Birdman 25starrating

birdman videosöndag

25starrating

Regi: Alejandro González Iñárritu

Riggan Thompson – en avdankad skådis som en gång i tiden var känd som superhjälten Birdman – försöker sätta upp en pjäs på Broadway för att vinna anseende; men arbetet är kaotiskt, på grund av alla inblandades egon, och dessutom är Riggin förföljd av Birdmans psykande röst som bara tycks finnas i hans huvud.

Om man ändå inte bryr sig kommer man nog gilla Birdman. Hela filmen är ett skämt. Allt och alla föraktas eller förödmjukas i den. Den har ingen på sin sida, inget på hjärtat – den är som slutet på bröderna Marx Duck Soup (1933) där Chico byter sida i kriget för att motståndarna har bättre mat.

Till skillnad från den filmen så är Birdman dock en bitter och glädjelös film – antagligen den komedi man kan förvänta sig av regissören till downer-filmerna Babel (2006) och Biutiful (2010). Det är en film som Alejandro González Iñárritu verkar ha ”bemödat sig” att göra, med den underliggande idén att han egentligen står över materialet.

Eftersom han inte bryr sig – varken om berättelsen eller något så pretentiöst som en ”konstnärlig gärning” – så är resultatet ett knepigt fall av en film som inte handlar om det den handlar om; en film som inte kan bli vad den inte försöker vara; en film som existerar utan att vara något.

Man skulle förstås kunna tro att filmen faktiskt handlar om den avdankade skådisen Riggan Thompson (meta-spelad av Michael Keaton) som en gång i tiden var känd som superhjälten Birdman (såsom Keaton var känd som Batman) och som nu försöker ge sig själv cred genom att sätta upp en pjäs byggt på Raymond Carver-romanen Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. Det verkar ju onekligen vara vad filmen handlar om.

Men vad det nu skulle vara intressant för, det verkar inte Iñárritu ha listat ut. Thompsons dotter (Emma Stone) har kommit ut från rehab och tycker att han är en självupptagen, passé fjant som inte förstår att ingen bryr sig om teater och att allt bara handlar om hans eget ego. Ex-frun (Amy Ryan) beklagar sig också över att han alltid brytt sig om jobbet mer än familjen. Han har ihop det med den ena aktrisen i pjäsen (Andrea Riseborough) och den andra är något slags nervvrak med liknande ego-komplex (naturligtvis spelad av Naomi Watts). Och de två sistnämnda måste förstås börja hångla, utan anledning.

So far, so Bechdel-fail och den impotenta tematiken tar inte slut där: Den odrägliga superskådisen Mike Shiner (Edward Norton) stjäl showen när han kommer ombord ensemblen och får helsidan på kulturdelen i New York Times medan han hånar alla andras mediokritet, i synnerhet Riggans, genom att vara ett uppenbart geni och i förbifarten få till det med den nämndas dotter (Stone, alltså).

Men förutom att pjäsen nu också verkar ”spegla” Riggans hopplösa kamp för att få erkännande så verkar den inte ha något som helst syfte i filmen – och inte heller finns det någon anledning till att vi är just på Broadway, just på den här kaotiska teateruppsättningen, med just de här karaktärerna. Om Truffaut gjorde Dag som natt (1973) som en hyllning till filminspelningen som process, och Charlie Kaufman gjorde Synechdoche, New York (2008) som en metafysisk skildring av konstnärlig genialitet så landar Birdman för att släppa fågelbajs på hela idén om att uttrycka något till att börja med.

Ett mer centralt spår verkar vara att Riggan förföljs av Birdmans mörka röst – han hör den i huvudet – som konstant hånar honom och undrar varför han inte bara sadlar om och börjar tjäna pengar, vilket är vad han ”ämnats” för att göra… och även om detta verkar vara ambivalent i början (är han galen eller är detta något övernaturligt?) så finns det nästan bara argument för att Riggan i själva verket bara är schizofren och självmordsbenägen. Iñárritu ger varken fler ledtrådar eller orsaker att bry sig. Jag vet att upplägget låter fantastiskt, men det blir liksom inget av det.

Fast jag ska förstås vara ärlig och övergå till roset. Jag tyckte filmen var fantastisk i fyrtio minuter eller så. Den ser ut som ett mästerverk, och den känns väldigt ”cool”. Filmen utspelar sig under några dagar men är klippt så att det nästan känns som en enda två timmar lång tagning – ungefär vad Hitchcock ville göra när han gjorde Repet (1948) och vad Aleksandr Sokurov faktiskt lyckades med när han gjorde Den ryska arken (2002) men med ett lite mer trippigt anslag av tidsuppluckring och mystiska POV-tagningar snarlika de i Gaspar Noés Enter the Void (2010).

Det sveps, svängs, schwoopas och flängs. Här finns många fina, förföriska effekter där Iñárritu balanserar och jämför olika nivåer och dimensioner i teaterhusets olika rum och korridorer – tillsammans med fotografen Emmanuel Lubezki leker Iñárritu med ljus och skapar en del fantastiska visuella passager som det bara är att sjunka in i. Visuellt och rytmiskt är filmen imponerande – inte minst eftersom den lyckas simulera känslan av en pjäs samtidigt som den alltid förblir extremt filmisk; till och med soundtracket fungerar, trots att det enbart består av en kakafoni av jazztrummor som egentligen borde vara sjukt enerverande.

Men efter ett tag känns det som att man är fångad inuti filmen, snarare än fängslad av den. Vi får möta ett litet myller av karaktärer men utvecklingen dem emellan är svag och ingen av dem får någon upplösning – och de verkar inte ens bry sig själva. Och ska vi, då, bry oss om en dryg tjugonånting-tjej (Stone) får ihop det med en dryg medelålders skådis (Norton)? Ska vi bry oss om Riggan när alla runtom honom – och filmen själv – verkar föreslå att han bara är en jobbig självupptagen loser? Alternativt sjuk i huvudet?

Jag blir inte klok på Iñárritus strategi: Först sätta upp en idé, sedan slå ner den. Du tror filmen handlar om en sak – men egentligen inte. Du tror det är det andra – men det är inte det heller. Den åldrade diamanten Lindsay Duncan spelar en teaterkritiker vars inflytande tydligen är gigantiskt och vi får via en upplysande barscen lära oss att kritiker är gargoyler som med godtyckliga formuleringar sågar föreställningar de inte sett bara för att de hatar någon inblandad. Samtidigt har Mark (Norton) tidigare påpekat att det enda som spelar roll är vad kritikerna säger. Ett argument här är förstås att kritiker inte alls är lika inflytelserika nu som förr – och att Internet tagit kål på mycket av kulturkritikens inflytande; men, vänta, filmen kanske kritiserar vår digitala medievärld också för Twitter används som en plot-point när Riggin hamnar på Times Square i bara kalsongerna (fråga inte). Vem vet vad tanken varit. Filmen är på varenda front inlåst i ett väldigt otillfredsställande dödläge, som bara verkar gå ut på att frustrera åskådaren.

Det är samma sak med Iñárritus – eventuella – kritik mot Hollywood och superhjältefilmer. En scen i filmen innehåller kraschande stridsflygplan, soldater och robot-dinosaurier och är helt klart mer påkostad än de övriga. Det går att läsa som en satir eller som en uppgiven kapitulation på Marvel och DC:s inflytande på amerikansk film. Man behöver inte läsa den alls. Men varför är den där, i så fall? Och, förresten, om nu filmen skulle vara så himla anti-superhjältar varför ens ha med Keaton, Norton (The Incredible Hulk) eller Stone (The Amazing Spider-Man 1 och 2)?

Jag älskar när filmer inte svarar på frågor. Jag föredrar ambiguitet framför förklaringar. En film mår alltid bättre av lite mystik. Jag älskar fotot och klippningen i Birdman – för de föreslår just en sådan film – och skådespelarna är för den delen också finfina; Keaton är förstås underbar att se, men han har egentligen aldrig varit en mer avdankad eller oseriös skådespelare än majoriteten andra skådespelare i hans generation.

Men en film måste också innehålla något till att börja med, och innehållet måste motsvara summan, själva helheten. Birdman är inte bara ett pussel utan alla pusselbitar – den är som tre olika pussel slängda i samma hög, fortfarande med hälften av bitarna borta.

Och den verkar veta om det. Allt i den är meningslöst, medvetet pretentiöst, som en enda lång pajas-konst eller kanske, till slut, vår tids ultimata hipster-film. Det finns mycket här men ingen berättelse och inget konstverk, och om den är underhållande så är den verkligen det med lika lite hjärna som vilken annan serietidningsfilm som helst. Ytan är fantastisk, men ser man in i filmens själ ser man futtigt, jobbigt fågelbajs.

FREDRIK FYHR

 

*

böd

BIRDMAN

Originaltitel, land: Birdman or: The Unexpected Virtue of Ignorance, USA.
Urpremiär: 27 augusti 2014 (Venedig).
Svensk premiär: 11 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 9 januari 2015 (prel).
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K;2K/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Zach Galifianakis, Naomi Watts, Amy Ryan, Andrea Riseborough, Lindsay Duncan, Jeremy Shamos, Damian Young, Natalie Gold, Merritt Wever, Clark Middleton, Michael Siberry.
Regi: Alejandro González Iñárritu.
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo.
Producent: Alejandro González Iñárritu, John Lesher, Arnon Milchan, James W. Skotchdopole.
Foto: Emmanuel Lubezki.
Klippning: Douglas Crise, Stephen Mirrione.
Musik: Antonio Sanchez.
Scenografi: Kevin Thompson.
Kostym: Albert Wolsky.
Produktionsbolag: New Regency Pictures, Worldview Entertainment, Le Grisbi Productions, M Prods. ass. TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).

Latest Comments
    • Fredrik (admin)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *