Retrospektiv: Godzilla (1954) 35starrating

godzilla videosöndag

35starrating

Regi: Ishirô Honda

Tester av vätebomber i japanska farvatten väcker till liv en dinosaurie som gömts i en djuphavsgrotta. Detta monster – av de gamla fiskarna kallat GOJIRA!!! – klampar upp ur sin havsgrav och stampar sönder Tokyo.

 

Med Godzilla gjorde japanerna upp med bomben. Det är en vanligt förekommande tanke, och även om det finns brister i sådana förenklingar så är det så mycket en sanning som en sanning kan finnas i en film. Filmen gick upp på japanska biografer åtta år efter atombomben i Nagasaki och åtta månader efter att amerikanska vätebomber prövats ute i japanska farvatten och förorsakat en civil fiskebåt med radioaktiv ”dödsaska”.

Godzilla, som börjar med just en sådan fiskeolycka, var ingen långsökt fantasi. Det var en gravallvarlig film, en skoningslöst övertydlig allegori och en överväldigande katharsis. Liksom man i viss traumabehandling måste möta sin fobi för att bli av med den stiger monstret upp ur havet – en dinosaurie ur djuphavet som vaknat till liv på grund av vätebomberna – och rör sig skoningslöst in mot Tokyo för att, nästan med flit, ödelägga hela staden.

Det finns en pervers njutning, menar Godzillafilen David Kalat, i att se Godzilla förstöra staden med sina jättefötter, sin svans, sin radioaktiva eld, sin rumlande klumpighet; filmmediet är en kittlande, voyeuristisk konstform. Publiken kunde känna tillfredsställelse, menar Kalat, över att se det ur monstrets perspektiv – Att vara den som ödelägger, inte den som ödeläggs; att vara segraren, att vara monstret. Och samtidigt, när katharsisen är överstökad, byta sida och sörja med de skadade människorna, de som gjorts hemlösa och föräldralösa, och därefter gå till motattack. Genomföra en plan som förintar monstret ur psyket en gång för alla.

 

Sant är i vilket fall som helst att Godzilla, i synnerhet i retrospektiv, är en påtagligt allvarlig och seriös film. Jämför man med alla uppföljarna, och den japanska kaiju-genren överlag, är Godzilla-originalet ett unikum av domedagskitsch och sakral ångest. Den behandlar sitt ämne så realistiskt och dokumentärt den kan; alla skådespelare tar det på största allvar och man kan rentav bli illa berörd av skildringen av de mänskliga offrens lidande.

Jämför man med de glättiga och billiga uppföljarna är också Godzilla som produktion en oerhört mycket mer ambitiös sådan. Toho-producenten Tomoyuki Tanaka var besatt av tanken på att göra en japansk monsterfilm; Masao Tamai, filmens fotograf, analyserade King Kong (1933) klipp för klipp och anlitade snickare och designers att arbeta på de många av filmens modeller i månader och började utveckla specialeffekter som tidigare inte funnits. Regissören Ishirô Honda var en sensibel människa som efter andra världskriget blivit övertygad pacifist; han attraherades instinktivt av projektet och ville göra filmen så grym och skoningslös som möjligt.

Han anlitade en deckarförfattare, Shigeru Kayama, för att arbeta på manuset – Det förklarar början av filmen, ett drygt tjugo minuter långt mysterium om en fiskebåt som går ett mystiskt öde till mötes och frågan vad som egentligen hände med den. Journalister lär känna en paleontolog som gör en expedition till en ö närbelägen olycksplatsen; de finner en skräckslagen bygd, ruinerade byggnader och stora fotspår. Det föranleder även repliker som borde vara klassiska: ”Det här fotspåret är radioaktivt!”

Paleontologen spelas av Takashi Shimura, enligt vissa dubbad till världens bästa skådespelare. Den legendariska skådespelaren är mest känd för sina många roller för Akira Kurosawa – inte minst De sju samurajerna, där han praktiskt taget hade huvudrollen. Den filmen kom 1954 – samma år som Godzilla! – och ställer man de två filmerna jämte varandra är det svårt att inte beundra Shimura, som gör båda rollerna med samma självklara seriositet. Inte heller var detta en engångsföreteelse – Shimura var med i uppföljarna Godzilla Raids Again (1955) och Ghidorah (1964) samt flera japanska sci fi- och monsterfilmer.

När det går upp för alla att det finns en radioaktiv dinosaurie på den där ön vill Shimuras paleontolog hitta ett sätt att bevara Godzilla för att studera denna ”unika art”. Shimuras ledsna ansikte när han inser att alla vill döda besten är oslagbar – Vi uppmuntras till att sympatisera med honom och detta är en av ett par sluga inslagen av USA-kritik, då det är ett svar på den militaristiska inställningen som fanns i Howard Hawks klassiska (och vid den här tiden väldigt populära) Fantomen från Mars, där vetenskapsmannen som vill bevara monstret hånas och tystas ner av de macho gung-ho-hjältarna.

Honda, som ju var en humanist, hittar ständigt sätt i filmen att ställa karaktärer och viljor mot varandra på ett sätt som gör att vi som åskådare inte vet vad vi ska tycka. Å ena sidan Shimuras vetenskapsman, å andra sidan det lidandet folket som vi får se mycket av efter att Tokyo ödelagts. Å ena sidan vapnet som kan förinta monstret – en ”syreförstörare”. Å andra sidan faktumet att vapnets utvecklare, en bitter ung vetenskapsman (Akihiko Hirata), inte vill bli berömd som personen som hittade på något ännu värre än vätebomben. Godzilla är en film gjord för den japanska publiken som en åsiktsmaskin – En film om ett land som i det här skeendet låg delat inför en kulturell amerikanisering på flera fronter; i kulturen, efter ockupationen under kriget, i det omkringliggande havet där bomberna testades. En av frågorna filmen ställer, menar Kalat, är: Vad innebär det att vara en ”god japan”?

 

Det centrala huvudnumret i filmen är Godzillas över tio minuter långa demolering av Tokyo. Det föranleds med bilder av hur hela staden evakueras och hur människorna ersätts av pansarvagnar och militärjeepar – bilder som kom att bli klyschor i uppföljarna, men som i denna första filmen har en kuslig, dokumentär effekt.

Kuslig kan man även kalla Godzilla, när han trampar sönder staden. Sekvensen är en märklig uppvisning av både tidlösa och horribelt daterade effekter. Naturligtvis tittar vi på en man – tekniskt sett två – i en gummidräkt. Men fotot lyckas effektivt få ögat att tro att denna man i gummidräkt är gigantisk – Fotot är medvetet mörkt och grumligt, perspektivet är ständigt nedanifrån och det finns en stark känsla av att stirra uppåt, på något mäktigt och skoningslöst som knappt kan urskiljas genom en drömsk rökridå; man stannar kvar för att få en bättre blick, trots att man är rädd för livet.

På samma sätt är de optiska effekterna, som gjordes direkt i kameran, än idag imponerande. När folk springer på marknivå, och Godzilla närmar sig i samma bild och ruinerar några hus till, är det gjort direkt i kameran och effekten fungerar alldeles sömlöst. Å andra sidan finns modeller som ser ut som modeller och ett par attackflygplan med tydliga trådar som skickar iväg missiler på ett direkt Ed Wood-liknande manér. (Jag gillar även brandbilen med leksaksfiguren som far förbi vid ett tillfälle).

Detta är den typ av filmmagi som analoga purister hävdar förhöjer filmupplevelsen: Att se igenom illusionen är en del av glädjen i att se på film, eftersom man får förhöjd respekt för de som gjort effekterna, menar till exempel James Rolfe (vars Godzillathon från 2008 fortfarande är underhållande att sträck-kolla på en söndag eller så**). Jag är mer oromantiskt inställd till den tanken och undrar varför den lika uppenbara illusionen i CGI är en sämre ansedd illusion att se igenom – plus att man inte märker de optiska effekterna, vilka är de största tekniska bedrifterna i filmen. Men det är inte diskussionen här.

Och vad gäller Godzilla är effekterna fortfarande slående, med tanke på hur välgjorda de är för sin tid (vad gäller de som inte syns) och hur taffliga de är för sin tid (vad gäller det som syns). Där uppföljarna mest fungerar på en goofy nivå lyckas första Godzilla i sin murriga grynighet fånga en suggestiv och karg stämning som skapar känslan av att något fruktansvärt händer.

Den känslan vidareutvecklas i alla scener där vi får se Godzillas förödelse. Det är en folkligt orienterad film, ingen är del av en grå massa och alla som vi får se tas av daga har minst en replik här och där. Överlevaren från båtolyckan förintas av Godzilla, ironiskt nog. Ett par morgonpendlare säger ”Jag överlevde inte bomben i Nagasaki för det här” för att i några scener senare förintas av Godzilla. En mamma kramar om sina barn och säger att de ”snart ska vara med pappa i himlen igen” innan de förintas av Godzilla. Sjukhusen är fulla av skrikande barn, döda kroppar ligger på rad och i en kyrka sjunger två tusen barn en ledsam sång som sänds ut i TV medan kameran sveper över ruinerna av en stad. Detta är inte ett lättsamt stycke monsterunderhållning.

Det är vad jag vet en helt unik film i sin genre och kanske den mest suggestiva och mångfasetterade monsterfilm som någonsin gjorts – Det enda som sänker den något, åtminstone i min bok, är de platta karaktärerna. Jag nämnde vetenskapsmannen som utvecklar en befängd ”syreförstörare”. Han har en lapp för ögat och blir den som måste döda Godzilla genom att i dykardräkt detonera sin ”syreförstörare” under vattnet – Det hela har ganska trevliga Tintin-vibbar, men de två huvudpersonerna – en trist, alltför statisk och opersonlig 50-talshjälte (Fuyuki Murakami) och hans ibland outhärdligt mähäiga flickvän (Momoko Kôchi) – är två fåniga, melodramatiska stereotyper som krockar mot filmens fond av mäktiga allvar och ger den några repor i lacken.

De är en felande länk i vad som i övrigt är en tidlös film och en suggestiv monsterklassiker att ha med sig sena nätter när man vill svepa in sig i en filt och se världen gå under i grynigt svartvitt. Criterion har nyligen gett ut en fantastisk utgåva av filmen med en så snygg transfer som möjligt; med i utgåvan finns även den amerikanska versionen av filmen – Godzilla – King of the Monsters (1956) – som har de notoriska inklippta scenerna med kanadensaren Raymond Burr – som spelar en karaktär som heter Steve Martin – som rapporterar för amerikansk press vad som händer i filmen på ett väldigt taffligt sett. Men, den versionen har också sitt kultvärde och båda filmerna kommer med ett informativt kommentatorspår av David Kelat, som jag nämnt några gånger i denna text. Kalat har full koll på japansk monsterhistoria och ger en stark, informativ kartläggning över filmens produktion och historiska kontext – från de där inhemska detaljerna bara specialister har koll på till saker som kompositören Akira Ifukubes misslyckade karriär som klassisk kompositör och hur han kom att komponera det klassiska, marscherande Godzilla-temat.

Trots nyinspelningar, över 30 uppföljare och isbrytaren för en hel värld av japansk cinematisk monster-lore har Godzilla fortfarande unika kvalitéer – på grund av hur, när och varför den gjordes. För den som är intresserad av japansk efterkrigstid är den en mer oumbärlig film att se än Citizen Kane. Och för den som vill se en bra monsterfilm är den också värd att se – Det är en av den skamfilade genrens finaste exemplar.

FREDRIK FYHR

*

**Cinemassacre’s Godzillathon (2008)

 

*

gojiraaaa

GODZILLA – MONSTRET FRÅN HAVET

Originaltitel, land: Gojira, Japan.
Urpremiär: 3 november 1954.
Svensk premiär: 28 januari 1957.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: Barnförbjuden när det begav sig. Än idag lite creepy för yngre barn.
Teknisk process och bildformat: 35 mm film (svartvit), 1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Akira Takarada, Momoko Kôchi, Akahiko Hirata, Takashi Shimura, Fuyuki Murakami, Sachio Sakai, Toranosuke Ogawa, Ren Yamamoto.
Regi: Ishirô Honda.
Manus: Ishirô Honda, Shigeru Kayama, Takeo Murata.
Producent: Tomoyuki Tanaka.
Foto: Masao Tamai.
Musik: Akira Ifukube.
Klippning: Kazuji Taira.
Scenografi: Satoru Chûko, Takeo Kita.
Produktionsbolag: Toho Film (Eiga) Co. Ltd.
Svensk distributör: n/a (bio), Sandrew (VHS, 1997), Atlantic Film (Dvd, 2006)

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *