Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

En dam försvinner (1938)

mästerverkfont

Alfred Hitchcock blev känd för stora filmer, färgstarka och glamorösa filmer, filmer gjorda i Hollywood med stora stjärnor och budgetar – ändå tycker jag inte att hans bästa filmer är de mest glamorösa. Det finns värde i att ha lite skit i hörnen. Det är bland annat därför jag tycker några av hans allra mest slitstarka klassiker är 30-talsfilmerna De 39 stegen (1935) och särskilt En dam försvinner (1938). Inget kan mäta sig med Psycho (1960). Men Psycho är Psycho. Den avrundade filmskaparen Hitchcock på samma sätt som En dam försvinner inledde honom.

Hitchcock gjorde naturligtvis många fantastiska filmer i USA, och medan han arbetade i Storbritannien var det tydligt att det var Hollywood han strävade mot. Man kan argumentera för att en film som I sista minuten (1959) eller Rebecca (1940) symboliserar den fullvuxne mästaren, en slags mogen auteur, en filmkonstnär på toppen av sina förmågor, och liknande.

Så kan det väl vara, men all utveckling kommer med fördelar och nackdelar. Hitchcocks brittiska filmer var billigare och grovkornigare, men när de träffade rätt så hade de en energi som Hitchcocks senare inte skulle återfinna. Särskilt En dam försvinner är driven av en genuin känsla av oförutsägbarhet och fara som ingen James Stewart eller Cary Grant kan övertyga oss om. Hitchcock var kreativ från start, men i En dam försvinner känns hans lekfullhet ungdomlig och lite fräck. Skådespelarna är uppnosiga och kaxiga. Intrigen skuggas av andra världskrigets verklighet. Hitchcock hade inte heller utvecklat den bekväma tendensen att alltid avslöja twisten i mitten av filmen – som i den ofta omhuldade Studie i brott (1958) – och även om intrigen är väldigt fantastisk så är den också bunden till någon slags basal realism. Vad är poängen med att ha en oskyldigt anklagad huvudperson om omständigheterna ändå är totalt absurda? När jag ser I sista minuten undrar jag alltid varför ingen bara tror på Cary Grant.

Men i En dam försvinner hade Hitchcock avsikten att hålla sig precis inom ramarna för vad som tekniskt sett var trovärdigt – vilket är upplysande för en modern åskådare; En dam försvinner ger prov på hur stark kraft psykoanalysen hade under den här tiden, och det var helt rimligt att tänka sig att en kvinna var galen om hon betedde sig för expressivt.

Vår huvudperson Iris är förstås inte det och hon vet det – hon spelas med furiös autonomi av Margaret Lockwood, en klassiskt modern 30-talsskådespelerska, med siktet inställt på raka rör. Romantik? Visst, om den hade karaktär nog. Spänning? När som helst. Intelligens? Bara förnamnet. I början av filmen ser vi Iris semestra med sina väninnor på en skidort – hon driver med sin egen bildning, men suckar motstridigt när giftermål kommer på tals. Tanken är att hon ska resa hem till England för att gifta sig i ett arrangerat äktenskap. Hon säger att hon inte har något kvar att beta av, och sucken gör att hon känns som en kvinna född minst 50 år för tidigt. Utan att förklara för mycket bär hon konsekvent en scarf med hennes flicknamns initialer på, vilka också syns på en stor väska hon bär med sig. Detta är nivån på detaljerna som Hitchcock arbetar med. Vad som än händer i filmen kan vi vara rätt så säkra på att hon inte kommer gifta sig, åtminstone inte med Vem Pappa Nu Bestämt ska bli brudgum.

När det pratas om En dam försvinner brukar bara filmens mittendel avhandlas – där Iris på tåget träffar en snäll gammal tant, som därefter oförklarligt försvinner, varpå alla påstår att hon aldrig varit där. Det mysteriet hade varit gott nog åt en pusseldeckare. Det vackra med En dam försvinner är att den intrigen bara är huvudakten av tre – man glömmer ofta bort den första delen av filmen, på det där alpinhotellet; en plats som bär på en inneboende spänning och som utstrålar verklighet trots de minutiösa (men uppenbart fejka) modellerna som utgör den lilla bergsbyn där vi befinner oss.

Den första akten gör vad den ska – den introducerar karaktärer och planterar intrigutvecklingar – men det är slående vilken tid Hitchcock tar sig. Vi kan räkna ut att vi stannar där i lite mindre än en dag och vi samlar på oss figurer och händelser att lägga på minnet – vi har Iris, vi har charmige men odräglige Gilbert (Michael Redgrave), vi har två cricketbesatta gentlemen, ett grälsjukt olyckligt par, hotellets burdusa personal och en liten dam som verkar helt oskyldig och lite knasig. Vi vet att något inte stämmer, för någon försöker ta kål på någon med ett stort stenblock – och på tal om ingenting blir en gitarrspelande gatusångare strypt av ett par olycksbådande händer som glider in i bild bakom honom.

Vi har ingen aning om vad filmen ska handla om i det läget, men tåget måste bordas i sann Christie-anda. Iris har slagit i huvudet och känner sig yr och detsamma gäller för publiken – det verkar inte vettigt att det ska bli någon slags story av alla de här olika karaktärerna.

Filmen skiftar därefter karaktär på ett vackert sätt, på samma sätt som Psycho skulle komma att göra efter duschscenen, och ett konkret mysterium uppenbarar sig. Den snälla tanten, kanske den vi lagt minst på minnet, är plötsligt borta. Iris hittar henne inte någonstans på tåget. Till sin förvåning hör hon därefter att ingen sett henne. Faktum är att de påstår att hon varit själv hela tiden. Hon finner situationen absurd. Hon vet ju att tanten var där – eller gör hon? Vi borde vara mer säkra, för vi har sett henne också… men som någon engelsk gentleman skulle säga, it doesn’t add up now does it?

Vi hinner inte tänka för mycket på det för vi vet inte hur vi ska reda ut det. Filmens briljanta illusion är plötsligheten med vilket detta sker – tanten förvinner som om det vore alldeles på tal om ingenting, precis lika slumpmässigt som saker händer i drömmar. Men precis som i drömmar snurrar också intrikata kugghjul utanför bild, och bakom alla förvirrande gåtor vilar ett dolt svar.

Inte för att det spelar så stor roll egentligen – storyns ursäkter, det Hitchcock kallade McGuffins, var alltid tomma. Allt handlar om showen medan den pågår – och En dam försvinner rör sig verkligen framåt elegant. Tågmysteriet ger filmen en behagligt fokuserad mellanakt – den sista delen av filmen är, precis som den första, något helt annat. Filmen börjar som en slags komedi, fortsätter som mysteriefilm och slutar på actionfronten – och ibland är en film helt enkelt bra bara för att den har väldigt mycket att bjuda på. Särskilt när varje liten detalj är så minutiös som här. Med det sagt borde jag inte avslöja för mycket av filmens höjdpunkter, trots att den är så gammal som den är.

På tal om ålder är En dam försvinner tidlös på ett märkligt vis. Det är den rimliga kandidaten för den första riktiga Hitchcock-filmen och därför, typ, den första moderna popcornthrillern. Egentligen tillhör den 30-talets spiongenre, bara gjord med en mycket större vision. När det begav sig gjordes filmer av det här slaget för billig penning – idag är det inte många som är bekanta med dem, men vem som än ser på En dam försvinner känner igen saker från filmer med Liam Neeson idag.

Det finns en inneboende modernitet hos skådespelarna och deras rollfigurer också. Det är kusligt hur lätt Iris avskrivs som galen när ingen tror henne – hon är rentav öppen för att självdiagnostisera sig, vilket säger en hel del om hur kvinnor på den här tiden själva kunde tro att de var fragila och svagsinta ”ickemän” som blev galna av minsta ansträngning – men Iris tror å andra sidan aldrig riktigt på det. Hon är faktiskt lika modern som vilken kvinnlig huvudroll som helst idag – kanske det är lönen av en god utbildning? Lockwoods framträdande är verkligen elektriskt, medan hon motstridigt faller för spontanhjälten Gilbert – han spelas av Michael Redgrave, vars genombrott detta var. Spjuvern Redgrave var en teaterskådespelare som inte var intresserad av filmen, men han kom att gestalta ljuderans mansideal – en realistisk men robust persona, med torr universitetshumor i bagaget. Hitchcock kan ha sneglat på Clark Gable i Det hände en natt (1934) för inspiration, men Redgrave cementerar hursomhelst alla Hitchcocks framtida manliga hjältar här. Han dras till Iris intelligens och skönhet men verkar också trivas med att utmana hennes självständighet, och han har svårt att hålla tillbaka en något sadistisk njutning av att ha överhanden på tåget, där han är den enda som överväger att ta hennes historia på allvar. Vilket han förstås väljer att göra, och inte av en slump.

Ihop gestaltar de hursomhelst en kärlek-börjar-alltid-med-bråk-rutin som skulle bli standard i filmhistorien (Hitchcock introduerade den redan i De 39 stegen) medan de går igenom ett tåg fullt av figurer som också har historiska och kontextuella dimensioner – vi har de där cricketfansen, spelade av scenstjälande Naunton Wayne och Basil Radford, som är rätt aningslösa om vad som händer omkring dem; det finns en högst trolig homosexuell vinkel på dem, på samma sätt som det finns en högst trolig satirisk nivå på ”nunnan i högklackat” som vanhelgar herren i sitt språk… medan hon tar på sig smink (som sagt, jag ska inte avslöja för mycket). Det olyckliga paret som gömmer sig inuti sin kupé sitter fast i byråkratiska konventioner som återigen ter sig beklämmande arkaiska i efterhand. En stram läkare får alla nazistklockor att börja plinga, likaså en man ur det militära som dyker upp mot slutet.

Absolut allt sitter exakt där det ska. Vid laget vi är i slutet så fungerar filmen på så många nivåer att det är snurrigt – och samtidigt enkelt, med bara den där spända nerven av oro och fasa under ytan; det verkar otroligt att Hitchcock gjorde filmen på en så låg budget – på en av Gainsborough Studios mindre scener – för scen efter scen osar briljans, samtidigt som Hitchcock får allt att se så enkelt ut.

Ett trick jag tror han använder så bra är flörten med det overkliga. Det är lustigt hur skeptisk Hitchcock själv var till Freud och psykoanalys – även i En dam försvinner avfärdas psykoanalys som alibi för kvacksalvare – för hans filmer innehåller starkt surrealistiska visioner. En dam försvinner innehåller många exempel. Redan den inledande alpmiljön har något drömskt oåtkomligt över sig, och när vi introduceras för Michael Redgraves rollfigur så spelar han flöjt samtidigt som han försöker dirigera en trio bergsbor att dansa folkdans mitt i natten (och jag är fortfarande inte säker på att man får veta vem som dödade den där gitarristen, eller varför).

Vi lockas alltså in i det orealistiska från början, och Hitchcock fortsätter filmen igenom att göra utflykter dit – jag kan inte helt förklara mina känslor för vad Iris och Gilbert hittar i bagagevagnen men man kan lugnt säga att hela filmen försvinner in i en sekvens som är så drömlik och absurd att det blir lite lätt åksjukt. Det är i min bok en av Hitchcocks mest fascinerande ögonblick, fnissigt fånigt men också i slutändan obehagligt. Kalven i korgen är Buñuel och Dalí hela vägen, och den där konstiga falluckan är som tagen ur en kaotisk dröm där ens undermedvetna försöker städa undan saker man inte vill se. Nästa gång vi ser italienaren så är det som om han manifesterats fram för första gången. (Du vet vad jag menar om du sett filmen).

Roger Ebert sa en gång att en recension inte ska vara en lista – det är inte en regel jag är så bra på att följa, men det här är helt klart en sådan där film som är så bra på grund av för många anledningar. Det är för att det inte nödvändigtvis är någon tematisk idé som genomsyrar dess storhet – det är bara något så ovanligt som en mästerlig popcornfilm, ett medvetet och intelligent men i grunden rätt tomt stycke underhållning som är så bra bara på grund av sofistikationen med vilken det framförs. Jag tycker om många av Hitchcocks filmer, faktiskt de flesta av dem, och Psycho är som sagt Psycho. Men med det undantaget så kan En dam försvinner vara den enda Hitchcock-film jag kan slå på när som helst, bara för att det kittlas i magen varje gång jag ser den.

FREDRIK FYHR


<- L’Ange.
-> År 2001 – ett rymdäventyr.


En dam försvinner är även del av 2018 års retrospektivserie.


EN DAM FÖRSVINNER

The Lady Vanishes. 1938 Storbritannien 96 min. svartvit långfilm, 35mm, 1.37:1. Regi: Alfred Hitchcock. Manus: Sidney Gillat, Frank Lauder efter berättelsen ”The Wheel Spins” av Ethel Lina White. Producent: Edward Black. Huvudsakliga skådespelare: Margaret Lockwood, Michael Redgrave, Paul Lukas, May Whitty, Cecil Parker, Linden Travers, Naunton Wayne, Basil Radford, Mary Clare, Emile Boreo, Googie Withers, Sally Stewart, Philip Leaver, Selma Vaz Dias, Catherine Lacey. Foto: Jack E. Cox. Klippning: R.E. Dearing. Musik: Louis Ley, Charles Williams (okrediterade). Scenografi: Albert Whitlock, Alex Vetchinsky. Produktionsbolag: Gainsborough Pictures (GB Pictures). Svensk distributör: Film AB Le Mat-Metro-Goldwyn (35mm 1939), Apollo Film AB (35mm, 1969), Horsecreek (DVD 2005). Kategori: Mainstreamproduktion, inhemsk studioproduktion, spionaction, galafilm (30-tal). Genre: Thriller, action, spionfilm, inslag av äventyr, komedi, toner av skräck, satir, romantik och musikal. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 7 oktober 1938 (London). Svensk premiär: 13 juli 1939.

Omdöme: En briljant uppgradering av den generiska spionfilmen med tre mångsidiga akter sammanflätade till en, minutiöst rafflande intrig; imponerande regival i varje scen, dynamiskt genomtänkta karaktärer och perfekta skådespelare, en hel del slugt metakommunicerande och överlag en osannolikt jämn blandning av element och idéer i en och samma karaktäristiska enhet.

3 svar på ”En dam försvinner (1938)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *