Jack Ryan: Shadow Recruit 15starrating

jack ryan videosöndag

15starrating

Regi: Kenneth Branagh

CIA-analytikern Jack Ryan åker till Moskva för att undersöka några fuffens transaktioner gjorda av en galning som visar sig vilja störta USA:s ekonomi. Ryan hamnar i hetluften och blir på något sätt fältagent istället.

 

Det är inte mycket man begär av en film som Jack Ryan: Shadow Recruit. Den behöver bara vara rimligt underhållande. Lite liv och rörelse i intrigen. Någon slags spänningsuppbyggnad. Något sånär färgstarka karaktärer. Ett berättande som går att följa. En story som går ihop nog för att man inte ska ställa onödiga frågor.

Därmed får den inte vara hur dålig som helst. Tyvärr är den det. Shadow Recruit – vad det nu innebär, filmen ger ingen förklaring – är definitionen av en tråkig, mekanisk Hollywood-produkt. Intrigen är dum och meningslös, men det vet man bara om man kan hänga med i den: Allt är nämligen otroligt slarvigt berättat. Jack Ryan själv är en hjälte helt utan karisma. Han matchas väl av sin fästmö (Keira Knightley) som har i uppdrag att ge filmen en ”vardaglig” kvinnlig flärd – och sen bli kidnappad. Han står emot en skurk med rysk brytning, som inte vet hur man ler. Spelad av Kenneth Branagh, vilket gör att man när som helst tror han ska säga något roligt. Och som mentor har han en CIA-farbror spelad av Kevin Costner. Behöver inte ens förklara hur mycket personlighet han har.

Shadow Recruit är Hollywoods första spin-off på Tom Clancys spionhjälte Jack Ryan – En sådan där hjälte man kan ha missat om man inte lagt namnet på minnet; Alec Baldwin spelade honom i Jakten på Röd oktober (1990); Ben Affleck i The Sum of All Fears (2002) och Harrison Ford – kanske mest minnesvärd – i Patrioter (1992) och Påtaglig fara (1994), två filmer som är omöjliga att hålla isär men som fortfarande går på trean då och då.

Shadow Recruit är alltså den första Jack Ryan-storyn som inte bygger på en Clancy-bok, och eftersom det är en ”origins story” – det vill säga att den handlar om hur Jack Ryan blev agent – är den inte sen med att sno saker från Casino Royale (2006). Jack Ryan har, liksom James Bond där, problem med sitt första egenhändigt skapade lik. Här dränker han en kille i ett badkar fyllt med tio centimeter vatten. Det är en av många scener som saknar uppbyggnad, och som klippts så fult att vi aldrig får en känsla av att vi faktiskt ser något hända, vilket leder till akut brist på spänning.

Chris Pine spelar Jack Ryan. Pine kan vara en karismatisk skådespelare om han får något att göra – till exempel imitera en ung William Shatner i de nya Star Trek-filmerna. Här står han hjälplöst tom inför en produktion som bara begär av honom att läsa repliker och gå från den ena scenen till den andra innan filmen är slut. Jack Ryan – en intelligent nörd i de andra filmerna – är här reducerad till en vanlig snubbe utan personlighet.

Det finns en story. Jag skulle kunna förklara den i detalj, men varför bry sig? Filmen förklarar allt som händer så att ingen ska missa något, bland annat i scener där folk sitter inklämda i piketbussar och i replik efter replik går igenom a) Vad deras problem är, och b) Hur de ska lösa problemet. Följt av c) De löser problemet. Vad, blir det mer spännande om de skulle sväva i ovisshet, någon slags fara? Vilda tanke!

Mer kortfattat går storyn ut på att Kenneth Branaghs ryska skurk vill kollapsa USA:s ekonomi. Det har vi ju inte sett förut. Han har en dödlig sjukdom vilket bara blir en meningslös detalj. Jag misstänker därför att detta manus en gång i tiden var mer ambitiöst, innan det huggits ner av Hollywood-lakejer (till hälften krediteras det veteranen David Koepp). Det bästa man kan hoppas på i det här läget är att skurken åtminstone ska vara lite skönt fånig – Branagh är ju underskattad vad gäller att prata med fåniga dialekter – men ack nej, det är stoneface all the way som gäller. Detta är, um, ”seriöst”. Jag vet inte.

Keira Knightley spelar alltså Jack Ryans flickvän (senare fästmö). Det hela är en slags ohyggligt långsökt True Lies-premiss där hon inte vet att han är spion men ändå följer efter honom till Moskva – där han är på sitt uppdrag. Hon väntar på honom när han kommer tillbaka till hotellrummet. Intill henne är pistolen han har på nattduksbordet. Hon ser skärrad ut. Han avslöjar att han är agent. Hon kramar om honom: ”I thought you had an affair…!” Um… trodde hon även att han dödat älskarinnan?

Och vad händer sedan? Hon blir naturligtvis del av uppdraget: För när CIA ska rädda USA:s ekonomi från härdsmälta litar de naturligtvis på att en random tjej helt utan minsta kunskap om internationellt spionage kan bidra med mycket för att säkerställa planen. Hon kan till exempel ”distrahera” skurken med sin ”förföriska charm”. Och sedan… bli kidnappad, kanske?

Mm-hm.

Kenneth Branagh har själv regisserat denna film, men han har inte klippt den. Det verkar några praktikanter ha gjort. Rent visuellt är filmen uselt berättad – När Jack Ryan ska slåss mot en skurk i ett hotellrum, till exempel, gömmer han sig i ett skrymsle men vi får inte se vart. Skurken går med sin pistol till stället han tror Jack Ryan är, och filmen förutsätter att vi ska tro han är i fara. Men vi vet inte vart han är. Det är uselt.

Var och varannan scen är klippt så här, där vi inte får någon känsla av plats, tid eller rörelse. Vi förstår att det ska vara spännande och vi är konstant medvetna om att det inte är det. Mot slutet kommer en final som innefattar en karaktär vi knappt sett under större delar av filmen. Vem bryr sig. Återigen fungerar klippningen så att tidslinjen inte blir klar för oss. Man hoppar över småsaker som gör att vi inte förstår vad som händer. Karaktärer försvinner och byter plats med varandra; någon är under vatten i en scen (död?) för att vara i en lastbil i den andra (lever han? Hur kom han dit?). Allt går fort. Allt står på spel. Och man inser hela tiden att man tittar på en dålig film.

En marginell ljuspunkt är svenska murrpellen Peter Andersson i en biroll som rysk bodyguard. Han är ett proffs. Jag antar att han fått jobbet via gamla Lars Norén-kompisen Micke Nyqvist som varit med i Hollywood-filmer ungefär lika dåliga som den här. Man kan inte kalla deras omdöme för speciellt gott, men det kanske är bra betalt. Så, ja. Vad än Norén skriver om dem i sina dagböcker förtjänar de det.

FREDRIK FYHR

 

*

jack ryan videosöndag 2

JACK RYAN: SHADOW RECRUIT

Originaltitel, land: Jack Ryan: Shadow Recruit, USA/Ryssland.
Urpremiär: 15 januari 2014 (Filippinerna).
Svensk premiär: 17 januari 2014.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema; 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Chris Pine, Keira Knightley, Kevin Costner, Kenneth Branagh, Lenn Kudrjawizki, Alec Utgoff, Peter Andersson, Elena Velikanova, Nonso Anozie, Seth Ayott, Colm Feore, Gemma Chan.
Regi: Kenneth Branagh.
Manus: Adam Cozad, David Koepp.
Producent: David Barron, Lorenzo di Bonaventura, Mace Neufeld, Mark Vahradian.
Foto: Haris Zambarloukos.
Klippning: Martin Walsh.
Musik: Patrick Doyle.
Scenografi: Andrew Laws.
Kostym: Jill Taylor.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Skydance Productions, Mace Neufeld Productions, Di BOnaventura Pictures, Buckaroo Entertainment, Etalon Film (okrediterade).
Svensk distributör: UIP.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *