Bakläxor 2013 2/3 – Mainstreamfilmer

Hatar att vara bäraren av dåliga nyheter men inte heller denna sväng bakläxefilmer har varit mycket att rekommendera. För att börja med det positiva kommer de här i omvänd alfabetisk ordning.

 

bakläxor 2 rush

Rush mini25star

Rush är inte något mästerverk, men den är ett bevis på att även konventioner är en fråga om teknikaliteter: En film kan vara helt förutsägbar och fortfarande bra, om den är välgjord. Rush – om ”the true story” om två rivaliserande Formel 1-förare – är verkligen en formula ett-biopic med karaktärer som levererar cheesy repliker genom en montage-prydd intrig som följer en rätt stereotyp storyark men skådespelarna klaffar med dialogerna, montagen är inte störande och klippningen gör att vi aldrig hinner reflektera för länge över vad vi ser på. Den förstår även att en sportfilm inte kan handla om sport; följaktligen är Rush inte en film om motorsport utan en film om konkurrensen mellan två talanger, en kalkylerande och disciplinerad kontra en ohejdad och intuitiv. Chris Hemsworth är okej i den ena rollen som partyliraren James Hunt medan Daniel Brühl (Håkan Hellström-lookaliken från Inglourious Basterds) är smått fenomenal som den allvarliga konkurrenten Niki Lauda. Rush gjorde mig lite nostalgisk till 80- och 90-talets koncept-blockbusters med bildspråk á la Tony Scott, inte minst Days of Thunder med Tom Cruise och Nicole Kidman (den enda Formula 1-film jag kan komma på att jämföra med). Nästan allt i Rush är förglömligt men det är högproducerad, överspänd underhållning och det är också den typiska Ron Howard-filmen – behagligt medioker rakt igenom.

 

bakläxor 2 lovelace

Lovelace mini2star

Men alltför ofta är en biopic så här. Amanda Seyfried är väl funktionell i rollen som den ”första” porrstjärnan Linda Lovelace i en tråkig serie montage och dialoger utan nyanser eller realism. Scenografin är snygg men det 70-tal som regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman målar upp är ett strikt klyschlandskap och filmens allra största problem är att den helt misslyckas med att förklara hur Lovelace gick från utnyttjat villebråd till porrstjärna till arg feminist (filmen är mer eller mindre baserad på hennes självbiografi Ordeal). Istället lämnas man med en konstig vad-handlar-det-om-känsla eftersom Lovelaces berättelse krockar illa med erans inbyggda mytologi och automatiska Boogie Nights-romantik som utstrålar att ”det här med porrbranschen, det är ju ändå grejer det”. Så går det när man bara lånar konventioner och klyschor för att montera ihop bilder utan att ha en idé annat än om filmen som produkt. Linda Lovelaces bok är rätt bra, om jag minns rätt; Lovelace är bara en meningslös serie tråkiga montage.

 

bakläxor 2 insidious

Insidious: Chapter 2 mini2star

Snacka om skåpmat! Efter den första Insidious, The Conjuring och nu Insidious: Chapter 2 börjar det verkligen kännas som att James Wan gör samma sak om och om igen (och vad är det han ser i gummidockan Patrick Wilson, som är med i alla dessa filmer?). Okej, en familj; okej, ett läskigt hus, okej, läskiga saker händer, lite stråkar, hoppa till-effekter, dockor, gengångare, läskiga leksaker, barn som viskar, överdriven musik, babycalls som sprakar. Jag var inne på det i min recension av The Conjuring att detta är en smaksak, men jag har lackat ur. Nu är jag mest provocerad av återanvändandet av dessa klyschor – det föreslår verkligen att Wan och manuskäpphästen Leigh Whanell inte kan något mer. Prassel, prassel, stråk och bu! Storyn är dessutom tråkig nog för att göra fans av ettan besvikna; Chapter 2 är inte bara en uppföljare utan en direkt fortsättning, vilket leder till flera långsökta, Tillbaka till framtiden-liknande ifrågasättanden av vad som hände i förra filmen (vilket i värsta fall kommer förstöra din upplevelse av den också). Största poängen är att rota i Josh (Wilson) och finna källan till hans överkänslighet för demoner. Men eftersom karaktärerna aldrig var speciellt utvecklade (karaktäristiskt för Wan och Whanell är att de grovt överskattar karisman i sina platta 7th Heaven-karaktärer) är det inte intressant att de står i centrum här. Det är redan smått idiotiskt från början att Josh betraktas som en vanlig pappa när förra filmen slutade med… aja, det är ett ganska långdraget ”mysterium” som pågår längsmed sina obligatoriska checkpoints och en och annan jumpscare finns väl, men Chapter 2 är en tråkig och oinspirerad film. Om man inte är en total sucker för allt sånt här, förstås. Men då behöver man inte en recension.

 

bakläxor 2 diana

Diana mini15star

Oh, dear. Skämskudden fram. Naomi Watts gör verkligen bort sig här, men det är inte hennes fel. Det går inte att spela lady Diana seriöst med ett sånt här manus, men hon försöker ändå. Det är som att se någon simma i kvicksand. Manuset i Diana är seriöst kanske det värsta jag varit med om i år. Berättelsen om den stora kärleken mellan Diana och hennes läkarboyfriend är extremt TV-såpa-mekanisk och filmen är full av riktigt, riktigt pinsamma repliker, vilket krockar helt med regissören Oliver Hirschbiegel (Experimentet och Undergången) som jag tror försöker rädda sitt skinn genom att göra allt så osentimentalt och melankoliskt som möjligt. Men det går inte. Det blir bara långtråkigt istället. Han måste fortfarande filma Dis första konversation med sin blivande kärleksdoktor och han och hon måste fortfarande utbyta replikväxlingar som: ”You don’t perform the operation… the operation performs you” – ”I’d love to feel that!”

Eller när Diana förargat utbrister ”A nuclear submarine? I want to help people!”

Även bortom dialogernas uselhet blir Diana här bara en mesig brud som hade kärleksbesvär, liksom en kvinnlig såpakaraktär. Allt pågår förstås genom en typiskt trist biopic-struktur där vi inte lär oss något nytt och istället ifrågasätter om något av det vi ser verkligen går att lita på. Tur då att allt är fejk så vi redan från början kan avfärda filmen som kitsch. Den största synden är hur långtråkig filmen är. Jag tycker lite synd om Hirschbiegel, som efter den katastrof-produktion som blev av Body Snatchers-remaken The Invasion nu bör se Diana som ett tecken på att han inte ska syssla med stora mainstreamproduktioner.

 

bakläxor 2 croods

Croodarna mini2star

Det har varit ett tag sedan DreamWorks gjorde en direkt sevärd animerad film och Croodarna kommer inte ändra på det: Berättelsen om hur stenåldersfamiljen Croods på Den-Odefinierade-Förhistoriska-Tid-Då-Planeten-Var-Full-Av-Magiska-Växter-och-Monster-tiden får sin grotta mosad och måste följa en klipsk människa till något han kallar för ”the tomorrow” är väldigt, väldigt tunn. Det är väl habil barnunderhållning antar jag, saker rör sig rätt fort och det är en jäkla massa färger överallt, men det är som om det kommunikativa i filmen (budskapet) blivit uppäten av någon slags brontosaurus på vägen. Pappan i familjen (med röst av Nicolas Cage) är överbeskyddande säkerhetsjunkie, och det står för huvudkonflikten. Inte följa människobarnet (är Croodarna neandertalare?) in i faror, fast de måste för ”världen är på väg att gå under”. Det hade varit jättebra om vi visste vad för tidsperiod vi var i för nu har karaktärernas resa inget mål, det finns ingen konflikt, ingen antagonist och inte speciellt bra karaktärer heller. Det är en vanlig äventyrsfilm med lite fart och fläkt när det inte är sentimentalt prat; överlag en färgstark uppvisning i mediokritet. Jag har svårt att tänka mig att någon minns den här filmen i detalj, den kom i våras, ens nu.

 

*

Sista bakläxetexten kommer handla om indie- och arthouse-filmer.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *