund av Audrey Hepburn (som spelade Natasha). Tanken var att man skulle köra över den Àrelösa Hollywoodkopian och det var ju precis det man ocksÄ gjorde. I grund och botten gjorde man det genom att gÄ tillbaka till forna stumfilmsdagar; hur imponerande stridsscenerna Àn Àr sÄ Àr de ju ocksÄ systematiska uppgraderingar av vad Eisenstein gjorde i Storm över Ryssland (1938) till exempel. Den mekaniska konstlösheten i processen kan jÀmföras med Andrej Tarkovskijs Andrei Rublev som kom 1966 (samma Är som Krig och fred) som iscensatte liknande bataljer men med en svidande poesi som blödde rakt ner i berÀttelsen. Bondarcuks scener Àr och förblir nÄgra av filmhistoriens mest imponerande, men inte de mest konstnÀrliga eller mest meningsfulla. Det Àr en uppvisning av en historisk konflikt utan nÄgon kritisk kontext, som PR och patriotism precis lika dumt som amerikanska motsvarigheter bÄde i principer och temperament.

Filmen saknar kort sagt sĂ„vĂ€l intellekt som mĂ€nskliga impulser och den föranleder faktiskt, till min stora förvĂ„ning, skĂ€mtet i ”Seinfeld” dĂ€r de föreslĂ„r att Tolstoj borde ha kört pĂ„ sin arbetstitel, ”War, was is it good for?” Filmen har nĂ€mligen inget annat budskap, och dĂ„ som plattityd och klichĂ©, ett alibi för grandiost tuppande.

FREDRIK FYHR


Voyna i mir. 1966 SOVJET 422 min. fÀrg/70mm/2.20:1. R: Sergej Bondarcuk. S: Sergej Bondarcuk, Ljudmila Saveleva, Vjaceslav Tichonov, Viktor Stanicyn, Kira Golovko, Oleg Tabakov, Nikolaj Kodin, Sereza Ermilov, Irina Gubanova, Anatolij Ktorov, Antonina Suranova, Anastasija Vertinskaja, Boris Smirnov, Irina Skobceva, Vasilij Lanovoj, Oleg Efremov, Aleksandr Tolkacev, Elena Tjapkina, Klavdija Polovikova, Eduard Marcevic, Angelina Stepanova, Dzemma Firsova, Galina Kravcenko, Boris Zachava, Nikolaj Trofimov, Giuli Cochonelidze, Nikolaj Rybnikov, Viktor Murganov, Vladislav Strzelcik, Vadim Safronov, Nikolaj Bubnov, Ivan Solovev, Jurij Cekulaev, Petr Savin, Aleksandr Smirnov, Vasilij Badaev.


Videosöndag