Ingeborg Holm (1913)

mästerverkfontingeborg holm4starrating

<- #14. Okänd soldat.
-> #16 Magnolia.

Regi: Victor Sjöström

En grossist blir sjuk och dör varpå hans änka Ingeborg Holm tar över affären; men hon får ingen hjälp av de anställda och blir av med såväl affären som sina egna barn när hon hamnar på fattigboende och sen dårhus.

Victor Sjöströms hundra år gamla Ingeborg Holm (1913) står som den kanske första milstolpen i svensk filmhistoria. Det var den första film att göra ett sådant intryck att den påverkade det svenska samhället; Ingeborg Holm följdes av stora socialskyddsdebatter och ledde till att reglerna för hur den tidens fattigboenden sköttes förändrades. Idag är den så känd som den äldsta av svenska mästerverk att den nästan är lite bortglömd som filmupplevelse.

Jag har sett den tre gånger. Första gången var på grundkursen i Filmvetenskap, en upplevelse jag inte minns mycket av men som jag misstänker inte var speciellt roande. Att se film i skolmiljö är helt enkelt aldrig speciellt kul och i universitetssammanhang är en film som Ingeborg Holm, som man då oundvikligen ser i ett historiskt sammanhang, nästan helt omöjlig att leva sig in i.

Andra gången jag såg den var fascinerad över hur Sjöström utnyttjade de medel han hade; den stillastående kameran kan bara rama in scenografin. Inga panoreringar. Inga zoomningar. Bara en registrerande kamera och allt som är framför den. Och ändå är filmen tydligt regisserad; Sjöström gör allt han kan av sina bak- och förgrunder och han är så fixerad vid sin huvudperson, den olycksaliga Ingeborg Holm (Hilda Borgström), att vi blir det också.

Men det var när jag såg Ingeborg Holm den denna tredje gång som den uppstod för mig. Med den historiska och tekniska kontexten ur vägen fanns bara berättelsen kvar. Och då plötsligt stiger denna magiska snyftare upp från andra sidan dödsriket och rör något inuti en.

Det magiska med stumfilmer är ingen kan stå till svars för dem längre. Alla inblandade är döda. Det gör att berättelserna får något ödesdömt och seglat över sig. Det är extra påtagligt i en sådan här melodramatisk film. Det är det andra med stumfilmer: Den enorma melodramatiken, som kan vara så magisk om den är rätt gjord att den transcenderar skärmen och når oss här och nu, praktiskt taget som ett spöke.

Berättelsen är inte märkvärdig. Ingeborg Holm är änkan till grossisten som blir sjuk och dör; när hon misslyckas med att ta över verksamheten blir hon fattig, från sina barn borttagna från henne och hamnar först på fattighus, sen på dårhus. Orättvisan i det här, och ursinnet med vilket ämnet behandlas, går inte att ta miste på. Trots att detta är en film där kameran inte rör på sig så finns det en socialrealistisk effekt. Här är en film som vill dokumentera ett samhällsproblem. Där andra regissörer i andra delar av världen var först ut med andra saker var Sjöström eventuellt först ut med att göra en socialrealistisk, rentav politisk film.

Vilket leder oss till en annan oundviklig avstickare när man pratar om Sjöström (och Stiller), nämligen diskussionen om hur filmhistorien egentligen ser ut. När man går tillbaka i tiden med filmvetare och cinefiler och pratar riktigt gammal filmhistoria så är alltid ”vem gjorde vad först”-debatter att vänta. Ingen verkar nöjd över tanken att D.W. Griffith födde det moderna filmspråket med Ku Klux Klan-hyllande eposet Nationens födelse (1915) men om det var i Ryssland, Danmark, Sverige, Australien, Indien eller Japan som långfilmen föddes vill ingen bli sams om.

Det har förstås att göra med att det inte går. Filmen som den ser ut idag växte fram under 1900-talets första två-tre årtionden lite grann som ett pussel där bitarna lades från olika delar av världen. Idag nästan helt bortglömda pionjärer som Yevgeni Bauer i Ryssland och Giovanni Pastrone i Italien var några av de tidigaste att göra långfilmer och också några av de första att befästa genrer vi idag tar för givet; i exemplet Bauer det typiskt ryskt psykologiska dramat i filmer som Daydreams (1915) och i exemplet Pastrone det påkostade storfilmseposet i filmer som Cabiria (1913).

Läser man filmvetenskap i Sverige får man, om man har otur, höra det revisionistiska påståendet att världens största filmpionjärer var Mauritz Stiller och Victor Sjöström, som under stumfilmseran gjorde filmer som Erotikon (1920), Körkarlen (1921), Terje vigen (1917), Herr Arnes pengar (1919) och Gösta Berlings saga (1924), mästerverk som var före alla andra i historien (sagt med flera utropstecken). Alla vill, kort sagt, vara det första filmlandet. Den svenska förståelsen att Stiller och Sjöström var de stora legenderna präglas av en hel del historieromantisering; för det första var inte deras filmer så framgångsrika i utlandet som många verkar utgå ifrån och för det andra så går det inte att säga (menar jag) att någon kan ha varit före sin tid under denna era eftersom mediet i sig fortfarande utvecklade sig.

Det är inte orimligt att kalla Sjöströms hundraåring Ingeborg Holm (1913) för ett mästerverk. Men Sjöström var inte mer ”före sin tid” än någon annan begåvad regissör på sitt eget sätt var under samma tid. Det är därför denna era är så magisk. När ljudfilmen kom försvann mediets unika magi. Innan dess var varje film som en teknologisk upptäcktsfärd där man som med en fjärilshåv fångade mänskliga problem och känslor, lade dem i en glasburk och sparade dem för oss att böja oss ner och inspektera. Nu, när de här människorna inte finns kvar, är deras filmer som att gnugga på magiska lampor för att locka fram deras andar; i slutet av denna film, när Ingeborg Holm återförenas med sina förlorade barn, finns en permanent skada på bilden som gör att den nästan tycks brinna upp. Effekten av en sådan märklig slump är svår att sätta i ord, men Ingeborg Holm är hursomhelst en av de där stora andarna.

FREDRIK FYHR

*

1913 – Ingeborg Holm from ProfilmicSpace on Vimeo.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *