År 2001 – ett rymdäventyr (1968)

mästerverkfont

Att skriva en recension på År 2001 – ett rymdäventyr är ett rätt hisnande projekt. Det låter kanske lite överdrivet eller absurt, men för mig är det så. Utmaningen är att jämföra med projektet att bärga Titanic och få in vraket i en glasflaska. Jag skulle kunna säga att År 2001 helt enkelt är den bästa film som någonsin gjorts – frågar du mig så är det alltid År 2001 jag svarar – men det är för lätt att säga och för svårt att förklara. Jag vill istället säga att det är den mesta film som någonsin gjorts – det ligger närmare mina tankar och känslor för filmen, men det är förstås ännu svårare att förklara. Och vi har bara börjat.

Jag har sagt att jag aldrig lär recensera filmen, och nu sitter jag ändå här. Femtio år har gått sedan premiären i april 1968, då hundratals kritiker gick innan filmen var slut och sa att vi sett slutet på Stanley Kubrick. Kubrick själv hade fyllt nittio i år, om han levt. Nästa år är det tjugo år sedan han dog. Stjärnorna har därmed lagt sig som i en linje som pekar på mig – jag måste försöka göra filmen rättvisa.

Kanske År 2001 är för bra för att recenseras. Något i en recension, eller vilken text som helst om en film, föreslår ett tillfångatagande av den. Ett försök att förklara den, eller beskriva dess enhet. Men År 2001 har inte riktigt materian att greppa tag om – varje minut av filmen sticker iväg åt ett annat håll. Det enda sättet att skriva om År 2001 på det sättet är att göra ett stort projekt av det, och redogöra för allt i flera böcker. Men det skulle ändå inte riktigt vara värt besväret – hur mycket man än förklarar den här filmen kan den inte riktigt beskrivas. Inte för att den kommit från ovan eller skapats av något slags gudomligt väsen – det finns anledningar. Hursomhelst kan man nog inte skriva om den här filmen på ett ordentligt sätt, och kanske det är vad man måste konstatera innan man börjar. Och kanske en recension av År 2001 måste handla om hur den inte går att recensera. Varför det är så. Vad det innebär, draget till sin spets, att film är ett visuellt, och auditivt, medium.

En anledning till att ord inte gör filmen rättvisa är att dess kvalitéer till stor del uppstår i upplevelsen av att se filmen. Att skriva om en film och att se en film är till att börja med två helt olika saker – typiskt sett kan man dock göra en brygga mellan dem. Man kan se en scen i en vanlig film och förstå hur den gjorts. Det går att skriva ner. Man kan spekulera, med bra odds, i varför de gjorts som de gjorts. Det kan räcka till flera textstycken.

Men ju mer originell en film blir desto svårare är det att skriva om den, försöka förklara den. När den till slut blir så originell att den bara kan förklaras av sig själv – och bara kan förstås genom upplevelsen av den – då har den gått in i en annan typ av sfär. Man kan skriva ner vad man ser i bild, men effekten uteblir. Man har inte kommit närmare mysteriet som föds bakom bröstkorgen, och som verkar stå i osynlig direktkontakt med det där som pågår i den upplysta ramen. Det är, ironiskt nog, precis som när Dave Bowman (Keir Dullea) når Jupiter – eller, vi tolkar det som att han når Jupiter. Verkligheten lossnar från sina gängor. Minnet – vad du gjorde alldeles nyss – upphör. Nuet svämmar över tills det är allt du upplever. Det är som när en ung människa kastar sig ut i sommarnatten på sitt livs första riktiga äventyr – eller som när rymden runt Bowman förvandlas till något helt annat. Alla filmer är som verkligheten, sett via dessa jämförelser,  utom År 2001, en film som bara existerar och kan förstås i det att du är i den, upplever den, låter den pågå omkring dig och du genom den.

Det är ingen slump att filmen fungerar just så. Kubrick ville med År 2001 göra en film fri från intellektuella, dramaturgiska eller ens logiska processer. Han ville att filmen kort och gott skulle vara en upplevelse, och att var och en som upplever filmen bär med sig sina egna tankar och känslor – det finns visserligen saker att förstå i filmen, man kan läsa boken av Arthur C. Clarke för ett slags facit, men filmen kan lika gärna handla om osynliga harar som konspirerar om världsherravälde från Pluto. Ingenting som händer i filmen förklarar något alls – och boken (som Clarke skrev samtidigt som Kubrick gjorde filmen) förklarar bara sig själv, inte filmen. Filmen börjar i varje människas hjärta och hjärna. Detta eftersom våra tankar och känslor är vad som gör oss människor, även om vi inte kan se eller röra varandras tankar och känslor. Men om alla människor har sin egen upplevelse, men på en och samma gång, så är vi plötsligt ett släkte förenade känslovarelser på planeten – det rimmar med den altruism och det agnostiska hopp som bor i filmen.

Liksom alla Kubricks filmer var År 2001 ett svar på den föregående – i det här fallet Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964), en briljant och djärv, studentikos jo-det-kan-jag-visst-skämta-om-titta-här-får-du-se-komedi om mänsklighetens undergång via atomvapen. Kubrick, som var intresserad och fascinerad av det mesta, var smått besatt av kärnvapenhotet och den möjliga utplåningen av vårt släkte. Dr. Strangelove var gjord som en logisk följd av den oron, och den föreslog att vi människor inte är bättre än att vi när som helst kan ta kål på varandra.

Och År 2001 säger, då, att kanske inte. Kanske det finns en högre ordning. Kanske det är något vi ser oavbrutet framför ögonen varje dag men som vi saknar förmåga att inse. Hur ska en myra kunna förstå att den är en myra, att den lever i skogen och arbetar och krigar runt sin stack i naturens perfekta ordning. Fast vadå ordning, vadå myra, vadå stack, vadå skog. Dessa ord har vi hittat på. Och vad ser vi när vi ser upp? Något vi kallat rymden, Vintergatan, kroppar vi kallat planeter, planeter vi döpt till ord som Mars och Venus, som om en så kallad Big Bang gav oss Universum med karta, inramad, logiskt avgränsad och begriplig, ett stort rum bara för oss. Egentligen existerar bara en stor upplevelsesmet där vi rör oss i obegriplig existens. Genom de mönster av orsak och verkan vi hittat har vi med intellektet byggt ett intrikat system av vajrar och kretskort – samhällen och världsordningar, och teknologi som lyder de där mönstren. Men det finns en punkt då ingenting längre kan förklaras eller bevisas vara sant, en punkt där upplevelsen är det enda verkliga, det finns en punkt ”bortom stjärnorna”.

Det är samma punkt som möjliggör galenskap eller osund underkastelse till politik, religion, folkkulter. En punkt som tar kål på den här världen vi byggt, den här ordningen vi förhåller oss till. Kommer vi för nära den punkten så tar inte den världen längre – antingen för att vår hjärna är vår hjärna, och ger oss den information den ger oss, eller för att vi helt enkelt förstår på ett fasansfullt klart sätt hur tunna gränserna för vår ordning faktiskt är, eller för att skräcken inför vår ensamhet är för stor, och gemenskap och samhörighet blir en drog. Mental ohälsa, självmordskulter, militant religion, organiserad nationalism – dessa saker visar att vi i grund och botten är medvetanden i en upplevelse, snarare än människor i en naturordning.

Ja, det kan se ut på många sätt – år 1968 var det järnridåer och kalla krig och Kubrick hade den rimliga rädslan att den galenskap som vilar i grunden av alla människor skulle få utlopp som ett vulkanutbrott. Rymden i År 2001 existerar därför som en slags sanningens stillhet, punkten utanför alla våra futtiga och obetydliga problem. En av anledningarna till att filmen inte är ”daterad” trots att år 2001 kommit och gått, liksom ingen driver med dekoren eller kostymerna (uppenbarligen gjorda på 60-talet), är för att filmen utspelar sig på ett större tidsplan än nu och då. Filmen börjar i mänsklighetens gryning och slutar i mänsklighetens mest avlägset tänkbara framtid. Det är inte en film som försöker spekulera i framtiden – vi får aldrig ens se hur vår planet ser ut. Vi är hela tiden i rymden, stationerna, de drömskt Blå Donau-snurrande stridsskeppen ovanför stratosfären. En fråga som sällan ställs – hur ser saker ut där nere?

För den som nu inte sett År 2001 kanske allt det här låter väldigt märkligt och svårgenomträngligt. Det går att säga att filmen har en story, även om det inte är ordet som bäst beskriver den. Allt har ju trots allt en story – igår köpte jag ett mjölkpaket, idag drack jag upp det, nu ligger det i återvinningen. Snipp, snapp, slut så var sagan om mjölkpaketet slut. På samma sätt kan man säga att År 2001 har apor – för hundratusentals år sedan lärde de sig slåss med vapen. Det där berömda elliptiska klippet förklarar allt och inget om hur vi ska möta denna verklighet som är att vi försvarar revir och skapar konflikter.

Vi kan säga att förberedelser sker för en färd till Jupiter. Vi kan konstatera att saker inte är riktigt vad de borde vara. Vi kan konstatera att vi också reser till Jupiter. En gång byggde vi ett slagträ av ett ben – nu har vi byggt HAL 9000. Vi har gett honom en mänsklig hjärna, som om det vore det bästa i världen att ha. HAL vet mer än de som ska ha hjälp av honom. Blir han… nervös? Osäker? Det finns något becksvart komiskt över det där – liksom det finns det över Jack Nicholson i The Shining (1980) och den vedervärdiga sergeant Hartman i Full Metal Jacket (1987) – när saker som ska vara perfekta plötsligt blir perfekt defekta; den nakna dumheten i det. ”I know I’ve made some poor decisions lately” – jag måste alltid le lite åt den repliken.

Ja ni ser, det är lätt att glida iväg. Jag var på väg att sammanfatta ”storyn”, jag trodde jag skulle göra det lätt och funktionellt. I’m afraid I can’t do that. Vi når punkten bortom stjärnorna, en punkt där människan är något som motsvarar en tiger i ett zoo på jorden. Men också det är bara ord som inte gör filmen, upplevelsen, rättvisa. Mer än den berättar en historia så ger oss År 2001 en visuell beskrivning av en idé: Tänk om det fanns något där ute, och tänk om det påverkade vårt liv utan att vi vet om det. Och tänk om det fanns en evolution för oss, en framtid, som vi aldrig förut kunnat ana. Hur skulle det se ut? Hur skulle det kännas? Vad skulle upplevelsen vara? Vi skulle ju inte kunna förstå det eller bli kloka på det. Upplevelsen skulle vara allt som fanns kvar – och det finns något i upplevelsen som är centralt för oss som art. Att leva är ju, vad man än gör, att ta del av den mänskliga upplevelsen.

Det leder oss till frågan om vad film egentligen är. Är det, verkligen, bra berättelser? Är det ett uttryck för det specifikt mänskliga? Nej, vill jag säga, främst är det inte det – bra berättelser finns i romaner och människan syns bäst på en scen. Till skillnad från teater eller litteratur så har film istället förmågan att ge oss bilder – drömbilder, idealistiska bilder, visioner. Att vi ser det mänskliga i bilderna hör till, liksom tendensen att bygga historier av bilderna. De flesta filmer hjälper till på traven och har i hundra år imiterat teatern och litteraturen ändå – det är inte bättre än så – men i grund och botten är filmen ett spektakel och har varit ett spektakel sedan 1890-talet. Det finns något nonsensartat i även de bästa av filmer, och det går alltid att notera att det finns något barnsligt eller rentav kinky i att sitta och titta på film. Det är ju ett förvirringens och bländandets konstform, eftersom en film bara avslöjar sig själv medan den pågår, som ett samtal som du inte vet vet vart det bär. Bilderna är alltid symboliska eller representativa – logiken alltid ungefärlig. Det här är tydligare i stumfilmer men lika verkligt i moderna filmer, som för ofta kritiseras eller hårdras på en litterär nivå (är det trovärdigt, är den karaktären igenkännbar, ”grips” jag av intrigen?), alldeles som om filmer bara är en till berättandekonst (vilket betyder att romanen blir ”mästarkonsten”).

Den mest idealiska bilden, och filmen, är den som tar över alla ens tankar och känslor, ersätter verkligheten man tror sig vara i, totalt underkastar dig. Den typ av bild som skulle få dig att sitta kvar även om det började brinna omkring dig. En bild som verkligen säger mer än tusen ord, och som du därför vill drunkna i och aldrig sluta utforska. En bild som inte kan förklaras genom begrepp som shot-reverse-shot, eller genom handlingen, eller ”dramat”, vad du än förstår att den ska representera. En bild som är, i sig, utan att för den sakens skull vara självmedvetet abstrakt eller avlägsen dina tankar och känslor. En bild som är fri och som du samtidigt kan stå i kontakt med.

I de flesta filmer är det ett ändamål som helgar medlen, bara ett ideal att ha i åtanke. Det är extremt sällsynt att filmer faktiskt lever upp till detta helga löfte – men i År 2001 lyckas Kubrick till sist definiera film som bildernas medium, och han lyckas också ge oss bilder som faktiskt säger mer än tusen ord, bilder som överträffar våra egna kognitiva förmågor. Vi når här en slags nollpunkt då vi bara kan stirra på bilden och bilden stirrar tillbaka, i en nästan korkad trance.

Därmed inte sagt att filmen är tom. Går man in i den scen för scen hittar man – som de flesta vet – tonvis med analysmaterial på alla möjliga höjder och bredder (och då utan att flyga iväg i galna konspirationsteorier). Det är egentligen inte så konstigt, eftersom alla Kubricks filmer var förlängningar av hans eget huvud och han var intresserad av allt möjligt. Vi kan bara vara tacksamma, och inse att År 2001, fastän den bildar ett spindelnät av idéer och kopplingar, är en film som är mycket bättre att samtala om än att skriva om.

Kubrick föreställde sig därmed en film för alla. Filmkonsten har ännu inte hunnit ikapp hans vision, tvärtom har den nog gått bakåt lite – olika omständigheter har gjort så att nya generationer får mer och mer strömlinjeformade och generiska visuella vanor, och en film som År 2001 ter sig mer och mer främmande; den är svår att se på en TV, såvida man inte ser den i HD, på stor bild, och fastspänd som Alex i A Clockwork Orange. I våra polariserade tider kan filmen också uppfattas som hotfull, en slags ”elitisternas” ”konstfilm”, sånt-man-ska-gilla, och så vidare. Det är synd, eftersom filmen för Kubrick  förmodligen var tänkt som ett litet steg för regissören men ett stort steg för filmkonsten. Han var intresserad av att imponera på sin publik, visst, men han var kanske än mer intresserad av att utveckla hur vi ser på film. Han tänkte i termer av medier, former, sällan använde han ordet ”konst”. Innan han dog var han fortfarande sugen på att förändra filmmediet, öppna upp möjligheterna, få bilderna att sväva friare.

”Men gjorde du inte det med År 2001?”

Frågade gjorde Steven Spielberg.

Kubrick svarade, säkert utan minsta ironi:

”Bara lite grann.”

FREDRIK FYHR


PS.

De senaste åren har År 2001 – ett rymdäventyr turnerat runt världen i nyrestaurerad 70mm, vilken bland annat har kunnat ses (med fördel, kan jag säga) i storstäderna. En ny 4K-Blu-Ray har nyligen haft premiär och Christopher Nolan är redo att distribuera en aldrig tidigare skådad 70mm-version av filmen för biovisning. Det verkar som att det våras för År 2001 just nu, med andra ord.


<- En dam försvinner.
-> Den sista färden.


År 2001 – ett rymdäventyr är även del av 2018 års retrospektivserie.


ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR

2001: A Space Odyssey. 1968 Storbritannien, USA. 149 min. färgfilm 65 mm 2.20:1. Regi: Stanley Kubrick (även producent). Manus: Stanley Kubrick, Arthur C. Clarke. Huvudsakliga skådespelare: Keir Dullea, Gary Lockwood, William Sylvester, Daniel Richter, Leonard Rossiter, Margaret Tyzack, Robert Beatty, Sean Sullivan, Douglas Rain, Frank Miller. Foto: Geoffrey Unsworth. Klippning: Ray Lovejoy. Scenografi: Ernest Archer, Harry Lange, Anthony Masters, John Hoesli, Robert Cartwright (okrediterad). Kostym: Hardy Amies. Produktionsbolag: MGM, Stanley Kubrick Productions, Polaris Productions, Hawk Films. Svensk distributör: MGM (70mm, 35mm, 1968), CIC (70mm, 35mm, 1978). Warner Bros (DVD, 2001, 2013), SF (70mm, 2017). Kategori: Auteurproduktion under studiostöd, stor galafilm 60-tal. Genre: Science-Fiction, arthouse, auteurfilm. Struktur: Episodisk, betitlad (fyra segment). Stil: Klassisk komposition med flera tillfällen av originell, laborativ mise-en-scene. Premiär: 2 april 1968 (Washington D.C.). Svensk premiär: 27 augusti 1968.

Omdöme: Kubricks ouppnåeliga mästerverk är eventuellt den bästa film som någonsin gjorts. Från mänsklighetens gryning till en möjlig framtid ser vi brottstycken av ett kosmiskt mysterium som kan leda till svaret på om vi är ensamma i universum, samt nyckeln till nästa steg i människans evolution. Det är dock vanskligt att tolka detta som en “handling” – den transcendentala upplevelsen, och Kubricks geniala förverkligar av sina idéer, är vad som gör denna film oöverträfflig. Kubrick har till sist gjort en film vars bilder säger mer än tusen ord – därför finns inga ord som kan förklara den, eller göra den rättvisa. Innehåller mer tankestoff, och förändrade filmvärlden på fler sätt än man behöver räkna upp om man inte vill skriva en bok.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *