Taken (2008) 3starrating

taken 2008

3starrating

Regi: Pierre Morel

En gammal Special Forces-agent får sin dotter kidnappad av dräggiga skurkar i Paris så han måste gräva fram alla sina gamla talanger för att rädda henne. There shall be bodybags.

8/11 2008

Den gamle Special Forces-agenten Ryan (Liam Neeson) väntar tålmodigt med mobiltelefonen i handen. I andra änden hör han hur sin sjuttonåriga dotter släpas iväg och brutalt blir kidnappad av okända lakejer. Till sist är det någon som plockar upp luren. Efter att ha varit tyst denna traumatiska stund säger han:

I don’t know who you are. I don’t know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don’t have money. But what I do have are a very particular set of skills; skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that’ll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don’t, I will look for you, I will find you, and I will kill you.

Några tysta sekunder passerar innan en röst i andra änden svarar:

Good luck.

Om det här låter spännande för dig så är det bara början. Taken är en sådan där sällsynt liten pärla i sin genre, en okomplicerat och fantastiskt välskapt actionfilm där Liam Neeson spelar den nämnda ex-spionen. En medioker och på något sätt ömklig man som negligerat sin familj medan han vigt en karriär åt rikets säkerhet. Nu, när hans äktenskap är förstört och dottern redan är sjutton, försöker han med minst lika stort mod att vara en god far – även om han inte ens vet vem hans dotter är dessa dagar, och även om ex-frun (Famke Janssen) hatar honom och har gift om sig med en rik tråkmåns som köper en häst till dottern, bara sådär, som en sweet seventeen-present.

Men Ryan Mills, som Neesons karaktär heter, är inte dömd att vara fast inuti denna subtilt pressande och smärtsamma Huset fullt-situation hur länge som helst. Hela shabanget drar igång när vår anti-hjälte tvingas acceptera att dottern ska åka på en semestertripp till Paris med sin bästa kompis. Mills är paranoid, eller så har han någon slags övernaturlig talang och kan se in i framtiden, och misstänker problem. Och naturligtvis blir hon kidnappad praktiskt taget samma minut som hon kliver av planet av vidriga drägg kopplade till internationell trafficking.

En republikansk pappas värsta mardröm och dagdröm möts i en och samma fantasi. Liam får lägga av med det han är dålig på – köpa födelsedagspresenter – och börja göra det han är bra på: Ha ihjäl bad guys.

För efter det har filmen bara en riktning och hastighet – gasen i botten och full fart framåt. Hämnd- och räddningsbarometern går i taket och Neeson är otvivelaktigt fantastisk som en välkldd Rambo när han går igenom den ena vitknogiga sekvensen efter den andra och passerar våning efter våning i hönshuset; det högsta hönsets högsta höna har en ännu högre höna ovanför honom, men Ryan Mills går igenom dem och kastar dem alla i en och samma hög för att få tillbaka sin dotter. Det är den skamlösa typen av actionfilm som låter hjälten vara en oövervinnerlig mördarmaskin som har kosmisk tur och till synes övermänskliga kunskaper – han tycks kunna överleva explosioner via lika gränslöst långsökta sätt som han ibland har ihjäl (ett oändligt antal) fiender.

90-talets gamla franska action-maestro Luc Besson har haft ett finger med i manuset och det märks. Dels är uppbyggnaden ganska fin och effektivt gjord; lite som i James Camerons gamla klassiker får vi alla korten lagda på bordet så fort som möjligt men utan att stressa (det tar ungefär femton minuter) och sedan är det full rulle.

Men det ger också denna moraliskt solkiga film en, slags, mänsklighet. Många har gnällt på den ”tråkiga första delen” av filmen, men den tjänar ett syfte. Neeson, som verkligen inte är en dålig skådespelare, får nog med tid på sig för att skapa en sympatisk och hyggligt trovärdig karaktär och det är precis därför vi gillar honom under resten av filmen; det är också därför man går med på att varje våldshandling är, typ, ”rättfärdigad”.

Tänker man några steg till så kommer Taken falla ner i dyn den står i. Accepterar man filmen som en adrenalinstinn actionfilm där jakten är hela grejen så kommer man däremot har svårt att inte finna en viss pervers njutning i filmens brutala attityd och rytmiska effektivitet samt det kaotiska, men konsekvent och skickligt genomtänkta, bildspråket. Gillar man actionfilmer så finns det ingen tid att förhandla – pistolskottet går av innan du hinner avsluta meningen.

Tänk The Dark Knight på vendetta, Bourne med balls, James Bond icke med vodka martini utan med en Wild Turkey – och när de 90 minuterna passerat så är det möjligt att man inser hur dumt och fånigt det egentligen varit. Men för mig var det som att ramla ut ur en bra berg- och dalbana. Bara att ställa sig i kön igen – måste ju bara åka en gång till.

FREDRIK FYHR

*

Denna recension skrevs och publicerades ursprungligen på engelska 8/11 2008; den är översatt till svenska, och något expanderad, på denna sida, 31/3 2015.

*

tk

TAKEN

Originaltitel, land: Taken, Frankrike.
Urpremiär: 27 februari 2008 (Frankrike).
Svensk premiär: 6 mars 2008.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liam Neeson, Maggie Grace, Leland Orser, Jon Gries, David Warshofsky, Holly Valance, Katie Cassidy, Xander Berkeley, Olivier Rabourdin, Gérard Watkins, Famke Janssen, Arben Bajraktaraj, Radivoje Bukvic.
Regi: Pierre Morel.
Manus: Luc Besson, Robert Mark Kamen.
Producent: Luc Besson.
Foto: Michel Abramowicz.
Klippning: Frédéric Thoraval.
Musik: Nathaniel Méchaly.
Scenografi: Hugues Tissandier.
Kostym: Corinne Bruand, Olivier Bériot.
Produktionsbolag: EuropaCorp, M6 Films, Grive Productions, All Pictures Media, Wintergreen Productions, delt. Canal+, TPS Star.
Svensk distributör: Scanbox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *